onsdag, april 25

tankar en onsdag

Det borde finnas en app för högkänsliga, ungefär som en väderapp. Typ så här:

”Idag räknas det bli delvis trångt på Ica Maxi, med en 75% risk att springa på folk du måste kallprata med.”

Det vore nåt det.




tisdag, april 24

utåtriktad eller inåtvänd

När jag insåg att jag är en HSP började jag läsa allt jag kunde hitta. Då menar jag ALLT. Jag googlade hemsidor, bloggar, tidningsartiklar, ja, allt jag kunde få tag på. Oftast var det som att läsa min egen dagbok. Större ”JAHA”-upplevelse har jag nog aldrig haft i mitt liv. (Det gäller även min man som faktiskt gjorde ett test åt mig för att jag verkligen ville vara säker på att det svarades helt sanningsenligt. Enligt det testet var jag ännu mer HSP än när jag själv svarade på frågorna. Hans kommentar var ”det här är ju som att läsa en berättelse om dig”. Hans åsikt litar jag på, jag kallar honom inte Riksåklagarn för inte, liksom.)

Vidare läste jag om introverta och extroverta HSP. Var helt övertygad om att jag måste vara extrovert eftersom jag är runt människor väldigt ofta. Dessutom är jag alltid i fokus när jag väl är runt människor på grund av mitt jobb som danslärare. Då måste man ju vara väldigt utåtriktad, tänkte jag. Men så är det ju inte, har jag insett nu. Jag är introvert. Om jag har en möjlighet att välja så väljer jag att stanna hemma sju gånger av tio. Jag kan inte säga det nog många gånger, det betyder inte att jag är osocial. Det betyder att hela min kropp säger nej. Jag vill men jag vill inte.

De flesta introverta får stämpeln ”blyg” eftersom det är det samhället har bestämt att en person som inte pratar så mycket måste vara. Även det gäller inte mig. Eftersom alla (inklusive jag själv) har bestämt att jag är världens mest sociala och utåtriktade person med en massa ”bollar i luften”, blir min dom när jag sluter mig och inte vill prata, umgås eller möta blickar att jag är ”dryg” eller ”sur”. Men istället är det så här har jag fattat nu när jag lärt mig massor om HSP; en del introverta HSP-personer har en ”persona”, en lite starkare version av sig själv som plockas fram vid behov. Man är fortfarande sig själv, man har bara kaxat till sig lite och klarar av att umgås med massor med människor utan problem. Min ”persona” uppfann jag nog redan när jag var liten, ett sätt för mig att hjälpa mig själv. Men ibland (oftast) orkar man inte vara sin ”persona” hela tiden och måste pausa lite. Exakt så är det för mig. Det är det här som blir ganska förvirrande för omgivningen (vilket är helt förståeligt), ”vad blev du sur för nu?”. Förmodligen ingenting, jag blev bara akut trött i skallen och måste stänga av lite. 

I boken ”Den högkänsliga människan” av forskaren och psykologen Elaine Aron (min husbibel från och med nu) fanns ett test. Jag skulle kolla om jag var för mycket ute eller inne. För mycket inne är inte bra för en introvert, man blir lätt lite (eller väldigt mycket) skygg och osäker när det gäller allt. Inte bra. Men att vara ute för mycket är inte heller bra, kanske säger sig självt. Självklart visade testet att jag är ute för mycket (surprise), och självklart protesterar kroppen om du pressar den för hårt. Det gäller ju alla. Men skillnaden för mig är ju att ”pressa kroppen” kan vara att behöva åka till Ica Maxi samma dag som jag måste till revisorn och sen vidare till dansskolan. (Här ber jag er komma ihåg att jag inte är knäpp, jag är HSP.)

I alla fall, när kroppen protesterar hos en HSP så blir symptomen följande: konstant trötthet, sömnlöshet, dålig matsmältning, spänningar i kroppen, migränhuvudvärk och nedsatt immunförsvar. Väldigt liknande utmattningssymptom, alltså. Jag kan sätta check på alla. Hela tiden.

Det här inlägget blev ju på tok för långt. Sorry. Men för mig betyder det otroligt mycket att få förklara varför jag uppträder lite knepigt ibland. (Eller mycket, beror på vem du frågar.) Nu när jag vet. 


torsdag, april 19

tips från coachen

Tuff vecka bakom mig. Äntligen en dag med jobb hemma. Med pyjamas, sovrufs och en kaffe smyger jag runt här hemma och jobbar lite då och då. Själv. Ensam. Lugnt. Finfina ord för en människa som är HSP.

Om du har en HSP-person i ditt liv kan det underlätta enormt att veta lite, eller mycket, om ”den lite knepiga, osociala, känslomässiga, labila” människa du har bredvid dig.



1. Vi behöver tid för avkoppling.
Vårt känsliga nervsystem pallar inte riktigt vad som helst, hur länge som helst. Det är snarare så att vi inte pallar mycket alls utan att känna oss aningen utmattade. Vila är superviktigt för oss och att få en lugn stund innan eller efter något som tar på krafterna är A och O för oss. Nej, jag är inte lat, jag är högkänslig.

2. Stöttande personer.
Vi har nära till alla känslor i registret. Vare sig det är glädje, tårar eller ilska. De ligger liksom precis under ytan och vi kan inte hindra att de bubblar upp. Människor som förstår oss hur svajiga vi än är, är det viktigaste av allt för oss. Att alltid få höra ”men oj vad du överreagerar nu” kan få vilken människa som helst att börja fundera lite över sitt beteende. (För en HSP-person betyder det sömnlösa nätter av klurande över vad som fel på en på riktigt.) Det är mycket begärt, jag vet, men försök att liksom bara följa med på åkturen, det är snart över. Vi HSP-personer orkar aldrig vara i en känsla så värst länge.

3. Mat med jämna mellanrum.
När jag blir hungrig, hjälp mig att hitta föda. Du kommer ångra dig om du inte gör det. Hangry får en helt ny innebörd med en HSP-person.

4. Tid för att anpassa sig.
Nya saker = obekväma saker. Jag mår lite ångestdåligt varje gång det dyker upp nya saker i mitt liv. Det betyder inte att jag inte vill ta tag i det eller att ”allt var bättre förr”. Det betyder att min hjärna håller på att bearbeta allt det nya. Eftersom jag har en miljon saker mer att bearbeta på grund av hur min hjärna funkar jämfört med en icke-HSP, tar det lite längre tid. Ge mig den och allt blir finemangs.

5. Betydelsefulla relationer.
 Jag har inte mycket folk i mitt liv, men de jag har där är otroligt viktiga för mig. Jag har aldrig klarat av kallprat (vilket är typiskt för HSP), det kliar i hela mig och jag har aldrig förstått vitsen av att prata om väder, husdjur eller ”och bilen går bra?”. Jag undviker dessa situationer vilket gör att folk uppfattar mig som dryg. Smällar man får ta. Sen har jag alltid varit väldigt selektiv med vilka personer jag släpper in mitt liv från allra första början.

6. Egentid
This is the BIG one. Vi är inte osociala, men vi behöver vårt eget sällskap mer än andra. Oftare än andra.

7. Sömn
Alla behöver sova. Alla mår lite halvtaskigt av en dålig natt sömn. För mig kan det vara skillnaden mellan en bra dag eller en dag av konstanta känslor, misstag, funderingar och oro. Som oftast slutar med en känslobomb av något slag.

Jag måste helt ärligt säga att jag tycker lite synd om människor som lever runt en HSP-person. Vi kräver ganska mycket av omgivningen. Men då ska ni veta att vi jobbar ganska hårt inuti med allt kaos som är där. Jag försöker tänka på hur jag är varje dag. Oftast går det sisådär.

torsdag, april 12

högkänslig eller gammal surkärring?

Så jag håller på att packa min väska. För fyra dagar borta i Tallinn på danstävling. Ihop med dansare och föräldrar. Jag vill inte.

Det här är ett ständigt återkommande moment i mitt liv. Det blir alltid så här. Jag vill men jag vill inte. Det blir jättekul men det kommer inte bli roligt alls. Jag är entusiastisk men jag orkar inte. Det här är något som man inte gärna delar med sig av eftersom man lätt anses ganska otrevlig om man säger ”det skulle vara jättekul men jag känner inte för att umgås med er”.

Självklart vill jag följa med på danstävling till Tallinn. Självklart vill jag följa med min son på fotbollscup. Självklart vill jag hälsa på goda vänner i en annan stad. Jag är ju inte knäpp. Men inför varje grej som ska göras så måste jag ladda mentalt och stoppa undan oviljan som finns inuti. Något jag förstått nu inte handlar om att jag är en riktigt otrevlig gammal surkärring (vilket jag trodde förut), utan mer om att hjärnan försöker skydda sig själv från att bli totalt överbelastad med intryck.

Så jag drar ett djupt andetag och fortsätter packa min väska. Det blir kul.

I want to do it all. I also want to do absolutely nothing.
             I want to do it all. I also want to do absolutely nothing.  

onsdag, april 11

miss piggy

Barn som är HSP-personer anses ofta vara blyga och osäkra. Det var inte jag. Och det behöver inte alltid vara så med HSP. Som barn var nog inte blyg och osäker det första vuxna tänkte när de träffade mig. Jag var en kavat liten tjej med en övertro på mig själv. Jag ville så gärna kunna allt. (Antagligen därför jag var nära att drunkna tre gånger. Måste man kunna simma på riktigt innan man hoppar i en två meter djup pool precis efter man tagit av sig alla flytdynor? Stackars mamma.)

Mina känslor har alltid varit extremt nära ytan och det krävs ju knappast en djup terapisession för att jag ska komma i kontakt med dem. Likaså när jag var barn. Min familj kallade mig miss Piggy efter den lätt neurotiska grisen i Mupparna. Jag var med andra ord väldigt utåtriktad.

Men. Jag kände av precis varenda känsla som fanns i ett rum. Mina känselspröt var meterlånga och jag visste exakt när det skulle hända något. Jag kände av mina kompisars tankar och känslor och jag visste precis när de vuxna i tystnad tyckte att jag var för mycket. Av allt. Men jag förstod aldrig riktigt varför ingen annan runt mig kunde höra utan någon talade? För mig var det självklart.

Det bästa jag visste var när jag fick gå helt själv hem från skolan. Där kunde jag sortera alla känslor och ta mig tid att klura. Jag kunde sitta och prata med en katt länge samtidigt som jag studerade ett grässtrå. Det var där jag vilade hjärnan från allt som fanns runt mig.

När jag blev lite äldre och började dansa blev det en stor aha-upplevelse. Jag är helt övertygad om att jag har min HSP att tacka för alla mina framgångar inom dansen. Dels för att jag har blivit extra kreativ och dels för att jag där kan leva ut alla känslor på ett helt accepterat sätt. Jag har alltid älskat en danssal. Från första stunden.

Det var när jag blev tonåring som jag började inse att jag faktiskt inte trivdes med att ha jättemånga kompisar runt mig hela tiden. Men jag fattade ju självklart inte varför. Tänkte mer att jag var en osocial människa som nog kanske inte var så trevlig trots allt? Den känslan har hängt med mig hela livet. Och jag har alltid undrat varför det bara verkar vara jag som kan höra utan att någon talar?

tisdag, april 10

ja, men ändå

Så vi blev utelåsta och stresspåslaget blev naturligtvis 100 procent. 

”MEN JAG SKA JU JOBBA SEN!!”
”Anna, du börjar jobba om fyra timmar.”
”JO, MEN JAG SKA HINNA GÖRA ANNAT MED!”
”Vad ska du göra mer då?”
”JAG SKA HINNA ÄTA OCH VILA OCKSÅ!”
”Jag tror att du kommer hinna det.”
”JA, MEN ÄNDÅ!”
”Mamma, vi kör en musikquiz medan vi väntar.”
”JA, DET GÖR VI! DET BLIR JU JÄTTEKUL!”

Life goes on. 




måndag, april 9

måndag

Okej, dagen idag. 

Min finaste vän på jorden åkte hem till USA idag. Då blev jag jättejättejätteledsen. Och trött. 

Sen åkte jag till dansskolan och fick två spontana kramar. Då blev jag jättejättejätteglad. Men inte så trött. Inte just då. Det kommer imorgon. 

Toppar och dalar. Som en helt vanlig dag i mitt liv. Imorgon är en annan dag och jag kommer förmodligen hinna med lite känslostormar då också. En utbrott på tvätten eller ett psykbryt över någonting på nyheterna. 

Det brukar ordna sig. 

söndag, april 8

hela havet stormar

En av de saker man som HSP-person har med sig i huvudet är det här med risker. Man kör en bedömning i hur farligt det är att flyga eller hur stor sannolikheten är att biografen börjar brinna. Och så har man koll på vägen ut. Alltid.

Hemma har jag haft stora problem med att vi inte har tillräckligt med brandvarnare. Det har retat mig något otroligt. Hur jäkla svårt kan det vara att komma ihåg att sätta upp några till, liksom? (Det här med att bli förbannad på riktigt på sig själv hela tiden för att man glömmer saker hör också till HSP, men det kan vi prata mer om en annan gång.)

Det märks inte på mig, men inuti är det hela havet stormar när jag ska flyga eller åka båt. Men jag hanterar det bra. Lugnt och sansat för egentligen VET jag ju att oddsen är på min sida. Men ändå. Tänk om.

I alla fall. Nu ska den här HSP- personen ut och flyga igen. På fredag. När det är fredag den 13e.
Ja, ni hör ju själva.

lördag, april 7

hej hej, anna heter jag och mitt nervsystem och min hjärna funkar lite annorlunda än hos dig

"Men Anna, du får inte ta åt dig av allt som sägs, då blir du ju knäpp till slut."

"Fast nu tycker jag nog att du överreagerar lite, eller, ganska mycket."

"Varför måste du alltid missförstå det mesta av vad jag säger?"

"Du är ju som en öppen bok, dina känslor ligger ju utanpå."

Så har mitt liv sett ut sen forever och jag har aldrig riktigt fattat varför ingen annan runt mig reagerar som jag gör? Varför verkar det bara vara mig det är fel på? Jämt.

Det tog mig 44 år att inse vad som är "fel" på mig. Jag är en HSP-person. Hej hej, Anna heter jag och mitt nervsystem och min hjärna funkar lite annorlunda än hos dig. (Om nu inte du också är en HSP-person, vill säga. För då funkar vi ju nästan lika.) Jag tänkte att du ska få följa med mig på min resa att upptäcka och lära mig mer om HSP. Om du nu vill det, vill säga. Välkommen till kaoset.

Vad är HSP?

HSP betyder Highly Sensitive Person och betyder att ditt nervsystem är mycket känsligare än hos genomsnittet. Din hjärna fungerar även lite annorlunda när du ska sortera alla intryck du får. Begreppet HSP myntades av forskaren och psykologen Elaine Aron. Läs mer om henne här

HSP är inte en diagnos eller bokstavskombination, utan ett personlighetsdrag. En HSP-person tar in allt, och då menar jag ALLT, som händer runt omkring. De är extra känsliga för starka intryck såsom ljus, ljud och lukter. De kan pendla mellan skratt och gråt i ett bergodalbane-tempo och de får ofta höra att de tycker, tänker och känner för mycket. Vilket de också gör. Vilket gör att de efter en dag är totalt utmattade i hjärnan och bara vill sova. I sisådär tre år.

Det finns ganska många bra artiklar om HSP, jag länkar till en av dem här. Den beskriver ganska bra hur det är för en HSP-person att klara vardagen. Även om det är olika för alla. Högst upp här på sidan finns även en länk till en fantastisk hemsida "Högkänslig Sverige", värt ett besök för de som vill lära sig mer. Där hittar man även tester att göra själv. HSP-tester finns för övrigt i drivor om man googlar. Välj ett antal och sätt igång.

Så hur är det för mig då?

Jag lever i en ständig känslomässig bergodalbana. Ena stunden mår jag toppen för att bara någon minut senare tycka att livet är skit. Det som ändrar det kan vara allt från ett teve-program till ett Facebook-inlägg. Jag tar in precis allt som sker. ALLT. Jag har fått lägga ned det här med att scrolla på Fejsan eftersom jag verkligen inte pallar med alla intryck jag får där. Av fem olika inlägg kan jag pendla mellan fem olika sinnesstämningar, typ glad, skitförbannad, tårar som rinner, lite glad igen och ett asgarv. Ni hör ju själva, det funkar liksom inte. Numera besöker jag bara sidor eller grupper som jag valt att gilla eller tillhöra. Jag har sorterat bort det andra. Pallar inte.

Jag måste få vara själv mycket. Något som rimmar ganska illa med mitt jobb som danslärare. Jag har människor runt mig HELA tiden. (Vilket ju i sig är en bra grej såklart. Svårt att driva dansskola utan elever.) Men att dansa tillsammans med andra människor vet jag är bra för mig. Det hjälper mig mer än stjälper mig. Där är det bra om känslorna ligger utanpå. Bara jag får vara ensam några timmar dagen efter.

Jag klarar inte av för starka intryck. En dammsugare som låter för mycket är en nära döden-upplevelse för mig. För högt ljud på TVn likaså. Jag hoppar högt om jag blir skrämd och skriker dödsvrål om jag slår i tån i en stol. Eftersom det verkligen gör så ont att jag kommer att dö. På riktigt.

Med andra ord, jag driver förmodligen de flesta i min närhet till vansinne emellanåt och jag har aldrig fattat varför? Tills nu. Nu vet jag och jag ska försöka anpassa mig till det. Välkommen att följa med på den resan. Det kan bli mycket känslor. Eventuellt.


onsdag, augusti 30

det vill väl alla?

Jag vill bestämma själv.

Alla har vi val att göra i livet. Små, stora, snabba, enkla eller viktiga. Alltifrån vad du ska äta till middag till vem du vill (eller inte vill) dela livet med.

Det viktigaste är att valet är ditt val. Och att du blir respekterad för det. För det är faktiskt din rättighet när du lever i något så fantastiskt som en demokrati, att du har ett val och att du blir respekterad för det.

Det har i historien aldrig funkat att tvinga folk till val de inte vill göra. Att säga åt människor vad de ska tycka eller tänka har aldrig slutat väl. Diktaturer faller så småningom, sekter blir upplösta och protester växer fram. Du kan aldrig tvinga folk att stå still i ledet om det inte är vad de vill. Någon gång kommer någon att börja röra sig och då följer andra efter.

Stå upp för dig själv och dina val. Det kanske inte alltid blir precis som man först trodde, men man mår så fantastiskt mycket bättre när man vet att man gjorde valet själv, utan att påverkas eller bli tillsagd av någon annan.

Jag vill bestämma själv över mitt liv och de val jag måste göra där. Det vill väl alla?



You can do anything. Så välj själv. 

torsdag, augusti 24

vi har allt, utom stöd


Några av Sveriges främsta kvinnliga idrottare har teamat upp med Stadium för att kräva mer pengar till kvinnlig idrott. Väldigt bra.

Visste ni att herridrotten får 2,9 miljarder (MILJARDER) mer per år än kvinnliga idrottare? Jag är inte ett dugg förvånad över att den siffran är så hög. Det har alltid varit väldigt hotfullt för män med kvinnliga idrottare på ellitnivå. Så pass så att många av dem fått utstå hot, trakasserier och glopord bara för att de älskar sin idrott. Män går inte och kollar på kvinnor som idrottar. Det betyder mindre publik och intresse från allmänheten. Det betyder mindre pengar i stöd. Vi kan ta ett tydligt exempel på detta här på hemmaplan:

Jag äger och driver en dansskola till hälften. Vi har ca 500 barn och ungdomar (främst tjejer) som går ut och in genom vår dörr varje vecka. Många av dem tävlar i sin idrott och tränar stenhårt flera pass i veckan. Precis som vilken hockeykille som helst med siktet inställt på elitserien. Alldeles bredvid oss ligger en bilväg där ganska många kör alldeles för fort. Vi bad kommunen att hjälpa oss med ett litet farthinder för att göra det säkrare för alla barn att korsa vägen. "Vi kan väl komma och kolla", var svaret vi fick. För tre år sen. Samtidigt byggs det ut, fräschas till och satsas mängder av pengar på vår hockeyarena i stan. Rättvist? Nej.

Jag har tillbringat hela mitt liv i en idrott som främst utövas av tjejer. Först som aktiv tävlingsdansare i många år, sen som tränare, coach och domare. Jag har så många gånger känt en enorm frustration över att kvinnlig idrott aldrig riktigt räknas. Att det bara är "en kul grej att hålla på med". Tjejer har alltid blivit förminskade på idrottsarenan. Låt oss ändra på det.

Stadium drar igång en kampanj där de vill få en 👏 i ett sms. Vid tillräckligt många klappar skänker de 1 miljon kronor till Riksidrottsförbundets arbete för jämställd idrott. Mer om hur du kan hjälpa till i detta kan du läsa om här. Let´s fill the Stadium!

Jag avslutar med att citera Linnea Claesson (assholesonline). "Kvinnorna har vinnarinstinkten, vi har styrkan, vi har ambitionerna, vi har träningsviljan, vi har allt. Utom stöd."

måndag, augusti 21

återigen





Jo men det kanske är så? Att när någon kommer och sticker hål på ballongen fylld av lögner om vad man egentligen gjort så är det så det känns? När det uppdagas att man faktiskt mördat en kvinna och "begravt" henne till havs? (Varför säger all media att han "begravt" henne? Jättekonstigt ord för att sänka ner en mördad kropp i havet och hoppas att ingen nånsin hittar henne. Dumpat, är vad han har gjort.)

Men då kanske lättnad är just ordet? Fast vem fan bryr sig om hur han mår? Återigen ser vi hur män misshandlar, våldtar och mördar kvinnor. När ska det ta slut?