Min man älskade livet. Han älskade att leva och han gjorde det fullt ut.
Han älskade att leva tillsammans med mig, sina barn, barnbarn, familj och vänner. Han ville alltid att alla skulle ha kul, att alla skulle trivas. Han fick alla att må bra.
Han är så älskad av så många och jag tänker ofta att jag aldrig kommer träffa en människa som han igen under hela min livstid. Han är min "once in a lifetime", min själsfrände, min trygghet när det är läskigt. Jag skriver "är" för hos mig kommer han alltid vara levande och närvarande. För mig kommer han aldrig försvinna.
Den sista tiden pratade vi ibland om vårt liv tillsammans och hur vi faktiskt levt livet till fullo. Vi har skrattat, gråtit, älskat och bråkat. Vi har rest, arbetat, renoverat och bjudit in till fest. Framför allt så har vi aldrig ångrat något. Vi ångrade aldrig någonting av vårt liv tillsammans. Det var ett liv välsignat av äkta kärlek.
Jag vill rikta ett stort tack till alla som på något sätt deltagit i min och familjens sorg den senaste månaden. Som skänkt pengar i hans minne till antingen Kostfonden eller "Ristos minnesdans". Som skickat blommor och fina gåvor. Som deltog på hans begravning även om det var via streaming. Det blev precis som han ville.
Jag tänker inte säga att han "förlorade kampen mot cancer" för för mig betyder det att han var svagare än sin sjukdom. Det var han inte. Min man är den starkaste ängeln i universum och det finns ingen jag beundrar mer. Jag vill se det som att han blev kallad av änglarna för han har viktigare saker att uträtta där han är nu. För oss alla.
"And between hello and goodbye there was love, so much love."
