En gång i veckan går jag till kuratorn. Det har varit, är och kommer att vara ett av mina viktigaste verktyg för att överleva detta nattsvarta mörker som är mitt liv just nu.
Vi pratar om död, om liv, om sorg och allt däremellan. Igår kom vi in på människors bild av en person i djup sorg. Jag har nämligen upptäckt att det är ganska långt mellan den bilden och verkligheten. Jag hade precis som de flesta andra helt fel bild av hur jag trodde att sorg skulle vara. Jag fattar ju att det inte går att veta hur djup sorg ser ut inifrån. Hur ska man kunna veta det innan man varit där? Det går ju inte. Men faktum är att jag inte hade den blekaste aning om hur det är att sörja. Jag vet att alla "peppklyschor", som jag valt att kalla dem, kommer från ett ställe av kärlek. Alla vill mig väl och vill så gärna stötta och hjälpa mig, jag vet. Jag är otroligt tacksam för det och vet att jag är så lyckligt lottad med fina människor omkring mig hela tiden.
Jag har insett att vissa saker kan man inte peppa sig ur, och sorgen efter en otroligt älskad partner är en av dessa saker. Den kommer aldrig att gå över eller gå att ta sig igenom, den kommer jag ju för alltid bära. Det bästa någon kan göra för mig nu är att bara lyssna på mig, hålla mig i handen och finnas där. Man behöver inte känna att man måste peppa mig för det är helt bortkastat just nu. Bara finnas där och lyssna på mig är det som behövs.
Människor som förlorar den som stod dem närmast förändras. Det är helt oundvikligt. Jag kommer aldrig någonsin mer bli den jag en gång var. Hur skulle jag kunna bli det? Det jag har gått igenom har förändrat mig hela vägen in i själen. Jag höll min älskade själsfrände i mina armar när han somnade in. Den Anna som en gång fanns i den här kroppen, finns inte längre. Jag är fortfarande jag, men ändå helt förändrad. Och det behöver inte betyda att det är något negativt. Jag kanske blir en mycket starkare, mer empatisk, mer uppskattande människa än vad jag var innan? Och då är väl det en bra grej? Att återgå till att vara den person man var innan kommer aldrig hända för det går inte.
En annan sak som människor i sorg ofta får höra som tröst och pepp är "du kommer hitta tillbaka". Ungefär som att säga "det blir bra ska du se" till någon som är obotligt, dödligt sjuk. Vi människor är experter på att hitta lite tafatta lösningar på kallprat när vi inte riktigt vet hur vi ska hantera en viss situation. Hitta tillbaka till vad då? Till det svarta hålet som var mitt liv och som inte finns längre? Dit vill jag ju inte tillbaka. Vad än alla säger till mig så är faktumet att mitt liv som varit är helt borta. Raderat. Det finns ju inte kvar längre. Där mitt liv en gång fanns finns nu bara ett stort, svart ingenting. Så vad är det jag ska hitta tillbaka till? Jag tänker mig att jag ska gå framåt istället får att gå tillbaka. Hitta nya vägar och stigar att gå på med min man och våra fina minnen för alltid vid min sida.
Det absolut mest skrämmande är tydligen när en människa i sorg börjar prata om sin egen död. Det är ett BIG no no. För hen tänker väl inte ta livet av sig nu? Nej. Det handlar inte om det. Inte för mig i alla fall, jag kan ju inte prata för varenda stackare som sörjer. Jag tänker fortsätta leva alla de dagar som det är tänkt att jag ska leva här på jorden, men jag är inte längre rädd för döden. Jag längtar efter den dagen som det är tänkt att jag ska lämna jordelivet. För då får jag äntligen träffa honom igen. Varje kväll innan jag somnar så tackar jag för att en dag till har gått, för det betyder att jag är en dag närmre min man. Men att se fram emot sin dödsdag och att vara suicid är två helt olika saker (något min kurator håller med mig om fullt ut). Jag tycker personligen att det är ganska skönt att inte längre oroa sig. Det kanske kommer ändra sig längre fram i livet, men just nu är det så här. Så låt människor i sorg få prata om döden, för den är en så närvarande och naturlig del av deras liv. Både deras egen och andras.
Djup sorg är ett tillstånd av mörker. Det måste få vara det så länge det behövs. Jag saknar honom varenda sekund av mitt liv. Jag letar efter honom ibland. Tills jag kommer på att han aldrig mer kommer gå in genom dörren, ringa på min telefon eller äta med oss vid köksbordet. Vi kommer aldrig mer planera en semester, ta en bastu eller sitta med ett glas vin i vår älskade bodega. Han har lämnat jorden och ibland kan jag helt enkelt inte förstå att det är för alltid.
Jag saknar honom varenda sekund av mitt liv.
