Det är nu över ett år sen som min man senast fick cellgifter. Ni som hängt med här en stund vet att allting avbröts efter att han drabbats av en cellgiftsförgiftning och höll på att dö. Efter detta har han tackat nej (med läkarnas förståelse) till alla cellgifter som erbjudits i palliativt syfte. Detta eftersom att hans spridning i bukhinnan inte går att ta bort med cellgifter, det finns väldigt få blodkärl i bukkhinnan som transporterar cellgifterna dit de ska.
Det gäller ju även våra alternativa mediciner vi har använt oss av sedan dess. Det har lite känts som Davids kamp mot Goliat att försöka få spridningen i bukhinnan att minska. Trots det har vi lyckats vid två tillfällen, dels här hemma och dels via en PIPAC-operation i Danmark.
Läget nu är allvarligt, det råder det ingen tvekan om. Cancern har ett grepp om min mans kropp just nu som är allt annat än bra. Svaren på röntgen visar både det ena och det andra.
Men helt plötsligt har det hänt något annat också. Modertumören på min man sitter som bekant i tjocktarmen. Den har hela tiden varit oförändrad i storlek och helt opåverkad av både cellgifter och alternativa metoder. Nu har den krympt. Nästan en hel centimeter mindre är den nu mot förut. Och eftersom jag hela tiden har fått höra från läkare, kuratorer och dietister att "det enda sättet att få en cancertumör att krympa är via cellgifter, strålning eller kirurgi", så undrar jag så klart hur detta är möjligt? Kan det kanske faktiskt vara så att C-vitamin i droppform, bortplockande av socker och tillförande av en hel massa cancerdödande kosttillskott både här hemma och i Tyskland har gett resultat?
Välj själva vad ni tror, jag vet sen länge vad jag tror.
Nu säger jag det igen så ingen tycker att vi precis som strutsen stoppar huvudet i sanden, vi vet att min man är allvarligt sjuk. Det här inlägget handlar inte om det utan mer om att visa att alternativen kan vara flera än vad svensk sjukvård vill hålla med om. Vi har ett röntgensvar som bevisar det. Att alltid välja den aggressiva vägen med mediciner behöver inte alltid vara den rätta.
Imorgon tänder vi ett ljus här hemma som får lysa hela dagen. Ljuset är istället för att närvara på en begravning av en vän vi hade turen att få lära känna det senaste halvåret. Vila i frid du fina, starka Tatu. Vi saknar dina telefonsamtal om livet.
 |
| Ett ljus för Tatu. |