Det var året jag insåg hur skört allting är. Hur snabbt allting kan förändras till något som inte går att ändra på, hur gärna man än vill. Det var tid för sorg. Tid för tårar som aldrig tar slut. Och det var tid för meddelanden som "Anna, jag är helt förkrossad över att läsa att Risto somnat in. Om jag lever till sommaren och världen är lite lugnare, kom snälla och hälsa på oss i Brighton” från en sjuk vän med metastaser i hjärnan. Det får en att bli så totalt ödmjuk inför livet och dess grymhet ibland. Sorgen, tårarna och den oändliga kärleken fortsätter in i det nya året. Och året efter det. Och året efter det.
Det var även året då min man lärde mig att allting fortsätter. Att tiden på jorden bara är en liten del av själens fantastiska resa. Att han hittade tillbaka till mig och lärde mig att kommunicera med honom ser jag som den största gåvan av alla. Vår historia fortsätter.
Nu kommer ett nytt år som min man aldrig varit en del av. Det känns overkligt och fruktansvärt orättvist. Min önskan inför det nya året är att vi alla börjar hitta tillbaka till en respekt inför varandra som helt glömts bort. Att alla får välja själva hur de bäst ser till att hålla sig friska och hälsosamma, utan glåpord eller idiotförklaringar. Hur man än resonerar så anser jag att alla har rätt till sitt eget tänkande.
Jag önskar er alla ett nytt år fyllt av empati, respekt och ödmjukhet inför livet. Ta hand om er kropp, ta hand om er själ och ta hand om ljuset som finns inuti er. Framför allt, ta hand om varandra.
