Bara en kort tag efter att vi fått min mans diagnos i maj förra året, gjorde vår fina vän i USA en healing på distans. Hon ringde mig dagen efter. Budskapet hon fått från änglarna gjorde oss fundersamma.
"Du måste tala om för Risto att han själv måste ta hand om sin läkning. Det är jätteviktigt att han får reda på det."
"Och vad betyder det?"
"Jag vet inte. Jag fattar inte heller riktigt vad det betyder, men det är verkligen superviktigt att han får reda på det."
Nu vet vi vad det betydde. Ingenting har varit mer sant eller mer viktigt under hela vår tid ihop med denna jävulska sjukdom. Min man har fått reda ut det mesta efter eget huvud och alltid haft rätt om vad som blir bäst för honom. Så vi fortsätter så.
Att tillhöra det palliativa teamet och dessutom ha hemhjälp i form av sköterskor som kommer och ger smärtlindring varje dag, har sina utmaningar. Vi blir jämförda med resten av deras patienter, så klart. Jag har förståelse för att både läkare och sköterskor är vana vid att det är sängliggande, svårt sjuka människor som behöver hjälp flera gånger per dygn. Men vi är ju inte där alls. Enda anledningen till att vi har sköterskor springer här, är att läkarna inte hittar en smärtlindring åt honom som fungerar på något annat sätt än via blodet. Om hans kropp fungerade som andras så skulle han inte behöva sköterskorna. Eller om jag kunde få tillåtelse att sätta sprutorna i hans PiccLine. Det är det vi slåss för nu. Att jag (som tagit hand om hans PiccLine i över ett år nu med alla dropp jag satt) ska få kunna ge honom hans smärtlindring. Vi kommer nog få kämpa ett tag till med det verkar det som.
Men smärtlindring för vissa är lika med att patienten ska sova. Vilket inte heller är ett alternativ för min man. Han vill inte ha stark smärtlindring som gör att han sover bort dagarna. Vad är meningen med att vara smärtfri då? När han nu är smärtfri så är han ändå ganska pigg. Vi gör små utflykter. Han städar garaget. Fixar med sina odlingar. Just nu skördar han tomaterna han pysslat om hela sommaren. Alla läkare pratar om livskvalité och att smärtlindring är jätteviktig för livskvalitén. Jag håller med, men att sova bort dagarna på grund av starka mediciner tycker inte jag är livskvalité. Inte för den sjuke och inte för den sjukes familj.
Nu vet vi också att min man är allvarligt sjuk. Vi blundar inte för något av det. Men vi vet ju också att han faktiskt mår bättre nu än när vi kom hem från Tyskland. Att alla tillskott av vitaminer och mineraler i hans kropp har gjort nytta. Han har gått upp lite i vikt igen och blir lite piggare för varje dag som går. Jag gör smoothies varje dag (med höga doser av gurkmeja, c-vitamin och d-vitamin), han tar sina magi complexx-piller ihop med CBD-olja och vi sätter C-vitamindropp ett par gånger i veckan. Sakta men säkert verkar hans kropp börja ta upp näring igen efter vad det nu än var som hände i Tyskland.
Återigen visar naturen att den finns där för att hjälpa oss. I helgen ska vi fira min mans 55-årsdag, en dag värd att firas. För han finns fortfarande hos oss.
 |