-i skuggan av cancer-: first, do no harm?

Jag tänker så väldigt mycket nu förtiden. En miljon tankar om en miljon saker passerar genom mitt huvud varje dag. Om allt mellan himmel och jord. Och en sak jag tänker mycket på är läkemedelsindustrin. Hur jävla tvistad den är. Utan att vi vet om det eller att de som bestämmer bryr sig.

Jag ska vara väldigt noggrann nu med att förklara att mina åsikter och tankar jag tänker dela med mig av i detta inlägg INTE handlar om alla fantastiska undersköterskor, sjuksköterskor och (oftast) läkare som varje dag tar hand om sjuka människor. Inte alls. (Kanske en och annan läkare vi träffat har kommit med väldigt tveksamma uttalanden angående både det ena och det andra, men den frustrationen har vi fått släppa ganska snabbt. Du är chanslös i att försöka argumentera, du kan lika gärna prata med väggen.) Jag riktar all min kritik mot Socialstyrelsen och det sönderlobbade Läkemedelsverket. Visste ni till exempel att läkemedel är den tredje största dödsorsaken i västvärlden idag? Efter hjärt-lungsjukdomar och cancer.

Jag ska även påpeka att jag har läst i timmar om just läkemedelsindustrin. Artikel efter artikel har googlats fram. Och det är inga hokuspokus-sidor med en massa hittepå, en del artiklar har publicerats i läkarnas egna tidningar. Ju mer jag har läst, ju mer rädd har jag blivit över hur saker faktiskt fungerar. Hur är det möjligt att det inom läkarutbildningen endast läggs 12 timmar på näringslära? Hur är det möjligt att endast 10% av alla forskningspengar till cancerforskning (bl a allt det som Rosa Bandet ger) går till preventiv forskning? Och hur är det möjligt att Läkemedelsverket till största delen bekostas av läkemedelsföretag vars läkemedel de ska godkänna eller inte? Utan att någon ens tycker att det är ett problem?

När jag sedan börjar läsa om cellgifter och hur mycket pengar det faktiskt omsätter varje år, mår jag fysiskt illa. Läkemedelsföretagen bryr sig inte ett skit om att rädda människor egentligen. Det ska tjänas pengar. En av gångerna vi var i Tyskland så fick vi via en hemsida för läkare som promotade ett nytt cellgift se uppgifter om det. Det lades fram som en ny cancermedicin i USA som skulle förbättra livskvalitén och förlänga patientens liv. Oj. Låter ju bra. Det var bara en sak med det. Livet förlängdes med 7-21 dagar och en dos kostade 300 000 dollar. Läs det där igen. Över tre miljoner svenska kronor alltså. För max tre veckors längre liv. Och är det något jag vet säkert så är det att det är YTTERST få som får förbättrad livskvalitet av cellgifter. I rest my case angående om vilken business cellgifter är för läkemedelsföretagen.

Börjar man sen kolla upp hur mycket pengar läkemedelsföretagen betalar ut till läkare så förstår man lite bättre varför det skrivs ut starka mediciner till höger och till vänster. Jag har redan tidigare berättat om hur lätt vi fick väldigt starka fentanyl-plåster genom ett telefonsamtal. "Vill du ha mer, Risto?", var svaret vi fick på allt. Samtidigt förfäras läkarna av en fråga om medicinsk THC (vilket fler borde läsa på om och faktiskt inse att det hjälper mot smärta utan att helt bryta ner kroppen) och nästan skrattande svarar: "men det kan jag ju inte skriva ut åt dig, det är ju beroendeframkallande". Ridå. Inget mer att prata om där. Men vänder du dig till beroendecenter så har de nog ganska mycket att berätta om människor med ett starkt morfinberoende som det tagit lång tid att komma över. Men det får du av läkarna via telefonen.

Jag undrar vad som hände med Hippokrates "First, do no harm"? Hur är det möjligt att vi hamnat i en värld där människor är brickor i läkemedelsindustrins vidriga spel? Det handlar om riktiga människor med riktiga liv. Jag ber varje dag om att jag aldrig ska bli allvarligt sjuk. Och om jag skulle bli det så ber jag om min mans styrka och visdom i att ifrågasätta allt. Jag ber om hans mod att säga nej till saker som han vet inte är bra för hans kropp. Trots att läkarna försöker övertyga honom om motsatsen.

Människor är naturliga varelser. Vi är inte gjorda för alla kemiska substanser som mediciner innehåller. Inte i det långa loppet. Någonstans på vägen så prioriterades människan bort till förmån för ekonomisk vinst och det gör mig livrädd. För ingenstans ser jag en förändring. Nya mediciner tas fram när gamla patent försvinner, men det betyder inte bättre, mer humana mediciner. Det betyder bara att de är nya.

Som sagt, jag tänker väldigt mycket nu förtiden. Om hur jävla tvistat allting är.

(Nedan finns lite länkar till en del av det jag skrivit om. Plus lite till.)