måndag, augusti 21

återigen





Jo men det kanske är så? Att när någon kommer och sticker hål på ballongen fylld av lögner om vad man egentligen gjort så är det så det känns? När det uppdagas att man faktiskt mördat en kvinna och "begravt" henne till havs? (Varför säger all media att han "begravt" henne? Jättekonstigt ord för att sänka ner en mördad kropp i havet och hoppas att ingen nånsin hittar henne. Dumpat, är vad han har gjort.)

Men då kanske lättnad är just ordet? Fast vem fan bryr sig om hur han mår? Återigen ser vi hur män misshandlar, våldtar och mördar kvinnor. När ska det ta slut? 

fredag, augusti 18

really big hearts

En manlig journalist på Facebook undrar var alla feminister var innan Anders Borg fick en blackout på fyllan? Han undrar varför vi inte redan innan har stått på barrikaderna och skrikit oss hesa? (Har varit här hela tiden ihop med ganska många andra kvinnor, men du kanske inte har hört oss?)

En kvinnlig sexualupplysare som blivit krönikör för högerextrema Nyheter Idag tycker att trappan på Medborgarplatsen är effektivare än Tinder. Att alla som vill hjälpa invandrare gör det för att få ragg. (Nej tack, jag är jättenöjd med min man jag har här hemma men tycker ändå att de som behöver hjälp ska få det.)

Samtidigt som en president för ett stort land i väst tycker att det visst det finns "good guys" bland Vit Makt-grupper. (Nej. Bara nej.)

Jag funderar på om jag verkligen vill jobba stenhårt på att försöka förändra och förbättra? För i det här gänget står man sig slätt, känns det som. It takes big hearts to teach little minds. Really big hearts. Typ gigantiska.

Men vi kämpar väl på ändå. 

torsdag, augusti 17

en tom insida är ju inget bra att ha

Såg en bild på Insta. Den sa att någon forskare räknat ut att tjejer och kvinnor i snitt ser 400 bilder per dag om talar om för dem hur de ska se ut. Okej, vi tänker lite på den siffran ett tag. FYRAHUNDRA alltså. Helt galet ju. Det är då man börjar fundera på vart fasiken vi är på väg?

Jo, det kan jag tala om för er. Vi är på väg mot ett samhälle där INGEN duger. Där ingen någonsin kommer känna sig tillräcklig. För vad händer när vi pumpat upp, trimmat ned och fixat till allt som går? När det inte går att förbättra mer på utsidan? När vi måste börja kolla lite grann på insidan också? Det kommer nog eka ganska ihåligt där, på insidan. För vi har glömt bort insidan i vår jakt på den perfekta utsidan. En tom insida är ju inget bra att ha, det fattar ju alla.

Jag kärleksbombar min kropp varje dag (ibland med socker, men för det mesta med en schysst inställning) för den är så fantastiskt bra att ha! Utan den hade jag aldrig fått möta min son. Utan den hade jag inte fått leva mitt liv med dansen. Jag är så tacksam över att den har varit (och är) så frisk och stark att jag kunnat leva precis det liv jag velat leva och kommer att fortsätta leva. I konstant rörelse alltså.

Jag kommer aldrig sluta peppa våra unga tjejer och killar att de är helt fantastiska! Jag kommer fortsätta bekräfta, lyssna på och finnas där så länge jag bara kan. Gud ska veta att de behöver det. Istället för att fokusera på vilken storlek det är på tightsen, var glad över att du har möjlighet att dra på dig de där tightsen på ett par fungerande ben. Att din kropp funkar som den ska.

Du vet väl att du duger precis som du är?

onsdag, augusti 16

det var ju fan bara ett skämt

Min fina vän i USA har låtit sin hemsida bli en plattform för misshandlade kvinnor att berätta sin historia. Jag tycker alla borde ta sig tid att läsa. För det handlar inte om att det är så synd om kvinnor och att vi vill skapa en bild av män som monster. Det handlar om att vi faktiskt måste förstå att misshandel i hemmet pågår varje dag, hela tiden och hos många fler än vad vi någonsin kan tro. Det handlar om att vi nog egentligen inte kommit så värst långt i det här med ett jämlikt samhälle. Innan ALLA förstår det och är med på tåget, kommer vi heller inte kunna göra något åt det.

Så jag kommer fortsätta att tjata. Jag kommer fortsätta vara den där obekväma människan som petar en i sidan med en massa åsikter och funderingar som kanske inte alltid är det man vill höra. För det är ju det som är grejen, det här är lite obekvämt för vissa (män) att höra. De skruvar lite på sig och tycker att "va fan, måste det alltid vara så himla PK, det var ju fan bara ett skämt!" när någon drar ett sexistiskt skämt eller kallar en kvinna för kärring eller ännu värre. Nej, det var det inte, det var en tillåtelse från er att bara låta allting få fortsätta.

Nu klickar ni in på SunnySoul Coach och läser om hur verkligheten faktiskt ser ut för så väldigt många kvinnor. Helenas egna historia om sin tid hos en misshandlande make kan ni läsa här. Någon gång kanske jag känner mig redo för att dela min historia också.

måndag, augusti 14

råg i ryggen

Min son älskar att  åka skateboard. Idag var vi vid skateparken. Det var en pappa där med sina två små barn, två killar som var kanske fyra och två år gamla. Med sig hade de även en kompis till pappan. Han hjälpte till med att uppfostra barnen. Så där coolt (läs korkat) som bara 30-åriga män som gärna vill vara 18 år igen kan göra.

Kompis till fyraåringen: Du vet vad du ska göra va, om nån bråkar med dig eller är taskig va?
Fyraåringen: Va?
Kompisen: Du ska slå dem, så hårt du kan. Döda dem bara.
Pappan: Men va fan! Så kan du väl för fan inte säga till barn?
Kompisen: Han får råg i ryggen fattar du väl? HAN FÅR RÅG I RYGGEN!! HAHAHA!!

Jag tänkte att den där pappan kan ju antingen byta kompisar runt sina barn eller förbereda sig på det värsta. Jag tänkte även att det nog hade låtit helt annorlunda om barnen varit tjejer. För redan vid väldigt liten ålder sätter vi vuxna tonen till barnen för hur barn ska vara. Killar si och tjejer så. Om vi någonsin vill komma framåt i utvecklingen av ett jämställt samhälle måste vi sluta med det. Att lära sig respekt och empati när man är liten följer med en hela livet. Respekt och empati, alltid. För alla.❤

torsdag, augusti 10

onsdag, augusti 9

då kan ni väl börja göra det nu?

Tänk om alla ni människor (för det är både män och kvinnor) som tröttnat på att kvinnor "klagar och gnäller", som himlar med ögonen över sånt där "feministtjafs" och som skriver nedlåtande, ironiska kommentarer på FB som "akta dig, får du verkligen tycka så som vit man?" istället kunde hjälpa till i kampen om ett jämlikt samhälle?

Då skulle ju inte allt "gnäll" behövas. Då skulle ni ju inte behöva se allt "feministtjafs" i ert FB-flöde. Då skulle ni ju bli av med det dåliga samvetet som gnager lite över att ni inte gör något åt saken utan istället återigen lägger över skulden på kvinnorna med era ironiska kommentarer.

Har ni ens tänkt den tanken?

Nähä. Då kan ni väl börja göra det nu?

söndag, augusti 6

vem är du?

Vem är du och varför tror du att du har rätt till min kropp?

Det finns så många fantastiska män i världen. Fantastiska, starka, rättvisa och goda män. Jag vet, jag är gift med en. Tidigare i mitt liv valde jag att få en son ihop med en annan.

Men tyvärr är ju verkligheten inte enbart så. När jag precis hade fyllt 20 träffade jag en kille som misshandlade mig psykiskt. Som talade om för mig hur värdelös jag var och hur tacksam jag skulle vara över att han "tog hand om mig". Samtidigt som han tyckte att han hade rätt till min kropp närhelst han kände för det.

I tidig tonår stod jag med min cykel och väntade på grönt ljus när en främmande man stannade bredvid mig. Han böjde sig fram och smekte mig över brösten. Som om det vore den mest naturliga saken i världen.

Vem är du och varför tror du att du har rätt till min kropp?

På väg hem från konfirmationsundervisningen blev jag och en kompis stoppade av en främmande man som erbjöd oss 500 spänn för att följa med honom hem. "Kom igen nu tjejer, lättförtjänta pengar ju."

Jag kan nog inte ens räkna de gånger jag varit ute med tjejkompisar för att ha roligt och fått en hand uppkörd i skrevet eller rumpan smekt. Främmande män som tycker "mäh va fan, du får ju ta det som en komplimang".

Vem är du och varför tror du att du har rätt till min kropp?

Det räcker nu och det är där alla dessa fantastiska, starka, rättvisa och goda män kommer in i bilden. Jag tror inte att ni förstår hur stor skillnad ni skulle kunna göra? För det finns inget som är värre för en osäker man än att bli dissad av en stark man. Vi kvinnor skriker oss hesa varje dag över det här och de enda som hör oss på riktigt är andra kvinnor.

Så hjälp oss i det här. Säg ifrån mot respektlöshet, våld och orättvisor. Stå upp för din fru, flickvän, vän, syster, mamma, dotter, bonusdotter eller framtida dotter. Börja nu.

Vem är du och varför tror du att du har rätt till min kropp?

torsdag, mars 12

it takes a village to raise a child

När ska vi vuxna inse att vi misslyckats? Med att skapa en trygg och harmonisk värld för våra unga att växa upp i? 

När en tonårstjej väljer att avsluta sitt liv på grund av att hon fått en stämpel på sig och inte längre orkar ta allt skit hon får kastat på sig dagligen via nätet, då måste vi väl ändå inse att vi misslyckats något så katastrofalt? 

När våra unga svälter sig, opererar sig, klär av sig och förvandlar sig i hopp om att passa in, då måste vi väl ändå inse att vi totalt har misslyckats? 

När våra unga inte längre förstår att de är värda något bättre, att de faktiskt har rätt till tryggheten i att vuxna bryr sig om, då har det gått riktigt åt skogen. 

Vi vuxna måste fan skärpa till oss! Vi måste höja blicken från våra smartphones och surfplattor och se vad som händer. Vi måste ta oss mera tid till att lyssna på våra unga i en tillvaro som håller på att slukas helt av stress. Och vi måste sluta mata dem med bilder på helt sjuka kroppsideal som inte ens finns på riktigt. För det håller på att gå käpprätt åt helvete. När slutade vi att lyssna? När slutade vi att se? 

Jag blir helt förtvivlad när jag inser att de unga nog gett upp hoppet om att få bli sedda eller hörda. Att de inte litar på oss vuxna längre utan väljer att må dåligt i ensamhet. Tills de inte orkar längre. 

Om du är ung i dagens samhälle och mår dåligt, skrik. Skrik tills någon vuxen hör dig, för vet du? Det är de vuxnas förbannade skyldighet att lyssna på dig. Att hjälpa dig. Att få dig att känna dig trygg igen. Och om du har en kompis som mår dåligt, skrik då också. Det kanske räddar livet på din kompis.

Vi vuxna måste börja se och börja lyssna. På riktigt. Och vi måste hjälpas åt, alla. 

It takes a village to raise a child. 

söndag, februari 15

superhjältar

Den här helgen har jag blivit påmind om vad det betyder att kämpa. Alltså att kämpa på riktigt. 

Igår fick jag reda på att en av Lillgangsterns kompisar är sjuk. En liten kille som var en av hans bästa kompisar under dagistiden. Sen flyttade Lillgangstern och sen dess har de träffats lite då och då. Kompisen är så väldigt sjuk och i värsta fall så finns han snart inte kvar. En liten nioåring som hade hela livet framför sig. 

Idag har vi träffat en kär vän som också kämpar. Mot en djävulsk sjukdom som är så väldigt grym. En vän som ändå håller modet uppe och som har gett sig den på att inte ge upp. Som tänker kämpa emot hela vägen. 

Just nu funderar jag på varför livet är så orättvist? Varför vissa måste prövas så hårt? Vad är meningen med det? Sen tänker jag att jag nog aldrig mer ska klaga på ett snett bäcken eller lite migrän. För ett snett bäcken går att rätta till och migränen går över efter en stund. 

Och till sist tänker jag att alla som kämpar mot en grym sjukdom, vare sig man är sjuk själv eller har ett barn, förälder, en äkta hälft eller en kär vän som är sjuk, är superhjältar. På riktigt. 

torsdag, december 25

lucka tjugofyra

En bild som bäst beskriver din december

December det här året var jobb, jobb, jobb och ännu mera jobb. Och sen semester. Men om jag ska ta en bild som bäst beskriver hur december brukar vara, så blir det självklart en bild från våra elevföreställningar. Efter en hel termin av hårt arbete ihop med alla dansare, avslutar vi allt med en riktig smäll. Det här är dagarna som våra elever längtar efter en hel termin. Dagar då de helt och hållet får vara stjärnor på en scen inför tre fullsatta salonger. Och varje gång jag står där i kulisserna, tänker jag samma sak. Jag lever min dröm och är så stolt över allt jag lyckas åstadkomma inom dansvärlden.

Just här är det Lillgangstern som står i spotlighten.

tisdag, december 23

lucka tjugotre

En bild från ditt hem

Någonstans i början av hösten blev vi lite rastlösa och ville gärna måla lite väggar. Så vi bestämde oss för att renovera vardagsrummet. Vi målade väggarna mörkgråa. Det blev suveränt bra och jag skulle mer än gärna ha varenda vägg i hela huset så. Det är lugnt, mysigt och så otroligt fint. 

En vägg blev en fotovägg. Det är meningen att den ska växa i takt med oss. Just nu ser den ut så här.