första hjälpen

Alla vill vi ha ett starkt immunförsvar. Sjuk vill ju ingen vara. Ändå så är det väldigt få som överhuvudtaget ägnar en tanke åt på vilket sätt vi tar hand om vårt immunförsvar. Vårt samhälle främjar inte direkt ett starkt immunförsvar genom all stress, alla kemikalier som bryter ned kroppen och mat som knappt innehåller någon näring alls. Tvärtom. Vårt immunförsvar blir bara svagare och svagare. Människor blir sjukare och sjukare. Utan att vi egentligen tycker att det är något konstigt med det. In med mediciner istället som en quickfix.

Nu tror inte jag att allt går att undvika med ett starkt immunförsvar. Jag tror inte att jag kommer undan covid-19 genom att äta rätt vitaminer. Däremot är jag helt övertygad om att det kanske inte behöver bli en så svår infektion för kroppen att hantera om försvaret är starkt. Det finns ganska många studier gjorda som säger samma sak och vissa experter menar att riskgrupper borde få rejäla tillskott av D-vitamin just nu. Läs mer om det här.

Om man vill ge sitt immunförsvar "första hjälpen" just nu så är det C-vitamin, D-vitamin och zink som är de tre tillskotten som hjälper och stärker immunförsvaret allra bäst.

C-vitamin (askorbinsyra) har jag tjatat om här i snart två års tid. Superviktigt på alla sätt. En central antioxidant som stärker upp immunförsvaret. Men eftersom människan inte kan producera C-vitamin själv så måste vi få i oss den via maten eller tillskott. Och den dosen som rekommenderas av Livsmedelsverket är inte ens i närheten av vad vi behöver. Den funkar om man vill undvika skörbjugg, men inte för att hålla sitt immunförsvar starkt. Jag doserar efter min vikt. 1 g/10 kg av min vikt. Ett kryddmått är ca 1 g. Man ska även tänka på att sprida ut dosen över hela dagen eftersom C-vitamin inte lagras i kroppen. Den tar det den behöver precis just för stunden och låter resten försvinna ut ur kroppen. 

D-vitamin är något som vi här i Norden inte har tillräckligt av. Nästan ALLA har för lite. Kollar man på cancerpatienter så lider alla av D-vitaminbrist. Och av någon underlig anledning så har vi blivit livrädda för att överdosera D-vitamin vilket är i stort sett helt felaktigt. Visst, det går ju om man tar megadoser under väldigt lång tid, men varför ska man göra det? Jag har tagit 5000 enheter varje dag i över ett år nu och har inte åkt på någon D-vitaminförgiftning. Återigen så är den svenska rekommendationen för att undvika skörbjugg. Vill man fördjupa sig i hur viktigt det är med D-vitamin så läser man här. 

Zink är också en antioxidant och viktig för immunförsvaret. Där kan man variera intaget, allt mellan 30 mg - 90 mg är helt okej. Zink gör mest nytta i kroppen när du sover, så jag tar alltid mitt zink innan jag går och lägger mig. Brist på zink kan ge allvarliga följdeffekter i kroppen, bland annat ökad infektionskänslighet och nedsatt kognitiv förmåga. 

Så dessa tre tillskott känns som en absolut nödvändighet för mig just nu. Och nu vet jag att jag väl kommer få en knäpp på näsan av karma för att jag säger det här, men sen vi fick min mans cancerbesked och jag började lära mig om hur viktigt det är med kosttillskott så har jag inte varit sjuk en, enda dag. Inte fysiskt i alla fall. 

Solen hjälper dig bara en bit på vägen just nu. 

på min högra sida

 När jag fick reda på av min man och av ett medium att jag kommer skriva en bok, trodde jag så klart att den skulle handla om svensk cancervård, bristen på den och alternativ medicin. Jag tänkte mig en bok som jag skulle få försvara till tänderna mot alla tvivlare och mot alla som älskar att ta och ge piller i massor. Jag blev väldigt förvånad när min man talade om för mig vid ett av våra dagliga samtal att det inte alls var så. 

Min bok kommer handla om sorg och om andevärlden. Självklart får jag väl skriva en bok om cancer också om jag vill, men det är inte det Universum har planerat för mig nu. Samma medium som talade om för mig att jag kommer att skriva en bok, sa redan då att min man ville att jag skulle vara väldigt öppen med allt som har med hans själ att göra. Att jag ska berätta om att han är hos mig hela tiden och att vi faktiskt kommunicerar med varandra nu. Jag skulle skriva om det i boken och jag skulle skriva om det på bloggen.

Men han vill inte att jag använder denna blogg till det. Den här bloggen handlar om cancer och om hur jag stått i skuggan av den under ett och ett halvt års tid. Han har inte cancer längre och jag står inte i skuggan av den längre. Så nu skapar vi något nytt, min man och jag. "På min högra sida" är stället där vår historia fortsätter från och med nu. För han är på min högra sida, min skyddsängel på den vänstra. 

Och den där boken har jag påbörjat nu. För någonstans mellan tårarna, smärtan och saknaden, känns det ändå väldigt skönt att få skriva om honom. Vi har tydligen levt flera liv tillsammans och vår historia fortsätter även om vi nu befinner oss i två olika världar. Ni är välkomna att följa med oss.

och året efter det

2020 var året då min man försvann ifrån mig och vårt liv tillsammans här på jorden. Det var även året då ytterligare fem vänner försvann från jorden. Alla på grund av cancer eller av komplikationer från behandlingar på sjukhus. Hemma hos oss lyser just nu sex ljus, ett för var och en av dem.

Det var året jag insåg hur skört allting är. Hur snabbt allting kan förändras till något som inte går att ändra på, hur gärna man än vill. Det var tid för sorg. Tid för tårar som aldrig tar slut. Och det var tid för meddelanden som "Anna, jag är helt förkrossad över att läsa att Risto somnat in. Om jag lever till sommaren och världen är lite lugnare, kom snälla och hälsa på oss i Brighton” från en sjuk vän med metastaser i hjärnan. Det får en att bli så totalt ödmjuk inför livet och dess grymhet ibland. Sorgen, tårarna och den oändliga kärleken fortsätter in i det nya året. Och året efter det. Och året efter det. 

Det var även året då min man lärde mig att allting fortsätter. Att tiden på jorden bara är en liten del av själens fantastiska resa. Att han hittade tillbaka till mig och lärde mig att kommunicera med honom ser jag som den största gåvan av alla. Vår historia fortsätter.

Nu kommer ett nytt år som min man aldrig varit en del av. Det känns overkligt och fruktansvärt orättvist. Min önskan inför det nya året är att vi alla börjar hitta tillbaka till en respekt inför varandra som helt glömts bort. Att alla får välja själva hur de bäst ser till att hålla sig friska och hälsosamma, utan glåpord eller idiotförklaringar. Hur man än resonerar så anser jag att alla har rätt till sitt eget tänkande.

Jag önskar er alla ett nytt år fyllt av empati, respekt och ödmjukhet inför livet. Ta hand om er kropp, ta hand om er själ och ta hand om ljuset som finns inuti er. Framför allt, ta hand om varandra.

i Sverige förbjuder och försvårar vi

Vi ska återkoppla lite till det här med CBD-olja. Jag blev tipsad i en av de hälsogrupper jag är med i på Facebook om detta. Universitetet i Roskilde, Danmark har börjat forska i om CBD kan ersätta viss antibiotika. Något som borde vara väldigt intressant för alla nu när vissa bakterier börjar bli resistenta mot den antibiotika som används i sjukvården. Orsakat av att läkarna under en tid har skrivit ut antibiotika lite för frikostigt. Nu står vi inför faktumet att vi kanske i framtiden inte kommer kunna lösa problemet med resistenta bakterier.

Tänk så bra då att naturen kliver in och hjälper till. Och tänk så bra att man i vårt grannland ändå tittar på möjligheten. I Sverige förbjuder vi försäljning och försvårar för människor att ta egna beslut om sin hälsa.

Läs mer här. 

Men det finns ändå visst hopp. Nu i november kom ett beslut från EU's motsvarighet till Högsta Domstolen - CJEU angående produkter framtagna av laglig EU-godkänd industrihampa.

Domstolen slår fast att lagligt odlad industrihampa är en helt vanlig handelsvara, alltså varken narkotika eller jordbruksprodukt. De anser även att begränsningar av försäljning av CBD-produkter strider mot den "allmänna andan" i FN-konventionerna, som syftar till att skydda och främja människors hälsa. 

Läs mer om CJEU's beslut här. 

Jahopp. Kan vi avsluta debatten nu om att cannabis UTAN THC är narkotika? Jag upprepar mig själv nu när jag säger att CBD-olja är ett av det bästa kosttillskott du kan ha hemma. Enligt mig alltså. Det kostar en del, ja, men det är värt varenda krona. Det enda man ska se upp med är från var man köper det. Jag använder mig av Herb Med. Moder Natur är ett annat ställe som är bra. Man gör lite research, googlar ett par minuter och så har man oftast lite recensioner från andra att gå på. 

Något annat som också är helt fantastiskt för hälsan är skogen. Dit går jag varje dag för att hämta kraft. Promenaderna blir längre och längre eftersom jag oftast inte vill gå inomhus igen. Min man följer med mig. Han är alltid med mig. 

I'll be your legacy.
I'll be your voice.
You live on in me.
I love you.
I miss you.
I'll see you again.

sorgen

En gång i veckan går jag till kuratorn. Det har varit, är och kommer att vara ett av mina viktigaste verktyg för att överleva detta nattsvarta mörker som är mitt liv just nu. 

Vi pratar om död, om liv, om sorg och allt däremellan. Igår kom vi in på människors bild av en person i djup sorg. Jag har nämligen upptäckt att det är ganska långt mellan den bilden och verkligheten. Jag hade  precis som de flesta andra helt fel bild av hur jag trodde att sorg skulle vara. Jag fattar ju att det inte går att veta hur djup sorg ser ut inifrån. Hur ska man kunna veta det innan man varit där? Det går ju inte. Men faktum är att jag inte hade den blekaste aning om hur det är att sörja. Jag vet att alla "peppklyschor", som jag valt att kalla dem, kommer från ett ställe av kärlek. Alla vill mig väl och vill så gärna stötta och hjälpa mig, jag vet. Jag är otroligt tacksam för det och vet att jag är så lyckligt lottad med fina människor omkring mig hela tiden. 

Jag har insett att vissa saker kan man inte peppa sig ur, och sorgen efter en otroligt älskad partner är en av dessa saker. Den kommer aldrig att gå över eller gå att ta sig igenom, den kommer jag ju för alltid bära. Det bästa någon kan göra för mig nu är att bara lyssna på mig, hålla mig i handen och finnas där. Man behöver inte känna att man måste peppa mig för det är helt bortkastat just nu. Bara finnas där och lyssna på mig är det som behövs.  

Människor som förlorar den som stod dem närmast förändras. Det är helt oundvikligt. Jag kommer aldrig någonsin mer bli den jag en gång var. Hur skulle jag kunna bli det? Det jag har gått igenom har förändrat mig hela vägen in i själen. Jag höll min älskade själsfrände i mina armar när han somnade in. Den Anna som en gång fanns i den här kroppen, finns inte längre. Jag är fortfarande jag, men ändå helt förändrad.  Och det behöver inte betyda att det är något negativt. Jag kanske blir en mycket starkare, mer empatisk, mer uppskattande människa än vad jag var innan? Och då är väl det en bra grej? Att återgå till att vara den person man var innan kommer aldrig hända för det går inte. 

En annan sak som människor i sorg ofta får höra som tröst och pepp är "du kommer hitta tillbaka". Ungefär som att säga "det blir bra ska du se" till någon som är obotligt, dödligt sjuk. Vi människor är experter på att hitta lite tafatta lösningar på kallprat när vi inte riktigt vet hur vi ska hantera en viss situation.  Hitta tillbaka till vad då? Till det svarta hålet som var mitt liv och som inte finns längre? Dit vill jag ju inte tillbaka. Vad än alla säger till mig så är faktumet att mitt liv som varit är helt borta. Raderat. Det finns ju inte kvar längre. Där mitt liv en gång fanns finns nu bara ett stort, svart ingenting. Så vad är det jag ska hitta tillbaka till? Jag tänker mig att jag ska gå framåt istället får att gå tillbaka. Hitta nya vägar och stigar att gå på med min man och våra fina minnen för alltid vid min sida. 

Det absolut mest skrämmande är tydligen när en människa i sorg börjar prata om sin egen död. Det är ett BIG no no. För hen tänker väl inte ta livet av sig nu? Nej. Det handlar inte om det. Inte för mig i alla fall, jag kan ju inte prata för varenda stackare som sörjer. Jag tänker fortsätta leva alla de dagar som det är tänkt att jag ska leva här på jorden, men jag är inte längre rädd för döden. Jag längtar efter den dagen som det är tänkt att jag ska lämna jordelivet. För då får jag äntligen träffa honom igen. Varje kväll innan jag somnar så tackar jag för att en dag till har gått, för det betyder att jag är en dag närmre min man. Men att se fram emot sin dödsdag och att vara suicid är två helt olika saker (något min kurator håller med mig om fullt ut). Jag tycker personligen att det är ganska skönt att inte längre oroa sig. Det kanske kommer ändra sig längre fram i livet, men just nu är det så här. Så låt människor i sorg få prata om döden, för den är en så närvarande och naturlig del av deras liv. Både deras egen och andras.

Djup sorg är ett tillstånd av mörker. Det måste få vara det så länge det behövs. Jag saknar honom varenda sekund av mitt liv. Jag letar efter honom ibland. Tills jag kommer på att han aldrig mer kommer gå in genom dörren, ringa på min telefon eller äta med oss vid köksbordet. Vi kommer aldrig mer planera en semester, ta en bastu eller sitta med ett glas vin i vår älskade bodega. Han har lämnat jorden och ibland kan jag helt enkelt inte förstå att det är för alltid.

Jag saknar honom varenda sekund av mitt liv. 

på riktigt och helt ärligt

När vår socialminister står i en TV-studio och säger "jag tycker att Sverige har världens bästa sjukvård, jag tycker på riktigt och helt ärligt att vi är bäst i världen" ska vi nog bli lite oroliga allihopa. Att Lena Hallengren "på riktigt och helt ärligt" prisar svensk sjukvård som den bästa i världen gör att vi nog behöver göra en liten realitycheck. 

Att få höra från två olika läkare att "du behöver garanterat inte oroa dig för att det ska vara det värsta tänkbara, det är det absolut inte" och det sen visar sig vara inte bara cancer, utan obotlig cancer, är inte det bästa.

Att aldrig få en kontaktsjuksköterska vilket du har rätt till, är inte det bästa.

Att alltid få vänta i två till tre veckor på ett röntgensvar som gäller en dödlig sjukdom, är inte det bästa.

Att få höra att din läkare inte har tid med ett telefonsamtal just nu, men att du är välkommen för lite cellgifter utan en enda undersökning innan, är inte det bästa.

Att aldrig (nu menar jag ALDRIG) få veta om alla livsfarliga biverkningar som mediciner faktiskt har, är inte det bästa.

Att behöva betala för sjukvård själv utomlands när Sverige inte räcker till och dessutom få svar om metastaser som Sverige famlar i totalt mörker om, är inte det bästa.

Att få ta skulden själv från en läkare för att din obotliga cancer spritt sig på grund av att du tackat nej till cellgifter som ändå inte hjälper dig, är inte det bästa.

Att få kämpa för att bli lyssnad på vid varje läkarkontakt och inte bara nöja sig med "det är cancern", är inte det bästa.

Att som anhörig själv behöva åka till sjukhuset klockan sex på morgonen med utrustning och läkemedel som inte finns på avdelningen han är inlagd på för att en läkare skriver fel ordination, är inte det bästa.

Att först få höra från en läkare att tumören nu växt så det är stopp till stomin, för att sen få höra från en annan att så är det ju inte alls, är inte det bästa.

Att som anhörig få höra sköterskor i korridoren göra sig lustig och hånskratta över din älskades önskan om naturlig medicin (jo, det finns faktiskt sådan på sjukhuset också, i detta fallet Albumin), är inte det bästa. 

Att till slut behöva avsluta sitt liv i ett totalt nerdrogat tillstånd där du inte ens längre kan hålla i en mobil för att du skakar så av alla biverkningar och inte längre kan göra dig förstådd till dem du vill tala om hur mycket du älskar, är inte det bästa.

Min lista skulle lätt kunna bli dubbelt så lång, men jag tror att ni fattat poängen nu. Resten kommer hamna i en anmälan som min man ville att jag skulle göra efter att han somnat in. Och det här är bara våra upplevelser, mina och min mans. Jag får mail och mess från andra cancerpatienter runt om i Sverige som vittnar om samma saker. Så nej, kära socialminister, sjukvården i Sverige är väldigt långt ifrån att "på riktigt och helt ärligt" vara den bästa i världen.

Till sist så tipsar jag om nästa program av "Uppdrag granskning". Handlar tydligen om hur människor blir tungt drogberoende av att väldigt lätt och helt utan uppföljning få riktigt tung, beroendeframkallande medicin utskriven av läkare. Men det kanske också är patienternas fel, i det helt fantastiska landet Sverige?

En hel papperskasse proppad med morfin, oxynorm, metadon, ketogan, fentanyl och annat starkt.  
Allt återlämnat till Apoteket. Min man ville inte ha det efter att han lärt sig om alla biverkningar.  

between hello and goodbye

Min man älskade livet. Han älskade att leva och han gjorde det fullt ut.

Han älskade att leva tillsammans med mig, sina barn, barnbarn, familj och vänner. Han ville alltid att alla skulle ha kul, att alla skulle trivas. Han fick alla att må bra.

Han är så älskad av så många och jag tänker ofta att jag aldrig kommer träffa en människa som han igen under hela min livstid. Han är min "once in a lifetime", min själsfrände, min trygghet när det är läskigt. Jag skriver "är" för hos mig kommer han alltid vara levande och närvarande. För mig kommer han aldrig försvinna. 

Den sista tiden pratade vi ibland om vårt liv tillsammans och hur vi faktiskt levt livet till fullo. Vi har skrattat, gråtit, älskat och bråkat. Vi har rest, arbetat, renoverat och bjudit in till fest. Framför allt så har vi aldrig ångrat något. Vi ångrade aldrig någonting av vårt liv tillsammans. Det var ett liv välsignat av äkta kärlek.

Jag vill rikta ett stort tack till alla som på något sätt deltagit i min och familjens sorg den senaste månaden. Som skänkt pengar i hans minne till antingen Kostfonden eller "Ristos minnesdans". Som skickat blommor och fina gåvor. Som deltog på hans begravning även om det var via streaming. Det blev precis som han ville.

Jag tänker inte säga att han "förlorade kampen mot cancer" för för mig betyder det att han var svagare än sin sjukdom. Det var han inte. Min man är den starkaste ängeln i universum och det finns ingen jag beundrar mer. Jag vill se det som att han blev kallad av änglarna för han har viktigare saker att uträtta där han är nu. För oss alla. 

"And between hello and goodbye there was love, so much love." 

 

så hur går jag vidare?

Jag ska börja med att påminna alla som läser här om att här har alla rätt till sin egna åsikt. Att jag tror på vissa saker eller har starka åsikter om andra saker betyder inte att jag dissar människor som inte tycker som jag. Jag skriver om saker jag upplevt själv tillsammans med min man under hans sjukdomstid och hur vi blev bemötta av personer inom sjukvården. Om någon tycker att Haldol är Guds gåva till cancerpatienter så får de självklart tycka det. Jag håller inte med baserat på vad jag upplevde här hemma tillsammans med min man under hans sista tid i livet. Eller att någon annan tycker man är helt galen som kan tro att C-vitamin intravenöst ska hjälpa dig att må bättre. Jag respekterar det också även om jag har en annan åsikt. Ordet är fritt och det är något vi ska vara väldigt rädda om. Det ni ska komma ihåg är att jag skriver om egna erfarenheter, jag har själv upplevt allt tillsammans med min cancersjuka man.

Så, då fortsätter vi nu när vi är överens.  

Mina dagar går vidare. Varje morgon är en ny påminnelse om att han inte finns här längre. Men hur går jag då vidare? Hur tänker jag nu angående livsstil och kosttillskott till mig själv nu?

Undvik socker. Jag kommer för alltid ha detta mantra i mitt huvud. Om du bara ska göra en, enda sak för din hälsa så är det detta. Undvik raffinerat, vitt socker så mycket du bara kan. Frukt och fruktsocker är okej eftersom det påverkar kroppen på ett helt annat sätt. Men det vita sockret är inget annat än ett gift som du egentligen ska undvika till varje pris. 

Periodisk fasta. Den hjälper mig mot oxidativ stress i kroppen och motverkar inflammationer. Den är bra mot insulinresistens och sänker blodsockret. Bland annat. Fördelarna med periodisk fasta är så många fler att ni nog får googla lite själva om ni är intresserade.

Antioxidanter. Tror jag knappast behöver sägas här längre. Superviktigt för ALLA eftersom de förhindrar skador i kroppen från fria radikaler. Ät massor är mitt tips. Massor. 

C-vitamin. Borde vara intressant för alla i dessa tider. Hjälper ditt immunförsvar. Dock krävs lite högre doser än vad som rekommenderas. Och undvik brustabletter från ICA eller Apoteket. Köp riktig askorbinsyra och ta 1000 mg (ett kryddmått)/10 kilo vad du väger. Jag väger 53, alltså tar jag 6000 mg/dag. Viktigt här är att inte ta allt på en gång. Kroppen klarar inte av att ta hand om det och överskottet kommer du bara kissa ut. Dela upp det under dagen så kommer allt att vara kroppen till nytta. Och vid allvarliga sjukdomar så räcker inte den orala dosen till, då behöver du få det intravenöst i mycket högre doser.  

D-vitamin. Också något som är superviktigt nu. Vi i Sverige äter för lite. Punkt. Det D-vitamin och C-vitamin har gemensamt är att människor som blir sjuka på riktigt alltid lider brist av dessa två. När det gäller cancer så spelar brist på D-vitamin en jätteviktig roll. Jag tar 5000 enheter per dag vilket är bra mycket mer än den rekommenderade dosen. När vi var på cancerkliniken i Tyskland blev min man ordinerad 10 000 enheter per dag under en tre månaders period. Detta baserades på resultaten av hans blodprover. Och eftersom vi numer försöker undvika solen på sommaren av rädsla för hudcancer (vilket är en bra grej att vi gör) så är det här snacket om D-vitamin och årstider helt förlegat. Vi i Norden behöver mer D-vitamin året runt. Också punkt på den. 

Gurkmeja. En kraftig antioxidant som är tio gånger starkare än vitaminer. Den är det mest antiinflammatoriska ämnet som finns. Det man vill åt i gurkmejan är ämnet Curcumin som bör tas ihop med piperin (svartpeppar) eftersom det ökar kroppens upptagningsförmåga med 2000 procent. Själv tar jag liposomal gurkmeja eftersom det kroppen behöver då går direkt till cellerna utan att passera gå.

CBD-olja. Här får ni läsa tidigare inlägg om det mest perfekta kosttillskottet som finns. Hjälper mig dagligen nu.

Omega 3 och 6. Har en mängd olika fördelar i kroppen. Bland annat hjälper dessa till att reparera och bygga celler. De minskar risken för blodproppar och förbättrar immunförsvaret. De allra flesta har bra koll på vad dessa oljor gör för nytta i kroppen. Annars googlar man. 

Melatonin. Kroppens egna sömnhormon. Bebisar har jättemycket och sover därför jättemycket. Kroppens egna produktion minskar med åren vilket gör att vi sover mindre ju äldre vi blir. Har även i vissa studier visat sig ha viss påverkan på cancertumörers tillväxt. I Sverige kan du bara få det utskrivet på recept (vilket vi aldrig fick när min mans läkare tyckte annorlunda) eftersom Socialstyrelsen hellre vill att läkemedelsbranschen ska få tjäna pengar på beroendeframkallande sömntabletter. Jag får mitt levererat av fin vän som köper det i Finland där det anses vara hälsokost. 

Utöver allt detta ser jag till att bara köpa ekologiskt. Både när det kommer till mat och hudvård. Jag har plockat bort onödiga saker som sköljmedel och liknande. Jag ser till att använda min strålningsfilt så mycket jag kan och jag använder hörlurar eller högtalarfunktionen så mycket det bara går när jag pratar i telefonen. 

Nu är detta inte på något sätt pekpinnar till er andra. Alla väljer själva hur man vill leva sitt liv. Det här är vad jag tror hjälper mig att må så bra jag bara kan och förhoppningsvis också hjälper mig att undvika att i framtiden bli allvarligt sjuk. Ett visst kvitto på att jag tänker rätt fick jag från ett medium i USA som hälsar från Risto och min skyddsängel att jag kommer leva länge. 

Ja, jag har alltså kontakt med min man. Från flera olika håll, på flera olika sätt. Jag kommer tydligen att skriva en bok lite längre fram sägs det och enligt honom så ska jag vara öppen både här och i boken om att det faktiskt finns ett liv efter detta. Antar att det är som med allting annat vi upptäckt under vår resa igenom cancervård, läkemedel, biverkningar och tillskott. "Anna, det här bara måste du skriva med i bloggen för det här vet inte folk.” Han är även väldigt tydlig med att allt jag letade fram om alternativ medicin förlängde hans liv med ett år. Mer om allt han säger längre fram. 

Jag saknar honom varje sekund av mitt liv. Jag älskar honom till evigheten och förbi. 

han finns överallt

Jag vet att jag skrev att jag skulle lämna min sorg utanför bloggen. Men det är omöjligt att göra det. Det är omöjligt att gå igenom något så totalt nattsvart utan att det lämnar avtryck här. Och delvis kommer det handla om kosttillskott i alla fall, eftersom jag använder mig av det för att hantera dagarna nu.

Den första veckan befann jag mig i chock. Det gör jag ju delvis fortfarande såklart, det har bara gått lite drygt två veckor sen han försvann. I det tillståndet förstår du vad som hänt, men du tar inte in det. Din kropp och hjärna är rent fysiskt inte beredd att hantera det, så du blockerar känslorna och insikten. Jag tänkte hela tiden att jag skulle "vara stark nu och göra det han tycker är bäst". För sen kommer han krama om mig och säga till mig hur jäkla stolt han är över mig och det sätt jag valde att hantera allt på. Sen, när han kommer tillbaka.

När jag insåg att han faktiskt aldrig kommer tillbaka, att jag aldrig kommer få höra från honom hur stark jag varit och att jag kommer få vänta hela mitt liv på den där kramen rent fysiskt, kom panikångesten. Den helt vidriga panikångesten. Som tar över hela din kropp på några sekunder och som river sönder allt inuti med sina sylvassa klor. Som gör att du inte kan andas, att du hyperventilerar och som tvingar dig att skrika ut din smärta i en av hans tröjor. Som bara blir värre för varje gång den dyker upp. När jag pratar med min kurator berättar hon för mig att jag håller på att förflytta mig från chockfasen och in i reaktionsfasen. Där man reagerar på det som hänt och där verkligheten långsamt börjar gå upp för en. Ett vidrigt ställe att vara på, om ni frågar mig. 

Jag börjar analysera lite runt detta eftersom det lite konstigt följer ett mönster. Min panikångest dyker alltid upp på förmiddan. Ungefär efter att jag haft ett par timmar på morgonen framför morgonens nyheter i sängen ihop med kaffet. På eftermiddagen och kvällarna är det ganska lugnt inuti. Då är det mer sorg som vill ut som gråt, inte panik. Vad är det som gör det?

Jag börjar automatiskt tänka som min man skulle gjort. Vad är det jag gör eller äter mitt på dagen som gör att resten av dagen är lugn? Som jag kanske behöver göra eller äta direkt på morgonen för att hjälpa mig även den där stunden på förmiddan? Svaret kommer direkt. CDB-oljan, så klart. Den tar jag alltid runt elva på förmiddan ihop med min smoothie eftersom jag då avslutat min periodiska fasta. Jag har skrivit om CBD förut, här. Och skulle det nu vara någon som tvivlar på det jag skriver om CBD-oljans laglighet eller inte så länkar jag hit.

CBD-olja (självklart utan THC) är ett av de mest kompletta kosttillskott du kan ha i ditt förråd av nyttiga saker. Den innehåller nästan allt din kropp behöver för att må bra. Eftersom den kostar en del så har jag hållt min användning av den på en väldigt låg nivå, min man behövde den mycket mer än jag. Nu tar jag den varje dag och tydligen ska jag ta den direkt på morgonen för att få må bra hela dagen. Några droppar under tungan räcker för att få alla fantastiska hälsoeffekter av den.

Jag hittade en jättebra artikel om CBD och alla dess fördelar. Den innehåller även en snabblektion i vad massor av vitaminer och mineraler gör för din kropp, så den är absolut värd att läsa. Och jag säger det igen och igen. Och igen. CBD-olja UTAN THC är helt okej. Det är när man tillsätter THC det blir en drog och självklart helt olagligt. Det rekommenderar jag verkligen ingen att börja använda. Läs mer om CBD-oljans fördelar här. 

Nu vet jag att jag har en otroligt lång och svår väg framför mig. Jag kanske aldrig kommer till slutet på den vägen. Det finns inte ett enda kosttillskott i världen som kan hjälpa mig med det, men det jag kan göra är att hjälpa mig själv att hantera det på ett så bra och hälsosamt sätt som möjligt. Jag vet att jag kommer skrika ut min smärta i hans tröja många gånger till. Jag vet att jag har miljontals tårar kvar att gråta. Men jag ska i alla fall se till att min kropp får allt det den behöver för att vara stark. För det är vad han vill att jag ska göra nu. Och när jag skriver att han aldrig mer kommer tillbaka, så menar jag rent fysiskt. Tillbaka hos mig är han redan. Han tänder lampor som är trasiga, han drar igång sin iPad som börjar streama Idol och han smeker mig över håret ibland när jag vilar. Han finns överallt. 

Bild från Tyskland 2020.
Jag kommer älska dig till evigheten.

låt maten vara din medicin

Jag håller på att skapa mig en ny tillvaro. En tillvaro utan honom bredvid mig. Jag vet inte än om det kommer att gå, men jag försöker varje dag.

Det smärtar att varje dag se reklam för Cancerfonden på TV. Att allt ska vara rosa och sjukt mycket pengar ska samlas in. Till vilken nytta, undrar jag? Inga pengar går till forskning om alternativa mediciner. Väldigt lite går till preventiv forskning. Vad är nyttan med att bara ta fram nya mediciner? Inte bättre mediciner, bara nya. Vart är den där fantastiska forskningen som hela tiden går framåt? Varför har cancerfallen mer än fördubblats sedan 70-talet om det nu hela tiden går framåt? Varför fortsätter vi bli sjuka hela tiden och varför fortsätter människor varje dag att dö?

Någonstans måste vi börja ifrågasätta detta. Men eftersom det aldrig händer, utan vi bara fortsätter skänka mer pengar, så kommer det aldrig bli annorlunda. Eftersom vi alla är helt panikslagna i rädsla för denna sjukdom (och det blir inte bättre av skrämselpropagandan de skickar hem direkt i brevlådan, med "handritade" teckningar på kuvertet av barn som förlorat sin mamma eller pappa) så vågar ingen riktigt ställa frågan "vad händer med alla pengarna"?

Jag har skrivit om detta förut, här. Häromdagen fick jag även en väldigt bra debattartikel skickad till mig av en nära vän. Från tidningen Hälsa och skriven av ett gäng som kan och vet lite om saken ifråga. Läs här. Den säger så väldigt bra det som är mina åsikter om sjukvårdens rekommendationer och dess totala nonchalans att ens börja intressera sig för vad maten gör med oss. 

Det här är orsaken till varför min man ville ha med Kostfonden i sin dödsannons. "Inte en spänn till Cancerfonden" var hans kommentar. Han delade min uppfattning om att det är synd och skam att det aldrig kommer stå någon på scenen vid "den stora cancergalan" och tala om hur bra man kan må av alternativ medicin. Antingen enbart eller som ett komplement till sina cellgifter. Att Cancerfondens taktik med att inleda samarbeten med godistillverkare och bullbagare egentligen är ett hån mot alla cancerpatienter som faktiskt förstått att socker göder cancer.

Jag önskar att fler kunde skänka pengar till Kostfonden istället. De stöttar forskning om hur mat och hälsa hör ihop och där behövs det verkligen pengar. För den forskningen är ju inte så intressant för läkemedelsbranschen eftersom det inte kan tjänas några pengar på vanliga vitaminer och mineraler. Men tänk så fantastiskt det vore om vi någon gång i framtiden på riktigt kunde börja förstå hur viktigt det är med kosten i förhållande till kroniska sjukdomar. Oavsett vad Cancerfonden försöker skrämma oss till att tro.

"Låt maten vara din medicin och medicinen vara din mat"
Hippokrates

Äta. Sova. Prata.

Den 7e oktober 2020, strax efter sju på morgonen, tog han sista andetaget. Han somnade in här hemma i köket, medan jag höll om honom och viskade hur mycket jag älskar honom. Till slut tog cancern och alla tunga mediciner över hela hans kropp och han orkade inte längre. Min fantastiska, älskade, starka man.

Min sorg är just nu förlamande. Jag vet inte hur det kommer vara möjligt för mig att fortsätta existera i en värld utan honom. Jag vet inte hur jag ska fortsätta andas. Mitt enda mål på morgonen är att resa mig upp och inse att jag är vid liv fortfarande. Att ta hand om min son och vara hans mamma.

Men här kommer jag fortsätta. Han kom till mig under en promenad i skogen och talade om för mig hur vi går vidare här. Jag ska fortsätta skriva. Men jag kommer lämna min sorg utanför. Istället kommer jag fortsätta skriva om svensk cancervård/palliativ vård och om hur vi fortfarande är helt övertygade om att det var allt vi gjorde hemma och utomlands som förlängde hans liv. Att vi vände oss till det alternativa förlängde hans liv med över ett år mot vad prognosen sa inom cancervården. Och om att det var när de tunga medicinerna kom in i hans kropp som det gick ganska fort tills han inte orkade längre.

Jag tänker skriva om hur bra han mådde av alla tillskott och all alternativ behandling. Att det ända in i slutet var hans fasta övertygelse att utan allt detta hade han varit död för länge sen.

Jag tänker skriva om hur han fick Haldol (en stark medicin som man ger till människor i psykos) för att det kanske kunde hjälpa mot hans illamående. Ihop med tre andra illamående-mediciner. Helt utan en tanke på vilka hemska biverkningar det gav honom. 

Och jag tänker skriva om när min man för sista gången kommenterade sin egen sjukvård på slutet med orden "jag känner mig så lurad, det var aldrig tänkt att de skulle hjälpa mig". Han sa ofta att efter han hamnade i den palliativa vården på riktigt så blev han mer eller mindre en försökskanin. Det plussades bara på mediciner hela tiden. Det togs aldrig bort något som inte funkade. Det fick vi göra själva. 

Av min kurator har jag fått tre uppgifter att göra dagligen. Äta. Sova. Prata. Det är allt. Pratar gör jag med mina vänner. Äta ska jag göra nu. Sova tar vi senare. 

Älskling, nu kan jag inte vända mig till dig längre för att få inläggen godkända. Men visst var det nåt sånt här du menade, va?

I will stop missing you when I am with you.

när febern är stress

Jag börjar så smått vänja mig vid vårt nya liv. Där jag är sjuksköterska/personlig assistent/housekeeper/tonårsmorsa/egen företagare/danslärare/städare/chef. Jag har ca en minut tillgodo till mig själv per dag. Jag klagar inte. Jag gör precis vad som helst för att livet ska funka här hemma. Och om allt går som vi hoppas så ska saker snart bli lite bättre och min man lite piggare. Byte av smärtlindring, mindre illamående och en massa extra tillskott hoppas vi ska göra tricket. 

Dock har jag stött på ett problem. Psykogenisk feber. Det är feber orsakad av långvarig stress. Vanligt bland kvinnor som utsatts för stress under så lång tid att det nästan har blivit ett kroniskt tillstånd i kroppen. Den som börjat forska på detta är Dr. Takakazu Oka som i sin forskning sett att ångest, ilska, rädsla och nedtryckande av känslor kan påverka kroppstemperaturen. Utan att överraska er nämnvärt så kan jag ju sätta check, check, check och check på alla dessa faktorer. 

Jag börjar självklart leta mera. På Pub Med finns 74 artiklar publicerade om pshycogenic fever och det verkar som (jag har inte läst alla) att det faktiskt är något som är erkänt bland en liten del av läkare och forskare. Jag fastnar vid en grej som nämns i några av artiklarna. Vanliga febernedsättande läkemedel funkar inte på denna typ av feber, vilket jag upplevt när jag testat. Skulle kunna tänka mig att det beror på att den inte orsakas av några infektioner eller inflammationer, utan att orsaken till den är ett känslotillstånd i kroppen. 

Jag har haft två perioder av detta. En i våras och en i somras. I somras covid-testade jag mig. Negativt. Nu verkar det vara dags igen. Jag får feber. Strax under 38 grader. Inget mer. Jag känner lite i huden att jag har feber, men fler symptom än så på sjukdom finns inte. Men det är som att kroppen tar sista halmstråt för att få vila. "Hon verkar totalt ignorera mig så då gör vi så här istället så jag får lite lugn och ro äntligen." För självklart vilar man när man får feber. Just nu är det inte läge att ta en Ipren och jobba på. 

Om ni vill kan ni läsa mer om psykogenisk feber här och här. Tyvärr ganska tråkiga artiklar på engelska, men ändå intressant att läsa om man är intresserad. Och som jag skrev innan, om man är lika nördig på fakta om saker som jag är så är Pub Med en riktigt bra söksida för alla möjliga åkommor och läkemedel. Både för skolmedicinen och alternativt. Där kan jag lätt fastna i timmar. Jag vet, det har gått överstyr nu. Men det jag lär mig på vägen är guld värt.

En sensommardag i bodegan.
Också guld värt.

first, do no harm?

Jag tänker så väldigt mycket nu förtiden. En miljon tankar om en miljon saker passerar genom mitt huvud varje dag. Om allt mellan himmel och jord. Och en sak jag tänker mycket på är läkemedelsindustrin. Hur jävla tvistad den är. Utan att vi vet om det eller att de som bestämmer bryr sig. 

Jag ska vara väldigt noggrann nu med att förklara att mina åsikter och tankar jag tänker dela med mig av i detta inlägg INTE handlar om alla fantastiska undersköterskor, sjuksköterskor och (oftast) läkare som varje dag tar hand om sjuka människor. Inte alls. (Kanske en och annan läkare vi träffat har kommit med väldigt tveksamma uttalanden angående både det ena och det andra, men den frustrationen har vi fått släppa ganska snabbt. Du är chanslös i att försöka argumentera, du kan lika gärna prata med väggen.) Jag riktar all min kritik mot Socialstyrelsen och det sönderlobbade Läkemedelsverket. Visste ni till exempel att läkemedel är den tredje största dödsorsaken i västvärlden idag? Efter hjärt-lungsjukdomar och cancer.

Jag ska även påpeka att jag har läst i timmar om just läkemedelsindustrin. Artikel efter artikel har googlats fram. Och det är inga hokuspokus-sidor med en massa hittepå, en del artiklar har publicerats i läkarnas egna tidningar. Ju mer jag har läst, ju mer rädd har jag blivit över hur saker faktiskt fungerar. Hur är det möjligt att det inom läkarutbildningen endast läggs 12 timmar på näringslära? Hur är det möjligt att endast 10% av alla forskningspengar till cancerforskning (bl a allt det som Rosa Bandet ger) går till preventiv forskning? Och hur är det möjligt att Läkemedelsverket till största delen bekostas av läkemedelsföretag vars läkemedel de ska godkänna eller inte? Utan att någon ens tycker att det är ett problem?

När jag sedan börjar läsa om cellgifter och hur mycket pengar det faktiskt omsätter varje år, mår jag fysiskt illa. Läkemedelsföretagen bryr sig inte ett skit om att rädda människor egentligen. Det ska tjänas pengar. En av gångerna vi var i Tyskland så fick vi via en hemsida för läkare som promotade ett nytt cellgift se uppgifter om det. Det lades fram som en ny cancermedicin i USA som skulle förbättra livskvalitén och förlänga patientens liv. Oj. Låter ju bra. Det var bara en sak med det. Livet förlängdes med 7-21 dagar och en dos kostade 300 000 dollar. Läs det där igen. Över tre miljoner svenska kronor alltså. För max tre veckors längre liv. Och är det något jag vet säkert så är det att det är YTTERST få som får förbättrad livskvalitet av cellgifter. I rest my case angående om vilken business cellgifter är för läkemedelsföretagen.

Börjar man sen kolla upp hur mycket pengar läkemedelsföretagen betalar ut till läkare så förstår man lite bättre varför det skrivs ut starka mediciner till höger och till vänster. Jag har redan tidigare berättat om hur lätt vi fick väldigt starka fentanyl-plåster genom ett telefonsamtal. "Vill du ha mer, Risto?", var svaret vi fick på allt. Samtidigt förfäras läkarna av en fråga om medicinsk THC (vilket fler borde läsa på om och faktiskt inse att det hjälper mot smärta utan att helt bryta ner kroppen) och nästan skrattande svarar: "men det kan jag ju inte skriva ut åt dig, det är ju beroendeframkallande". Ridå. Inget mer att prata om där. Men vänder du dig till beroendecenter så har de nog ganska mycket att berätta om människor med ett starkt morfinberoende som det tagit lång tid att komma över. Men det får du av läkarna via telefonen. 

Jag undrar vad som hände med Hippokrates "First, do no harm"? Hur är det möjligt att vi hamnat i en värld där människor är brickor i läkemedelsindustrins vidriga spel? Det handlar om riktiga människor med riktiga liv. Jag ber varje dag om att jag aldrig ska bli allvarligt sjuk. Och om jag skulle bli det så ber jag om min mans styrka och visdom i att ifrågasätta allt. Jag ber om hans mod att säga nej till saker som han vet inte är bra för hans kropp. Trots att läkarna försöker övertyga honom om motsatsen.

Människor är naturliga varelser. Vi är inte gjorda för alla kemiska substanser som mediciner innehåller. Inte i det långa loppet. Någonstans på vägen så prioriterades människan bort till förmån för ekonomisk vinst och det gör mig livrädd. För ingenstans ser jag en förändring. Nya mediciner tas fram när gamla patent försvinner, men det betyder inte bättre, mer humana mediciner. Det betyder bara att de är nya.

Som sagt, jag tänker väldigt mycket nu förtiden. Om hur jävla tvistat allting är.

(Nedan finns lite länkar till en del av det jag skrivit om. Plus lite till.)

First, do no harm?

https://kurera.se/lakemedelsskandalen-som-tystades-ner-och-gick-oss-forbi/

https://kurera.se/lakemedelsverket-betalas-till-95-procent-av-lakemedelsindustrin/

https://anthropocene.live/2019/11/22/forskningsfusket-satt-i-system-inom-big-pharma/

https://kurera.se/jag-valde-bort-medicinen-och-blev-frisk-av-traning-och-bra-mat/

https://kurera.se/lakemedelsforetag-finansierar-sjukvarden/

https://forum.kostdoktorn.se/topic/16497-varför-skolmedicinarna-sällan-talar-om-c-vitaminets-oerhörda-betydelse

https://www.tv-helse.se/medicinsk-kidnappning-cancervarden/

https://www.tv-helse.se/cancerlakemedel-ingen-verkan/

när man slåss mot en jätte

Det är nu över ett år sen som min man senast fick cellgifter. Ni som hängt med här en stund vet att allting avbröts efter att han drabbats av en cellgiftsförgiftning och höll på att dö. Efter detta har han tackat nej (med läkarnas förståelse) till alla cellgifter som erbjudits i palliativt syfte. Detta eftersom att hans spridning i bukhinnan inte går att ta bort med cellgifter, det finns väldigt få blodkärl i bukkhinnan som transporterar cellgifterna dit de ska. 

Det gäller ju även våra alternativa mediciner vi har använt oss av sedan dess. Det har lite känts som Davids kamp mot Goliat att försöka få spridningen i bukhinnan att minska. Trots det har vi lyckats vid två tillfällen, dels här hemma och dels via en PIPAC-operation i Danmark.

Läget nu är allvarligt, det råder det ingen tvekan om. Cancern har ett grepp om min mans kropp just nu som är allt annat än bra. Svaren på röntgen visar både det ena och det andra.

Men helt plötsligt har det hänt något annat också. Modertumören på min man sitter som bekant i tjocktarmen. Den har hela tiden varit oförändrad i storlek och helt opåverkad av både cellgifter och alternativa metoder. Nu har den krympt. Nästan en hel centimeter mindre är den nu mot förut. Och eftersom jag hela tiden har fått höra från läkare, kuratorer och dietister att "det enda sättet att få en cancertumör att krympa är via cellgifter, strålning eller kirurgi", så undrar jag så klart hur detta är möjligt? Kan det kanske faktiskt vara så att C-vitamin i droppform, bortplockande av socker och tillförande av en hel massa cancerdödande kosttillskott både här hemma och i Tyskland har gett resultat? 

Välj själva vad ni tror, jag vet sen länge vad jag tror.

Nu säger jag det igen så ingen tycker att vi precis som strutsen stoppar huvudet i sanden, vi vet att min man är allvarligt sjuk. Det här inlägget handlar inte om det utan mer om att visa att alternativen kan vara flera än vad svensk sjukvård vill hålla med om. Vi har ett röntgensvar som bevisar det. Att alltid välja den aggressiva vägen med mediciner behöver inte alltid vara den rätta. 

Imorgon tänder vi ett ljus här hemma som får lysa hela dagen. Ljuset är istället för att närvara på en begravning av en vän vi hade turen att få lära känna det senaste halvåret. Vila i frid du fina, starka Tatu. Vi saknar dina telefonsamtal om livet. 

Ett ljus för Tatu.

tänk om jag hade vetat det

Vissa dagar är helt enkelt inte bra. Vissa dagar finns inte motivationen där trots att det finns saker att vara tacksam för. Idag var en röntgendag och då brukar det ligga en dimma av ångest runt oss. Så även idag. Kanske ännu mer idag eftersom vi inte vet vad äventyret i Tyskland egentligen betydde? Nu väntar ett par oroliga veckor innan vi får veta vad röntgen visade idag. Som vanligt. Kommer aldrig förstå eller acceptera att det ska ta så lång tid för en läkare att höra av sig till människor med en obotlig, allvarlig sjukdom. 

Men nu var det faktiskt inte svensk, palliativ sjukvård jag skulle skriva om även om jag har en del att berätta om den. Vi tar det en annan gång. 

Om jag hade vetat när jag var 20 år gammal allt jag vet idag, hade jag levt mitt liv annorlunda då? Hade jag tänkt efter mer eller mindre? Hade jag gjort andra val? Vad önskar jag att mitt 20-åriga jag hade vetat om livet?

Ta hand om din kropp. Vårda den ömt. Ät bra mat, ät bra tillskott, träna mycket, sov. Du får bara en kropp under din tid här på jorden och du vill inte att den ska svika dig. Tro mig. (Nu menar jag inte att du inte kan bli sjuk ändå, eller att om du har den oturen att bli det får skylla dig själv. Absolut inte. Det jag menar är att man kan göra allt man kan för att ge kroppen de absolut bästa förutsättningarna för att kunna fightas med sjukdomar på bättre villkor. Sen kan skit hända ändå, ingen vet det mer än jag.) 

Du är så mycket starkare än vad du förstår. Tänk om jag hade vetat det. Så mycket ångest och oro som min ängsliga HSP-hjärna skapat för helt ofarliga situationer, helt i onödan. Jag vet nu att jag klarar fan det mesta. Jag önskar så att jag förstått min egen styrka tidigare i livet.

Var tacksam. Var ödmjuk. Ta ingenting för givet. Nästan varenda klyscha som jag någonsin hört, har vid 46 års ålder fått en mening. Jag tänker inte gå så långt som att säga Carpe Diem, där någonstans går min gräns. Men att faktiskt vara just ödmjuk och tacksam över att få leva i lugn och ro med dem du älskar är viktigt. För den där berömda mattan kan ryckas undan under dina fötter när du minst anar det och fort kan det gå.

Se till att omge dig med människor du tycker om och som tycker om dig. Bry dig inte så mycket om vad alla andra tycker. Varför ska du? Alla kan inte gilla alla och att ens försöka tar bara så otroligt mycket energi. Energi som du kan lägga på bättre saker. Däremot ska du alltid visa respekt inför andra människor, men bara tills de kanske visar att de inte förtjänar den längre. Det rådet hade också besparat mig mycket huvudvärk när jag var yngre.

Välj alltid kärleken. Alltid. Oavsett vad det kommer kosta dig. Du kommer ångra dig om du inte gör det. Även om jag hade kunnat se in i framtiden för 10 år sedan, hade jag valt min man. Hundra gånger av hundra. För jag älskar honom. För alltid. För evigt. Det vi måste gå igenom nu hör ju till det som blir vår historia tillsammans. Det hör ju till vårt liv.

Och du kommer bli tilltufsad på vägen. Du kommer åka på riktiga käftsmällar och förlösande gapskratt. Livet kommer bjussa dig på obeskrivlig lycka och tårar av sorg. Men till slut hoppas jag så innerligt att du kommer att bli okej. 

så vi fortsätter så

Bara en kort tag efter att vi fått min mans diagnos i maj förra året, gjorde vår fina vän i USA en healing på distans. Hon ringde mig dagen efter. Budskapet hon fått från änglarna gjorde oss fundersamma.

"Du måste tala om för Risto att han själv måste ta hand om sin läkning. Det är jätteviktigt att han får reda på det."

"Och vad betyder det?"

"Jag vet inte. Jag fattar inte heller riktigt vad det betyder, men det är verkligen superviktigt att han får reda på det."

Nu vet vi vad det betydde. Ingenting har varit mer sant eller mer viktigt under hela vår tid ihop med denna jävulska sjukdom. Min man har fått reda ut det mesta efter eget huvud och alltid haft rätt om vad som blir bäst för honom. Så vi fortsätter så.

Att tillhöra det palliativa teamet och dessutom ha hemhjälp i form av sköterskor som kommer och ger smärtlindring varje dag, har sina utmaningar. Vi blir jämförda med resten av deras patienter, så klart. Jag har förståelse för att både läkare och sköterskor är vana vid att det är sängliggande, svårt sjuka människor som behöver hjälp flera gånger per dygn. Men vi är ju inte där alls. Enda anledningen till att vi har sköterskor springer här, är att läkarna inte hittar en smärtlindring åt honom som fungerar på något annat sätt än via blodet. Om hans kropp fungerade som andras så skulle han inte behöva sköterskorna. Eller om jag kunde få tillåtelse att sätta sprutorna i hans PiccLine. Det är det vi slåss för nu. Att jag (som tagit hand om hans PiccLine i över ett år nu med alla dropp jag satt) ska få kunna ge honom hans smärtlindring. Vi kommer nog få kämpa ett tag till med det verkar det som.

Men smärtlindring för vissa är lika med att patienten ska sova. Vilket inte heller är ett alternativ för min man. Han vill inte ha stark smärtlindring som gör att han sover bort dagarna. Vad är meningen med att vara smärtfri då? När han nu är smärtfri så är han ändå ganska pigg. Vi gör små utflykter. Han städar garaget. Fixar med sina odlingar. Just nu skördar han tomaterna han pysslat om hela sommaren. Alla läkare pratar om livskvalité och att smärtlindring är jätteviktig för livskvalitén. Jag håller med, men att sova bort dagarna på grund av starka mediciner tycker inte jag är livskvalité. Inte för den sjuke och inte för den sjukes familj.

Nu vet vi också att min man är allvarligt sjuk. Vi blundar inte för något av det. Men vi vet ju också att han faktiskt mår bättre nu än när vi kom hem från Tyskland. Att alla tillskott av vitaminer och mineraler i hans kropp har gjort nytta. Han har gått upp lite i vikt igen och blir lite piggare för varje dag som går. Jag gör smoothies varje dag (med höga doser av gurkmeja, c-vitamin och d-vitamin), han tar sina magi complexx-piller ihop med CBD-olja och vi sätter C-vitamindropp ett par gånger i veckan. Sakta men säkert verkar hans kropp börja ta upp näring igen efter vad det nu än var som hände i Tyskland.

Återigen visar naturen att den finns där för att hjälpa oss. I helgen ska vi fira min mans 55-årsdag, en dag värd att firas. För han finns fortfarande hos oss.

En bra dag i sommarstugan.

ny vardag

Så vår resa till Tyskland blev allt annat än vad vi tänkt. Vi hade inte tänkt att vi skulle hamna på sjukhuset i Kassel. Vi hade inte tänkt att vi skulle behöva uppleva så mycket fysisk smärta. Vi hade inte tänkt att vi skulle ha med oss en smärtpump därifrån och vi hade inte tänkt att vi skulle komma hem en vecka senare.

Första veckan på kliniken gick bra. Alla behandlingar gick bra. Den nya svenska, smärtlindringen funkade okej. Inte 100 procentig smärtlindring, men ändå okej. Till helgen första veckan hände något i hans kropp. Smärtan blev värre och värre och till slut funkade ingenting i smärtlindring. Läkarna försökte med allt för att få honom att bli bättre, samtidigt som de ville respektera min mans önskan om att inte behöva åka till sjukhus. På måndagen andra veckan så gick det inte längre. Han var tvungen till sjukhus för en röntgen eftersom man misstänkte att en akut operation var nödvändig. En väldigt barsk kirurg förklarade för oss att stark smärtlindring i form av hög dos Fentanyl var enda sättet att gå.

Röntgen visade inget akut fel. Ingen operation behövdes, utan vi blev inlagda på den palliativa avdelningen på DRK kliniken Nordhessen. En kvinnlig läkare kommer in i rummet, tittar på min man, tittar på hans Fentanyl-plåster och säger "det här tar vi bort va?" samtidigt som hon river bort det från hans arm. Där vinner hon vårt förtroende. Vi får senare veta att hon är en av Tysklands främsta smärtexperter med en medicinsk kunskap som är i en klass för sig.

Det som händer sen under en veckas tid är att ny smärtlindring provas ut. Via en pump så går smärtlindring rakt in i blodet på honom via hans PiccLine och han kan trycka extra när han behöver. Detta för att prova ut vilken dos som behövs på tabletterna han ska få sen. Smart. Den kvinnliga läkaren kan sitta i över en timme hos oss för att förklara exakt hur hon tänker kring hans smärta, och vad hon ska göra åt den. Och hon bekräftar hela tiden min mans tankar om hur det faktiskt inte bara är cancern som gör ont, utan även det faktum att stark smärtlindring påverkar magens sätt att jobba (eller inte, vilket har varit fallet här). Om du bara stoppar i dig stark smärtlindring för att få smärtan att försvinna, så kommer tarmens funktion också att slappna av och försvinna. Med gasbildning, förstoppning och ännu mer smärta till följd. Istället måste smärtlindringen anpassas till en dos som tar bort smärtan, men även låter magen jobba på som den ska. 

Efter en vecka på sjukhus väljer vi att åka tillbaka till kliniken. Vi har lärt oss så väldigt mycket av vår fantastiska läkare och vi vill nu fortsätta hans behandlingar istället. Efter två dagar tas ett nytt beslut. Vi vill åka hem. Precis just då mitt i natten, larmar pumpen. Något är fel och eftersom pumpen bara talar tyska så måste han återvända till sjukhuset. På sjukhuset får vi höra att det inte är något fel på pumpen och varför den larmat och inte funkat kan de inte förklara. Något som heller inte kan förklaras är min mans reaktion på smärtlindring via magen. Från tre olika läkare får vi nu höra att de aldrig har upplevt eller hört talas om någon som får mer smärta av smärtlindring i form av metadon oralt (vilket var det som satte igång hela denna cirkusen). Nä, det är väl mycket just nu som inte är som för någon annan när det gäller hans mage och smärtlindring. Inget som går via magen funkar, så tabletter mot smärtan är inte aktuellt för honom.

Så vart står vi nu då? Nu har han en smärtpump för att få lindring via blodet med en typ av medicin. Den andra medicinen han behöver får han via en spruta som en sköterska kommer hem till oss varje dag och sätter. Det funkar bra och min man är smärtfri den mesta delen av tiden, vilket är det absolut viktigaste just nu. Självklart fortsätter vi med allt det "andra" också, det är inte bara starka mediciner som åker in i hans kropp. Och samtidigt som vår vardag förändrats rejält sen vi kom hem, så finns det ändå mycket fighting spirit kvar i min man. Han är den starkaste människan i världen. Trots allt så tycker vi att resan var värd det. Det blev en och en halv veckas cancerbehandlingar och en veckas lärdomar om smärta som vi nu kan ta med oss till läkarna här hemma.  

Jag ska avsluta det här med något helt annat. Läste i tidningen att det kanske ska införas en speciell skatt på läsk. Något som Cancerfonden är mycket positiva till. Eftersom övervikt och fetma ökar risken för att få cancer. Jaha? Men då har jag en liten fråga till Cancerfonden nu. Är det skillnad på sockret i läsken och det socker som Fazer (Cancerfondens samarbetspartner) använder i sina produkter? Eller sockret i alla bakelser och kanelbullar som säljs i oktober? Blir man inte överviktig av det sockret, menar ni? Eller kan det vara så att läskföretagen inte är intresserade av ett samarbete med Cancerfonden och därför är lättare att kritisera? Något som jag tycker att vi alla ska funderar lite på innan vi skänker våra pengar den rosa månaden det här året. 

Litet träningspass på sjukhuset.

it's easier to fool people

Nu tar jag en paus här. Jag måste få ordning på allting inuti innan jag kan fortsätta.

Att för andra året i rad inte få fira att jag den 19 juli 2014 gifte mig med mitt livs stora kärlek fick det att gå sönder inuti mig. På riktigt. Allt är den där jävla cancerns fel. Att min man igår blev tvungen att åka till sjukhuset återigen på grund av sin smärta, blev droppen som fick det att rinna över. Inte ens en dag kunde vi få för att bara få vara tillsammans. Jag känner ett raseri inom mig som inte är hälsosamt för någon och något som jag inte längre kan ignorera. Jag vill inte att det ska komma ut här så därför pausar jag en stund.  

Men sanningen är att jag önskar att jag aldrig mer behövde gå ut från sovrummet. Jag önskar att jag kunde sova bort tiden för när man sover är man inte medveten om vilket helvete livet är för människor som har obotlig cancer runt sig varje dag. När man sover är man inte medveten om hur rutten läkemedelsbranschen är. När man sover är man inte heller medveten om att i stort sett ingenting görs för att upptäcka varför man får cancer och hur man bäst undviker det. Och när man sover så behöver man förhoppningsvis inte konfronteras med fysisk smärta under varje dag och varje timme.

Så nu säger jag tack och hej på en stund. Kanske behöver jag bara nån månad, kanske resten av livet. Men just nu klarar jag inte längre av att skriva. Jag är för arg för det. 

Jag hoppas att jag öppnat ögonen på några. Jag hoppas att jag inspirerat till ett hälsosammare liv. Och jag hoppas att ni fortsätter att dela med er av all kunskap till människor ni tror behöver det. Även om de först inte är redo att lyssna. För är det något jag har insett under det här året som gått så är det att "it's easier to fool people than to convince them they have been fooled".

På fredag åker vi till cancerkliniken i Tyskland, tack vare alla er som skänkt ett bidrag till insamlingen. Mer än så vet inte jag om framtiden nu.

VIP

Ni vet att man som förälder ibland skämtar om att man snart har "VIP-kort på akuten" när man i tid och otid måste söka vård för barn som trillat, skrapat, brutit eller på annat sätt levt rövare lite för mycket?

Det visar sig att de VIP-korten faktiskt finns på riktigt. Fast inte till skrapade knän eller brutna armar, utan till de som tillhör den palliativa vården. Min man fick sitt i brevlådan nu i veckan. Med det kortet så behöver han aldrig sitta i ett väntrum i timmar längre om vi skulle behöva vård, utan han får komma upp på en avdelning direkt. Det känns bra att veta det. Speciellt efter att vi i lördags kväll fick söka oss till akuten eftersom hans nyinsatta ascites-dränage blödde och var rejält svullet.

Det började med att sköterskan på 1177 inte riktigt förstod vad det var för dränage min man pratade om som var inopererat? Väldigt tveksamt frågade hon lite allmänt och sa sedan att hon skulle förvarna akuten om att vi var på ingång. Väl på akuten stod två sköterskor och en läkare och tittade frågande på bandageringen. Det här var de inte bekanta med.

"Vi måste ta bort bandaget för att se hur det ser ut under."

"Men det här är sterilt och ska ni verkligen bara ta bort det?"

"Hm, sitter det någon ring här under?"

"Nej, det är en slang som är ihoprullad och som sen går in i magen på mig."

"Jaha..... eh.... Men vi måste nog ta bort bandaget i alla fall."

"Nej vänta lite nu, du vet ju inte vad du ska göra oavsett vad du hittar, eller hur?"

"Njae...."

"Då vill inte jag att du rör det. Alla mina prover var bra, va?"

"Ja, de visar inga tecken på någon infektion i alla fall."

"Då vill jag gärna åka hem igen och vänta nio timmar tills jag kan få tag på sköterskorna på palliativa som vet vad det handlar om."

"Men känns det okej då?"

"Det känns mer okej än att ni börjar pilla på saker utan att veta vad ni ska göra."

"Men vi kan skriva ut antibiotika till dig ifall det är en infektion."

"Nej tack, jag vill inte ha antibiotika i förebyggande syfte. Jag löser det här med palliativa imorgon. Hej då."

Jag hämtar honom igen på akuten och vi åker hem. Sover lite till och från i soffan båda två eftersom det ändå känns lite oroligt. Under nästa förmiddag får vi hjälp. Vi blåser faran över och min man får cred för att han lämnade akuten när de inte visste hur de skulle göra och proverna visade noll tecken på infektion. Svullnaden är vätska i vävnaden på vänster sida orsakat av själva ingreppet när dränaget sattes. Det kommer kroppen att ta hand om själv. Att det blödde igenom bandaget var inget att oroa sig för. Men det visar återigen hur viktigt det är att våga ställa frågor och inte lita på att läkarna kan och vet allt. 

Så nu har han alltså ett dränage inopererat i magen. Vi kommer i fortsättningen att kunna tömma hans ascites själva hemma, vilket kommer minska risken för smärta och obehag väsentligt. I Tyskland kommer han utöver all annan behandling även få en alternativ behandling mot ascites vilket för vissa har fungerat bra. Vänner till oss berättar om 18 månader utan vätska efter att ha fått behandlingen i Tyskland. Vi hoppas på det bästa som vanligt. 

Så nu är vi äntligen redo för Arcadia igen. Vi tar bilen på fredag och är framme på lördag. Vi ska fixa intyg för att föra över stark medicin över gränserna. Vi får även intyg från Arcadia att vi måste komma in i Tyskland (just nu är gränsen öppen, men det kan ändras snabbt), att de kommer Corona-testa oss på plats och att de tar ansvar för att skicka dessa prover vidare till de tyska myndigheterna. 

Äntligen, äntligen, äntligen.

andens medicin

Dagens boktips från mig och jag tänker rekommendera den här boken till er utan att ens läst klart hela.

Andens medicin, skriven av Alberto Villoldo som är psykolog och medicinsk antropolog. Han har under 25 års tid studerat läketraditionerna hos Amazonas och Andernas schamaner. 

Om man är det minsta intresserad av naturens förmåga att läka kroppen, så ska man läsa denna. Faktum är att jag kommer börja om direkt efter att jag läst ut den. Jag har lärt mig så otroligt mycket som jag inte hade en aning om. Jag har även fått bekräftat att mycket av det vi gör och äter är helt rätt.

Jag lär mig om hur hjärnans neuronnät funkar och varför det alltid är lättast att dra samma slutsats som man alltid gjort. Den välkända tanken (typ att cellgifter är enda vägen att gå vid cancer) har en bred motorväg att färdas på i hjärnan, medan den inte riktigt lika inlärda tanken (att naturen faktiskt kan hjälpa dig) har en gropig liten kostig att ta sig fram på. 

Jag lär mig att melatonin förmodligen är det mest ursprungliga hormon som finns i universum och att till och med bakterier har det. 

Jag lär mig om hur viktigt det är att avgifta bukhjärnan från alla gifter. Hur fantastiskt det är med periodisk fasta eftersom kroppen då tar hand om cellavfall för att producera nya byggstenar.

Jag lär mig om kroppens dödsklocka som måste fungera för att apoptos (cellernas självmord) ska ske. Jag lär mig också om hur man kan hjälpa kroppen med det om det inte längre fungerar. Celler som inte vet när de ska dö blir som bekant cancer.

Jag lär mig om autofagi ("äta sig själv" på grekiska) och mitokondrier (cellernas kärnkraftverk). Hur viktigt det är att de skadade mitokondrierna elimineras för att främja bildandet av nya, friska mitokondrier. Även här läser jag om hur man bäst hjälper sin kropp med denna process.

Och självklart lär jag mig om supermat och supertillskott. Det mesta där är saker vi redan visste och använder oss av, men bekräftelsen är skön att få. Och det spelar ingen roll från vilken del av världen du får tips, eller vilken "del" av alternativt du väljer, det är i stort sett samma. Från en cancerklinik i Tyskland till schamanerna i Amazonas, de använder sig av samma. Det är gurkmeja, korsblommiga grönsaker, blåbär och andra antioxidanter, vitamin C och D, kokosolja, glutation, med mera, med mera... Det måste ju betyda något, eller hur? Att samma saker från naturen har använts i tusentals år runt hela jorden. Enkelhet och renhet, är några av de ord som kommer till mig. Hur mycket kemiska läkemedel finns det i läkemedelsbranschens hysteriska karusell? Hur sjuka måste vi bli av "mediciner" innan vi förstår att vända tillbaka till naturen?

Jag har som sagt inte läst klart boken än. Nästa del i boken heter "ur stillhet kommer pånyttfödelse". Inget kunde vara mer sant. Stort tack till vännen som tipsade mig om boken, det blev en fullträff. 

Köp den. Läs den. Läs den igen.