torsdag, maj 24

reklam

Jag har en vän, Helena, som jag tänkte göra reklam för nu.

Helena bor i USA och arbetar som livscoach. Vilket är precis det hon ska göra i sitt liv. För herregud så duktig hon är! Hon använder sig mycket av EFT vilket betyder Emotional Freedom Technique. Vill man veta vad det är så klickar man här.

Helena satt bredvid mig när jag slängde ur mig: ”Jag tror fasiken att jag är HSP!”
”Vad är det?” frågade hon.
”Eh, det vet jag inte riktigt..” (Jag vet inte ens var jag fick det ifrån? Jag hade ju aldrig hört talas om HSP. Vad är det? Hur visste jag vad det kallades? Ingen aning. Efteråt har jag insett att jag nog fick lite hjälp av Universum som lite fint hintade mig om att jag nog borde kolla upp det.)
”Nähä, men du tror att du är det?” skrattade Helena. ”Då får du väl börja undersöka det då.”

Sen började jag googla och resten vet ni som följt med här en stund.

Men i alla fall, tillbaka till det jag skulle skriva om. För mig funkar EFT klockrent! Ibland blir det till och med för mycket respons för mig att klara av att hantera. Det beror så klart på min HSP. Dels så har jag väldigt lätt för att rota runt bland mina känslor och dels så är HSP-personer väldigt spirituella redan från början, vilket ju såklart underlättar. (Nu menar jag inte att EFT är hokuspokus för det är det verkligen inte. Det jag menar är att HSP-personer inte avfärdar allt som hokuspokus. Oftast.)

Jag önskar att alla kunde testa. Och jag önskar att alla kunde testa hos min fina vän. Jag har länkat till hennes sida ”SunnySoul Coach” längst upp. Självklart finns hon ju också både på FB (där hon brukar köra live väldigt ofta) och på Insta. En dator, padda eller mobil och ett Skypekonto eller FaceTime and you’re ready to go! 

Har precis fått hjälp av henne nu idag. Jag hade något riktigt saftigt som jag behövde hjälp med. Något som skapade den ena ångestattacken efter den andra nu på förmiddan. Tänkte att ”det här kommer nog inte att funka med EFT, det är för stort”. Pyttsan, efter 20 minuter med Helena i telefonen är jag lugn igen. Och kan du få en HSP-person med panikångest att bli helt avslappnad på 20 minuter så vet du var du pysslar med.

Så ni vet var ni hörde det först. SunnySoul Coach, en frikkin’ rockstjärna inom livscoaching.


torsdag, maj 10

på resa

Det här med att resa. Speciellt själv. Det tar enormt på krafterna. En flygplats för mig är som ett rörigt Times Square innan nyår. Ett myller av tankar, känslor, ljud och dofter. Jag känner av och tar in allt. Efter en flygresa kan jag vara helt slut i två dagar. Jag fattar inte riktigt hur det gick till när jag år 2000 helt själv satte mig på ett plan till USA för tre veckor i New York. Kaxigt gjort. 

Nu sitter jag på ett tåg på väg till fyra dagar på SM i Skövde. Det är ju inga problem alls förutom två saker. Snubben bredvid mig har JÄTTEMYCKET parfym på sig. Plus att snubben framför mig pratar JÄTTEHÖGT i mobilen. Alltså såhögtattinteensminahörlurarhjälper-högt. 

Jag andas djupt i fyrkant (inte genom näsan) och längtar otroligt mycket till mitt hotellrum nu. 

lördag, maj 5

samhörighet

I samma stund som jag insåg att jag är en HSP så började jag leta (eller snarare så var det min otroligt smarta kompis som letade) efter nån grupp på Fejsan att gå med i. Bara för att jag ville lära mig mer och samtidigt få inse att jag inte är själv. Jag blev med i en grupp på 25.000 medlemmar. Utspridda över hela jordklotet. Det skrivs ganska mycket i den, kan jag meddela. För att vara någon som inte riktigt pallar med allt som sker på Fejsan så ska jag ärligt erkänna att jag inte hänger med på allt som händer där. Men ibland hittar man riktiga guldkorn. Bland annat kom det här häromdagen:

”Zero tolerance for chit-chat, incompetence, whiners and dumb. Does this come from being an HSP or am I just a terrible person?”

Jisses, det där är ju typ jag sammanfattad i två meningar.

torsdag, maj 3

lycka till

Ni kommer ihåg det här testet jag skrev om, där man testade om man som introvert var för mycket inne eller ute? Där jag fick ett klockrent för mycket ”ute” än vad som var nyttigt för en introvert?

Tyvärr verkar det som att jag inte lärt mig någonting av det. Varning för trassel lite längre fram i maj månad. För jag tror att det där testet menade att man som introvert inte ska jobba i stort sett varje dag i en hel månad. Med folk runt omkring en hela tiden.

Jag önskar mig själv ett stort lycka till.



fredag, april 27

hallå, nu hörs du lite dåligt...

Idag tänkte jag prata lite om det här med telefonsamtal. En riktigt jobbig grej. Jag får mini-ångestattacker med tillhörande klåda varje gång telefonen ringer och det inte är min son, man, mamma eller bästis. Eller någon annan i familjen. Eller någon annan nära vän. Okej, vi säger så här; när det är kreti och pleti som ringer, då blir det jobbigt. Jag är liksom inte mentalt förberedd på ett samtal och trycker bort det. Inte så trevligt, jag vet det. Men efter att jag förberett mig lite i skallen ringer jag alltid upp den jag dissat. Om det inte står ”revisorn” (jag har en jättebra relation till min revisor, men hon kommer alltid med lite knepiga frågor) eller ”WADF - Tyskland” eller nåt annat suspekt, då behöver jag förbereda mig mycket i skallen innan jag ringer upp.

Jag tror inte det finns en enda högkänslig egenföretagare som inte tackar högre makter för att det numera är helt accepterat att skicka mess även i jobbsammanhang. En fantastisk lösning på ett ganska stort problem för mig. En liten grej med det bara. Igår hade jag sju konversationer igång samtidigt. Det funkade i ca 20 minuter, sen kraschade hårddisken i huvudet och det blev läggdags för min del. Plus att jag blev irriterad på min man för att han inte hängde med när jag försökte förklara tre av konversationerna i en och samma mening. Smidigt.

Bättre lycka nästa gång och jag tycker fortfarande bättre om att messa än att svara i telefonen direkt.

onsdag, april 25

tankar en onsdag

Det borde finnas en app för högkänsliga, ungefär som en väderapp. Typ så här:

”Idag räknas det bli delvis trångt på Ica Maxi, med en 75% risk att springa på folk du måste kallprata med.”

Det vore nåt det.

tisdag, april 24

utåtriktad eller inåtvänd

När jag insåg att jag är en HSP började jag läsa allt jag kunde hitta. Då menar jag ALLT. Jag googlade hemsidor, bloggar, tidningsartiklar, ja, allt jag kunde få tag på. Oftast var det som att läsa min egen dagbok. Större ”JAHA”-upplevelse har jag nog aldrig haft i mitt liv. (Det gäller även min man som faktiskt gjorde ett test åt mig för att jag verkligen ville vara säker på att det svarades helt sanningsenligt. Enligt det testet var jag ännu mer HSP än när jag själv svarade på frågorna. Hans kommentar var ”det här är ju som att läsa en berättelse om dig”. Hans åsikt litar jag på, jag kallar honom inte Riksåklagarn för inte, liksom.)

Vidare läste jag om introverta och extroverta HSP. Var helt övertygad om att jag måste vara extrovert eftersom jag är runt människor väldigt ofta. Dessutom är jag alltid i fokus när jag väl är runt människor på grund av mitt jobb som danslärare. Då måste man ju vara väldigt utåtriktad, tänkte jag. Men så är det ju inte, har jag insett nu. Jag är introvert. Om jag har en möjlighet att välja så väljer jag att stanna hemma sju gånger av tio. Jag kan inte säga det nog många gånger, det betyder inte att jag är osocial. Det betyder att hela min kropp säger nej. Jag vill men jag vill inte.

De flesta introverta får stämpeln ”blyg” eftersom det är det samhället har bestämt att en person som inte pratar så mycket måste vara. Även det gäller inte mig. Eftersom alla (inklusive jag själv) har bestämt att jag är världens mest sociala och utåtriktade person med en massa ”bollar i luften”, blir min dom när jag sluter mig och inte vill prata, umgås eller möta blickar att jag är ”dryg” eller ”sur”. Men istället är det så här har jag fattat nu när jag lärt mig massor om HSP; en del introverta HSP-personer har en ”persona”, en lite starkare version av sig själv som plockas fram vid behov. Man är fortfarande sig själv, man har bara kaxat till sig lite och klarar av att umgås med massor med människor utan problem. Min ”persona” uppfann jag nog redan när jag var liten, ett sätt för mig att hjälpa mig själv. Men ibland (oftast) orkar man inte vara sin ”persona” hela tiden och måste pausa lite. Exakt så är det för mig. Det är det här som blir ganska förvirrande för omgivningen (vilket är helt förståeligt), ”vad blev du sur för nu?”. Förmodligen ingenting, jag blev bara akut trött i skallen och måste stänga av lite. 

I boken ”Den högkänsliga människan” av forskaren och psykologen Elaine Aron (min husbibel från och med nu) fanns ett test. Jag skulle kolla om jag var för mycket ute eller inne. För mycket inne är inte bra för en introvert, man blir lätt lite (eller väldigt mycket) skygg och osäker när det gäller allt. Inte bra. Men att vara ute för mycket är inte heller bra, kanske säger sig självt. Självklart visade testet att jag är ute för mycket (surprise), och självklart protesterar kroppen om du pressar den för hårt. Det gäller ju alla. Men skillnaden för mig är ju att ”pressa kroppen” kan vara att behöva åka till Ica Maxi samma dag som jag måste till revisorn och sen vidare till dansskolan. (Här ber jag er komma ihåg att jag inte är knäpp, jag är HSP.)

I alla fall, när kroppen protesterar hos en HSP så blir symptomen följande: konstant trötthet, sömnlöshet, dålig matsmältning, spänningar i kroppen, migränhuvudvärk och nedsatt immunförsvar. Väldigt liknande utmattningssymptom, alltså. Jag kan sätta check på alla. Hela tiden.

Det här inlägget blev ju på tok för långt. Sorry. Men för mig betyder det otroligt mycket att få förklara varför jag uppträder lite knepigt ibland. (Eller mycket, beror på vem du frågar.) Nu när jag vet. 


torsdag, april 19

tips från coachen

Tuff vecka bakom mig. Äntligen en dag med jobb hemma. Med pyjamas, sovrufs och en kaffe smyger jag runt här hemma och jobbar lite då och då. Själv. Ensam. Lugnt. Finfina ord för en människa som är HSP.

Om du har en HSP-person i ditt liv kan det underlätta enormt att veta lite, eller mycket, om ”den lite knepiga, osociala, känslomässiga, labila” människa du har bredvid dig.



1. Vi behöver tid för avkoppling.
Vårt känsliga nervsystem pallar inte riktigt vad som helst, hur länge som helst. Det är snarare så att vi inte pallar mycket alls utan att känna oss aningen utmattade. Vila är superviktigt för oss och att få en lugn stund innan eller efter något som tar på krafterna är A och O för oss. Nej, jag är inte lat, jag är högkänslig.

2. Stöttande personer.
Vi har nära till alla känslor i registret. Vare sig det är glädje, tårar eller ilska. De ligger liksom precis under ytan och vi kan inte hindra att de bubblar upp. Människor som förstår oss hur svajiga vi än är, är det viktigaste av allt för oss. Att alltid få höra ”men oj vad du överreagerar nu” kan få vilken människa som helst att börja fundera lite över sitt beteende. (För en HSP-person betyder det sömnlösa nätter av klurande över vad som fel på en på riktigt.) Det är mycket begärt, jag vet, men försök att liksom bara följa med på åkturen, det är snart över. Vi HSP-personer orkar aldrig vara i en känsla så värst länge.

3. Mat med jämna mellanrum.
När jag blir hungrig, hjälp mig att hitta föda. Du kommer ångra dig om du inte gör det. Hangry får en helt ny innebörd med en HSP-person.

4. Tid för att anpassa sig.
Nya saker = obekväma saker. Jag mår lite ångestdåligt varje gång det dyker upp nya saker i mitt liv. Det betyder inte att jag inte vill ta tag i det eller att ”allt var bättre förr”. Det betyder att min hjärna håller på att bearbeta allt det nya. Eftersom jag har en miljon saker mer att bearbeta på grund av hur min hjärna funkar jämfört med en icke-HSP, tar det lite längre tid. Ge mig den och allt blir finemangs.

5. Betydelsefulla relationer.
 Jag har inte mycket folk i mitt liv, men de jag har där är otroligt viktiga för mig. Jag har aldrig klarat av kallprat (vilket är typiskt för HSP), det kliar i hela mig och jag har aldrig förstått vitsen av att prata om väder, husdjur eller ”och bilen går bra?”. Jag undviker dessa situationer vilket gör att folk uppfattar mig som dryg. Smällar man får ta. Sen har jag alltid varit väldigt selektiv med vilka personer jag släpper in mitt liv från allra första början.

6. Egentid
This is the BIG one. Vi är inte osociala, men vi behöver vårt eget sällskap mer än andra. Oftare än andra.

7. Sömn
Alla behöver sova. Alla mår lite halvtaskigt av en dålig natt sömn. För mig kan det vara skillnaden mellan en bra dag eller en dag av konstanta känslor, misstag, funderingar och oro. Som oftast slutar med en känslobomb av något slag.

Jag måste helt ärligt säga att jag tycker lite synd om människor som lever runt en HSP-person. Vi kräver ganska mycket av omgivningen. Men då ska ni veta att vi jobbar ganska hårt inuti med allt kaos som är där. Jag försöker tänka på hur jag är varje dag. Oftast går det sisådär.

torsdag, april 12

högkänslig eller gammal surkärring?

Så jag håller på att packa min väska. För fyra dagar borta i Tallinn på danstävling. Ihop med dansare och föräldrar. Jag vill inte.

Det här är ett ständigt återkommande moment i mitt liv. Det blir alltid så här. Jag vill men jag vill inte. Det blir jättekul men det kommer inte bli roligt alls. Jag är entusiastisk men jag orkar inte. Det här är något som man inte gärna delar med sig av eftersom man lätt anses ganska otrevlig om man säger ”det skulle vara jättekul men jag känner inte för att umgås med er”.

Självklart vill jag följa med på danstävling till Tallinn. Självklart vill jag följa med min son på fotbollscup. Självklart vill jag hälsa på goda vänner i en annan stad. Jag är ju inte knäpp. Men inför varje grej som ska göras så måste jag ladda mentalt och stoppa undan oviljan som finns inuti. Något jag förstått nu inte handlar om att jag är en riktigt otrevlig gammal surkärring (vilket jag trodde förut), utan mer om att hjärnan försöker skydda sig själv från att bli totalt överbelastad med intryck.

Så jag drar ett djupt andetag och fortsätter packa min väska. Det blir kul.

I want to do it all. I also want to do absolutely nothing.
             I want to do it all. I also want to do absolutely nothing.  

onsdag, april 11

miss piggy

Barn som är HSP-personer anses ofta vara blyga och osäkra. Det var inte jag. Och det behöver inte alltid vara så med HSP. Som barn var nog inte blyg och osäker det första vuxna tänkte när de träffade mig. Jag var en kavat liten tjej med en övertro på mig själv. Jag ville så gärna kunna allt. (Antagligen därför jag var nära att drunkna tre gånger. Måste man kunna simma på riktigt innan man hoppar i en två meter djup pool precis efter man tagit av sig alla flytdynor? Stackars mamma.)

Mina känslor har alltid varit extremt nära ytan och det krävs ju knappast en djup terapisession för att jag ska komma i kontakt med dem. Likaså när jag var barn. Min familj kallade mig miss Piggy efter den lätt neurotiska grisen i Mupparna. Jag var med andra ord väldigt utåtriktad.

Men. Jag kände av precis varenda känsla som fanns i ett rum. Mina känselspröt var meterlånga och jag visste exakt när det skulle hända något. Jag kände av mina kompisars tankar och känslor och jag visste precis när de vuxna i tystnad tyckte att jag var för mycket. Av allt. Men jag förstod aldrig riktigt varför ingen annan runt mig kunde höra utan någon talade? För mig var det självklart.

Det bästa jag visste var när jag fick gå helt själv hem från skolan. Där kunde jag sortera alla känslor och ta mig tid att klura. Jag kunde sitta och prata med en katt länge samtidigt som jag studerade ett grässtrå. Det var där jag vilade hjärnan från allt som fanns runt mig.

När jag blev lite äldre och började dansa blev det en stor aha-upplevelse. Jag är helt övertygad om att jag har min HSP att tacka för alla mina framgångar inom dansen. Dels för att jag har blivit extra kreativ och dels för att jag där kan leva ut alla känslor på ett helt accepterat sätt. Jag har alltid älskat en danssal. Från första stunden.

Det var när jag blev tonåring som jag började inse att jag faktiskt inte trivdes med att ha jättemånga kompisar runt mig hela tiden. Men jag fattade ju självklart inte varför. Tänkte mer att jag var en osocial människa som nog kanske inte var så trevlig trots allt? Den känslan har hängt med mig hela livet. Och jag har alltid undrat varför det bara verkar vara jag som kan höra utan att någon talar?

tisdag, april 10

ja, men ändå

Så vi blev utelåsta och stresspåslaget blev naturligtvis 100 procent. 

”MEN JAG SKA JU JOBBA SEN!!”
”Anna, du börjar jobba om fyra timmar.”
”JO, MEN JAG SKA HINNA GÖRA ANNAT MED!”
”Vad ska du göra mer då?”
”JAG SKA HINNA ÄTA OCH VILA OCKSÅ!”
”Jag tror att du kommer hinna det.”
”JA, MEN ÄNDÅ!”
”Mamma, vi kör en musikquiz medan vi väntar.”
”JA, DET GÖR VI! DET BLIR JU JÄTTEKUL!”

Life goes on. 




måndag, april 9

måndag

Okej, dagen idag. 

Min finaste vän på jorden åkte hem till USA idag. Då blev jag jättejättejätteledsen. Och trött. 

Sen åkte jag till dansskolan och fick två spontana kramar. Då blev jag jättejättejätteglad. Men inte så trött. Inte just då. Det kommer imorgon. 

Toppar och dalar. Som en helt vanlig dag i mitt liv. Imorgon är en annan dag och jag kommer förmodligen hinna med lite känslostormar då också. En utbrott på tvätten eller ett psykbryt över någonting på nyheterna. 

Det brukar ordna sig.