Det visar sig att de VIP-korten faktiskt finns på riktigt. Fast inte till skrapade knän eller brutna armar, utan till de som tillhör den palliativa vården. Min man fick sitt i brevlådan nu i veckan. Med det kortet så behöver han aldrig sitta i ett väntrum i timmar längre om vi skulle behöva vård, utan han får komma upp på en avdelning direkt. Det känns bra att veta det. Speciellt efter att vi i lördags kväll fick söka oss till akuten eftersom hans nyinsatta ascites-dränage blödde och var rejält svullet.
Det började med att sköterskan på 1177 inte riktigt förstod vad det var för dränage min man pratade om som var inopererat? Väldigt tveksamt frågade hon lite allmänt och sa sedan att hon skulle förvarna akuten om att vi var på ingång. Väl på akuten stod två sköterskor och en läkare och tittade frågande på bandageringen. Det här var de inte bekanta med.
"Vi måste ta bort bandaget för att se hur det ser ut under."
"Men det här är sterilt och ska ni verkligen bara ta bort det?"
"Hm, sitter det någon ring här under?"
"Nej, det är en slang som är ihoprullad och som sen går in i magen på mig."
"Jaha..... eh.... Men vi måste nog ta bort bandaget i alla fall."
"Nej vänta lite nu, du vet ju inte vad du ska göra oavsett vad du hittar, eller hur?"
"Njae...."
"Då vill inte jag att du rör det. Alla mina prover var bra, va?"
"Ja, de visar inga tecken på någon infektion i alla fall."
"Då vill jag gärna åka hem igen och vänta nio timmar tills jag kan få tag på sköterskorna på palliativa som vet vad det handlar om."
"Men känns det okej då?"
"Det känns mer okej än att ni börjar pilla på saker utan att veta vad ni ska göra."
"Men vi kan skriva ut antibiotika till dig ifall det är en infektion."
"Nej tack, jag vill inte ha antibiotika i förebyggande syfte. Jag löser det här med palliativa imorgon. Hej då."
Jag hämtar honom igen på akuten och vi åker hem. Sover lite till och från i soffan båda två eftersom det ändå känns lite oroligt. Under nästa förmiddag får vi hjälp. Vi blåser faran över och min man får cred för att han lämnade akuten när de inte visste hur de skulle göra och proverna visade noll tecken på infektion. Svullnaden är vätska i vävnaden på vänster sida orsakat av själva ingreppet när dränaget sattes. Det kommer kroppen att ta hand om själv. Att det blödde igenom bandaget var inget att oroa sig för. Men det visar återigen hur viktigt det är att våga ställa frågor och inte lita på att läkarna kan och vet allt.
Så nu har han alltså ett dränage inopererat i magen. Vi kommer i fortsättningen att kunna tömma hans ascites själva hemma, vilket kommer minska risken för smärta och obehag väsentligt. I Tyskland kommer han utöver all annan behandling även få en alternativ behandling mot ascites vilket för vissa har fungerat bra. Vänner till oss berättar om 18 månader utan vätska efter att ha fått behandlingen i Tyskland. Vi hoppas på det bästa som vanligt.
Så nu är vi äntligen redo för Arcadia igen. Vi tar bilen på fredag och är framme på lördag. Vi ska fixa intyg för att föra över stark medicin över gränserna. Vi får även intyg från Arcadia att vi måste komma in i Tyskland (just nu är gränsen öppen, men det kan ändras snabbt), att de kommer Corona-testa oss på plats och att de tar ansvar för att skicka dessa prover vidare till de tyska myndigheterna.
Äntligen, äntligen, äntligen.
