Den 7e oktober 2020, strax efter sju på morgonen, tog han sista andetaget. Han somnade in här hemma i köket, medan jag höll om honom och viskade hur mycket jag älskar honom. Till slut tog cancern och alla tunga mediciner över hela hans kropp och han orkade inte längre. Min fantastiska, älskade, starka man.
Min sorg är just nu förlamande. Jag vet inte hur det kommer vara möjligt för mig att fortsätta existera i en värld utan honom. Jag vet inte hur jag ska fortsätta andas. Mitt enda mål på morgonen är att resa mig upp och inse att jag är vid liv fortfarande. Att ta hand om min son och vara hans mamma.
Men här kommer jag fortsätta. Han kom till mig under en promenad i skogen och talade om för mig hur vi går vidare här. Jag ska fortsätta skriva. Men jag kommer lämna min sorg utanför. Istället kommer jag fortsätta skriva om svensk cancervård/palliativ vård och om hur vi fortfarande är helt övertygade om att det var allt vi gjorde hemma och utomlands som förlängde hans liv. Att vi vände oss till det alternativa förlängde hans liv med över ett år mot vad prognosen sa inom cancervården. Och om att det var när de tunga medicinerna kom in i hans kropp som det gick ganska fort tills han inte orkade längre.
Jag tänker skriva om hur bra han mådde av alla tillskott och all alternativ behandling. Att det ända in i slutet var hans fasta övertygelse att utan allt detta hade han varit död för länge sen.
Jag tänker skriva om hur han fick Haldol (en stark medicin som man ger till människor i psykos) för att det kanske kunde hjälpa mot hans illamående. Ihop med tre andra illamående-mediciner. Helt utan en tanke på vilka hemska biverkningar det gav honom.
Och jag tänker skriva om när min man för sista gången kommenterade sin egen sjukvård på slutet med orden "jag känner mig så lurad, det var aldrig tänkt att de skulle hjälpa mig". Han sa ofta att efter han hamnade i den palliativa vården på riktigt så blev han mer eller mindre en försökskanin. Det plussades bara på mediciner hela tiden. Det togs aldrig bort något som inte funkade. Det fick vi göra själva.
Av min kurator har jag fått tre uppgifter att göra dagligen. Äta. Sova. Prata. Det är allt. Pratar gör jag med mina vänner. Äta ska jag göra nu. Sova tar vi senare.
Älskling, nu kan jag inte vända mig till dig längre för att få inläggen godkända. Men visst var det nåt sånt här du menade, va?
 |
| I will stop missing you when I am with you. |