löv på ett träd

Han har nu varit inlagd i en vecka. Det har hänt massor under den veckan. Ascites-tömning, dåliga levervärden, otäcka röntgenundersökningar, lite bra besked, ett ingrepp där en stent sattes i gallgången och så utprovning av ny smärtlindring. Det är egentligen bara den där smärtlindringen som ska funka bättre och sen kan min man komma hem. Hem till alla tillskott och nyttigheter som finns här hemma för att hjälpa kroppen att bli starkare. Men en resa till Tyskland inom den närmsta veckan känns inte aktuellt.

Återigen kommer diskussionen om cellgifter upp. Nu med min mans behandlande läkare (den där överläkaren) och två andra läkare.

"Jag måste fråga dig igen Risto. Hur ställer du dig till ett försök med cellgifter?"
"Jag svarar som jag brukar. Risken att jag blir väldigt mycket sämre av cellgifterna är större än den lilla chans som finns att det skulle bli något bättre. Eller hur?"
"Ja, jag håller med dig och det är därför jag inte ens försöker övertala dig till att genomgå någon behandling. Tyvärr så gäller nog det även din ascites, så även där tänker jag inte försöka övertala dig. Så länge det inte finns metastaser någon annanstans så har du helt rätt i ditt resonemang."

Då har vi fastställt det en gång för alla känner jag. Alla som fortfarande tycker att cellgifter är ENDA vägen att gå, alltid, vid alla typer av cancer, kan uttrycka det till någon annan än mig i fortsättningen. Jag ber er vänligen men bestämt att hålla käften. (Nu vet jag också att i vissa fall av cancer så funkar cellgifter, och det är ju precis det jag menar. Alla cancerformer är olika och svarar olika på cellgifter.) 

Så annars då? Jo tack, jag har tillbringat en vecka i sängen med att titta ut på hur löven i träden rör sig. Jag har även checkat av varenda symptom på utmattningssyndrom som finns. Jag klarar inte av att tänka en tanke klart och att gå ner i tvättstugan med tvätt är för mycket planering för att jag ska fixa det. Men det var väl ganska väntat? Alla som såg det här komma kan ju räcka upp en hand.

Nu vill jag bara klargöra att det inte handlar om en depression, jag är bara helt slut. Trött ända in i själen och hur mycket jag än sover så blir jag inte pigg. Jag vet att jag har ganska mycket jag skulle behöva göra, men rycker på axlarna och tänker "tar det sen". Och så fortsätter jag att titta ut på löven som rör sig i träden och helt plötsligt har tre timmar gått.

Jag googlar så klart på utmattning + alternativ medicin och hittar något som hjälpt många, KSM 66. En form av ashwagandha som tydligen är i mycket starkare form på grund av hur det framställs. En burk är redan beställd. Läs mer om det här. Vår fina vän sjuksköterskan var här igår med en påse bipollen som också är ett helt fantastiskt kosttillskott. (Mer om det i ett eget inlägg längre fram. Det bina åstadkommer i sina kupor är inget annat än dunderhonung på alla sätt!) Redan efter tre doser av bipollen känner jag en förändring till det bättre i knoppen. Så jag är snart tillbaka på banan igen, måste bara sova en vecka, äta en massa nyttigheter och tagga ner lite.

Och nu har jag lärt mig en sak till om mig själv. Att titta på löv i ett träd är tydligen något som jag kan göra i timmar.

felmarginalen

Det går upp och det går ned. Det går hit och det går dit. Ena dagen tänker man att "nu du, nu barkar det åt pipsvängen och vi kommer aldrig återhämta oss". Andra dagen känns det ändå som att saker och ting inte behöver vara så katastrofala i alla fall. Idag är en dag då det känns som att katastrofen inte är här på länge än.

Allt har gått bra. Operationen gick som den skulle. Han blir kvar en stund till eftersom de håller på att prova ut en ny smärtlindring plus att de vill hålla koll så att hans levervärden går åt rätt håll.

Jag åkte dit idag med lite saker han behöver under helgen. Jag får självklart inte gå in till honom, men han får gå ut till mig. Vi sätter oss utanför ingången till avdelningen. Hans behandlande läkare (överläkaren) kommer förbi för att säga hej till mig och för att lämna resultatet av röntgen och blodprover. Han vet att vi vill ha det utskrivet för att kunna skicka det vidare. Han vet också att vi så fort vi kan är på väg till en cancerklinik i Tyskland. 

"Röntgen visar att det växer. Det har växt en millimeter i bukhinnan och fem millimeter på modertumören. Vätskan i lungan har också ökat lite. Men eftersom det handlar om millimetrar så går det faktiskt under felmarginalen. Det går inte att säga tvärsäkert att det är så här. Om du skulle vara med i en studie så skulle det heta att din sjukdom är stabil just nu och inget annat."

Okej. Låter ju bättre än vad vi trott.

"Att det blev stopp i gallgången misstänker vi beror på att cancern trycker på utifrån. MEN det behövs så ytterst, YTTERST lite för att det ska få stora konsekvenser. Det jag vill säga till er två nu är att alla dessa komplikationer som du drabbats av Risto, INTE betyder att sjukdomen dramatiskt har förvärrats. Inte alls, även om ni kanske har upplevt det så. Min gissning är att alla värden kommer vara i stort sett normala under nästa vecka och att du kommer ha mindre smärta eftersom gallan nu funkar som den ska."

Ibland, några få gånger per år, säger våra svenska onkologläkare de exakt rätta sakerna. Ibland har de faktiskt sina känselspröt ute och en liten gnutta av empati kommer fram. Det hände idag och för det är jag tacksam. Vi har varit så otroligt rädda för "nästa röntgen". Vi har förberett oss på det värsta möjliga tänkbara. Nu kan vi andas ut en stund till. 

Nu kan vi kanske äntligen få komma iväg till Tyskland.

Sliten.

nu kan jag om gallan också

Det har varit tyst här en stund. Det har sina orsaker. Det har varit ett par otroligt röriga veckor som nu resulterat i att min man ligger inlagd på sjukhus med gallvägsobstruktion och gulsot. Så det här inlägget kan nog bli lite rörigt. Hela jag känner mig ganska rörig.  

Vi firade midsommar. Min man hade bara dagarna innan gått över till annan smärtlindring än Fentanyl vilket verkade fungera okej. Vi hoppades på att kunna fira midsommar utan en massa smärta. Det funkade på midsommarafton. På midsommardagen fick vi packa ihop lite snabbt för att åka hem. Han hade för ont. Efter det har smärtan återigen blivit värre och värre. Buken blivit mer och mer svullen. Vi ser att hans ascites är på väg tillbaka, tyvärr. 

Vi får ett samtal från läkaren i Tyskland. Han vill att vi kommer dit så fort som möjligt eftersom de har en alternativ behandling mot ascites som har fungerat bra vid flera tillfällen. Den finns så klart inte i Sverige. Vi planerar en resa i bil med ankomstdatum den 4 juli för att stanna i två veckor. Självklart är den nu uppskjuten.

Jag har tyckt i någon vecka att min mans ögon ser lite gula ut och tycker att detta bör kollas upp. Det tycker även sköterskan på VC som lägger om hans PiccLine. Min man ringer till onkologen för att kolla om han kan få en tid för en ascites-tömning dagarna innan planerad avfärd till Tyskland. Det får han och då planeras även blodprover för att kolla upp hans levervärden.

Levervärdena är alldeles för höga. Högst är värdet som indikerar gulsot. En akut röntgen planeras för att kolla vad som är orsaken. Genast får både min man och jag den där otäcka, geggiga klumpen i magen. Efter allt vi varit igenom hittills så tänker man alltid det värsta. Han blir inlagd och jag får snällt vänta hemma. Röntgen gjordes igår eftermiddag och sen är det väntan som gäller. Timmarna blir oändligt långa och du hinner tänka väldigt mycket under dessa timmar. Vi får veta av en överläkare på onkologen att han finner det högst osannolikt att detta skulle orsakas av metastaser i levern. Tidigare röntgen som gjordes för inte så länge sedan visade att levern och området runt är helt rent från metastaser. Men självklart finns det inga garantier. Okej. 

Idag kom så svaret. Det var som de misstänkte, detta är inte cancerrelaterat utan gallgången har blivit blockerad av andra orsaker. Imorgon görs en titthåls-operation där gallgången vidgas. Återigen tänker vi att nu kanske, äntligen, kan vi få bukt med hans smärta. Det knepiga är att inte ett, enda prov har indikerat att det varit något strul med hans galla. Den enda som nämt det tidigare var kinesiologen vi var till för ganska länge sedan nu. Han sa direkt när han började undersöka min man att det fanns lite problem med gallgången. 

Det som händer när gallan inte kan nå fram till tolvfingertarmen och tunntarmen är att det samlas i levern istället. Med gulsot som följd. Man kan få otroliga smärtor och svullen buk ihop med yrsel, matthet och illamående. Vi kan lätt sätta check på alltihop. Läs mer om gallvägsobstruktion här.

Så vad händer nu då? Nu hoppas vi att allt fungerar som det ska vid morgondagens titthålsoperation och att min mans smärtor kan avta något. Det vore fantastiskt. Vi har skjutit på vår resa till cancerkliniken en vecka. Vi håller alla tummar vi har för att vi kan komma iväg den 10e juli istället. Hans kropp behöver desperat att få bli stark igen. Vi vet sen förut att på min mans cancer har behandlingarna i Tyskland gett oss det bästa resultatet. Efter alla motgångar vi haft denna vår så skulle lite bra resultat behövas. 

Fortsättning följer. Tills dess, lyssna alltid på riktigt bra kinesiologer. 

Midsommar 2020

ja, det är så det går till här

Second opinion. Eller "ny medicinsk bedömning" som det numera heter, är något vi alla enligt lag har rätt till vid allvarliga, kroniska sjukdomar. Ändå är det något som få utnyttjar eller ens vet om att de har rätt till. Och ibland verkar inte sjukvården heller vara medvetna om detta, utan nekar patienter att få en ny medicinsk bedömning. Vi skickar ju numera alltid min mans röntgenbilder till Danmark och de säger nästan aldrig samma sak som sjukhuset i Sverige. Men även inom Sverige kan det skilja sig åt. Olika landsting kan ge helt olika bedömningar över hur svårbehandlat eller allvarligt läget är. På både gott och ont, ska jag väl tillägga.

Jag har skrivit om våra egna erfarenheter tidigare. Läs här. Och återigen kan man ju ställa sig frågan, hur många har fått fel diagnos och blivit behandlade nästan till döds helt i onödan? Otäckt att tänka på, eller hur?

Under det dryga året som jag spenderat med att läsa, lära och inse hur vrickat det kan vara i Sveriges cancervård idag, har jag stött på en hel del berättelser som får en att haja till lite. En del via nätet, en del via samtal med personer som kontaktat mig via bloggen och en del via vänner. 

I en artikel i DN berättades om en kvinna med bukspottkörtelcancer som nekades en second opinion eftersom det var så tvärsäkert att det var cancer (som det dessutom inte gick att göra något åt). Hon sökte sig då till en privat klinik som startade behandling genast. Kvinnan blev akut dålig och en operation krävdes. Där såg man att hennes tarmar brustit pga behandlingen, men någon cancer fanns det inte ett spår av.

Jag har pratat med en kvinna som var planerad en operation i Uppsala. En HIPEC, samma operation som planerades för min man. Och precis som för min man fanns det helt plötsligt en tumör i någon annan del av kroppen. Något som hennes sjukhus på hemorten inte höll med om. Operationen avbokades.

En man (vän till en av mina närmsta vänner) med metastaser i levern fick beskedet av USÖ att det endast kunde göras en operation i Uppsala. När det sedan upptäcktes metastaser även på lymfan blev beskedet från USÖ "vi ses igen om ett år för att se hur det ser ut då". (När patienten ifrågasatte varför det inte ska göras någonting åt metastaser som växer fick han svaret "ja, det är så det går till här".) Han är nu inbokad för operation i Uppsala och hoppas på att få bättre hjälp där än en röntgen varje år.

Var jag än vänder mig och vad jag än läser så är det så här. Historierna om olika diagnoser i olika landsting tar liksom aldrig slut. Och det säger jag inget mer om än att cancervården i Sverige mest liknar ett lotteri med extremt höga insatser. Men det jag vill upplysa er om med detta inlägg är att kräva en second opinion. Alltid! Tänk inte att "sjukvården är så lika överallt så alla kommer säga samma sak". Nej, det är den inte och en annan läkare, i ett annat landsting kanske säger något helt annat och faktiskt tycker att det går att behandla.

Om du får ett tufft besked en dag från en läkare, när chocken lagt sig och förlamningen släppt:

Kräv en ny medicinsk bedömning. Det kan förändra allt. 

Imponerad över hans styrka. Alltid.

tre läkare och en tömning senare

Det har varit två riktigt tuffa veckor. Förutom cellgiftsförgiftningen så har min man inte varit så här dålig någon gång under hela tiden sen diagnosen.

Han fick riktiga problem med smärtan. Det började för två veckor sedan och blev ohållbart för några dagar sen. Som vanligt fick vi tjata till oss hjälp från onkologen. Vi misstänkte att hans ascites (vätska i buken orsakad av cancern i bukhinnan) ökade snabbt. Min mans mage blev större, mer spänd och smärtan var intensiv. Vid ett läkarsamtal diskuteras mer smärtlindring (jag orkar inte ens bli arg längre) men ingen undersökning om vätskan i buken ökat. 

"Nej, dina röntgenbilder från 12 maj visar ju bara måttlig mängd med ascites, så.... Alltså hur tänker du Risto, vill du komma in och få hjälp med smärtan?"

"Nej, det vill jag inte."

"Nej, för smärtenheten föreslår att vi kanske kan testa ett annat narkotikaklassat preparat som egentligen är mot nervsmärta. En medicin som används mot epilepsi."

"Men jag kanske kan få testa vätskedrivande för att ändå försöka bli av med vätskan?"

"Nej, det kommer inte hjälpa dig."

Noll hjälp alltså. Nästa dag försöker vi igen. Får då prata med en annan läkare.

"Jo, visst kan du prova vätskedrivande. Oftast hjälper det inte mot ascites orsakad av bukhinnecancer, men självklart kan du prova. Skulle inte det hjälpa så gör vi en tömning. Och då är ju det en behandling som görs ihop med cellgifter."

Va? Måste min man ta cellgifter bara för att göra en tömning av vätska? Det har ingen vi pratar med någonsin hört talas om och vi får veta att detta inte stämmer.

Två dagar går och vätskedrivande hjälper inte. Magen blir mer och mer spänd och smärtan tilltar. Min man har problem med att överhuvudtaget äta eller dricka eftersom inget får plats och allting bara gör ont. Får nu prata med en tredje läkare.

"Ja, röntgenbilderna visar ju inte så mycket vätska..."

"Men det är snart en månad sen röntgen gjordes, det kan väl ha hänt saker sen dess?"

"Jo, det har du ju rätt i. Jag bokar en röntgen till senare idag så får vi kolla både ascites och spridning av cancern."

"Okej, hur går en tömning till?"

"Då kommer du in till oss och så sätter vi ett dränage på dig. Ibland så måste man bli inlagd men oftast går det på en dag. Efter det kan man ge cellgifter om man vill eftersom vi antar att cancern ökat ihop med ascitesen. Ibland hjälper cellgifter jättebra mot att lindra symptom. Hur tänker du kring cellgifter nu?"

"Ja, jag vet inte hur ni tänker? Ni har hela tiden sagt att cellgifter inte hjälper mot min typ av cancer. Vi har det till och med inspelat när er överläkare säger det till oss. Redan hos kirurgen för ett år sen fick vi höra att det inte skulle hjälpa. Varför ska jag ta det? Det kommer inte hjälpa mig och man blir verkligen inte starkare av det, varför?"

"Eh ja.... jo... alltså..... Jo, det stämmer ju Risto att det finns inget stärkande i cellgifter, men ibland kan det ju.... ja..... Du bestämmer helt själv och jag tänker inte försöka övertala dig. Jag hör av mig så fort vi fått svar från röntgen."

Tack och hej.

Ibland går det jättefort att få svar från röntgen och läkaren ringer redan nästa morgon. Det behövs en tömning. Told you so. Vi åker in till USÖ och jag lämnar honom med en puss vid hissen. 

Fyra och en halv liter. Så mycket vätska kommer ut under dagen. Efter två liter tycker personalen att det verkar vara tomt och börjar förbereda att ta bort dränaget.

"Vänta lite, jag vill gärna ställa mig upp och röra lite på mig för att se att det är tomt."

Min man ställer sig upp och börjar göra knälyft. Det kommer två och en halv liter till. 

"Nu stänger vi ju snart avdelningen här så..."

"Ja, då får ni helt enkelt jobba lite övertid för jag åker ingenstans innan det är helt tomt."

När jag hämtar upp honom utanför sjukhuset är det en helt annan människa än vad jag lämnade. Smärtan är nästan borta och han är hungrig. Vi åker hem. På vägen hem klurar vi på hur det är möjligt att man som cancerpatient inte får hjälp om det inte handlar om att ge cellgifter? Att man liksom prioriteras bort. Känslan är extremt obehaglig. 

Imorse väckte han mig 06.40 för att tala om att han ska gå ut och gå. Han blir borta i en timme. För två dagar sen kunde han knappt ta sig mellan badrummet och soffan. Jag förundras än en gång över hans vilja och beslutsamhet. Min man är fan starkast i världen. 

Paus i morsdags-firandet när smärtan tog över.

en vilja av stål

Att allvarliga kroniska sjukdomar alltid börjar i själen har jag skrivit om förut. Det tror jag stenhårt på. Det finns de människor som tar hand om sin kropp hela sitt liv, som motionerar, som äter sunt och som varken använder nikotin eller alkohol. Ändå blir de sjuka. Sen finns de som äter precis vad de vill, som väger för mycket och dricker alkohol i mängder samtidigt som de röker en festcigg. De klarar sig. Hur är det möjligt?

Själen. Det är i själen det börjar. Det är stress, trauman, depressioner, outredda konflikter eller oro över framtiden som drar igång allt. Sen tar kosten och allt det andra över och tillåter sjukdomen att få fäste i kroppen. Vi har alla cancerceller i kroppen som far runt, men i vissa tar kroppen hand om det på det naturliga sättet och i vissa så fastnar de och börjar växa till en tumör. 

I det här påståendet har jag så klart ingen vetenskaplig fakta att luta mig på, det här är helt och hållet min egen tro. Plus att jag under detta år träffat ganska många cancerpatienter och lyssnat på så otroligt många historier om hur deras sjukdom utvecklats eller hur de levde innan. Jag har suttit på läkarsamtal med läkare från skolmedicinen, jag har deltagit i gruppmöten med patienter och läkare från det komplementära/alternativa. Och så har jag läst. I timmar. Och jag har min uppfattning väldigt klar här. Ingenting kan läka i kroppen utan att först få ett okej från hjärnan. Kroppen styrs ju av hjärnan så att den helt plötsligt skulle gå emot hjärnan och börja reparera saker utan tillstånd, det händer ju inte. 

Så om allting börjar i själen så måste ju allting också kunna läka i själen? Men hur? Är det verkligen möjligt att hjälpa kroppen att läka med hjälp av tankens kraft? I mina ögon, ja. Att visualisera/meditera att din kropp läker kan hjälpa dig enormt. Jag blev så himla glad över att hitta en artikel som faktiskt beskriver hur detta är möjligt, OCH att det dessutom är baserat på vetenskapliga studier! Artikeln är ganska lång, men helt klart värd att läsa. Läs mer här.

Vill man lära sig mer om detta så rekommenderar jag verkligen dokumentären HEAL på Netflix. Där berättas det bland annat om Dr Joe Dizpensa, som skadades allvarligt när han blev påkörd av en bil under en triathlontävling. I olyckan skadades sex ryggkotor så allvarligt att läkarna sa att endast en omfattande operation skulle rädda honom från förlamning. Han bestämde sig för att testa något annat. Under två timmar varje dag så visualiserade/mediterade han att han lagade varje liten del av alla skadade ryggkotor. Han hade en så stark känsla av att kroppen kunde läka sig själv under hela tiden och efter nio veckor var hans ryggrad helt återställd. Något som ingen av hans läkare kunde förklara hur det gått till och något som borde varit omöjligt. Efter detta har Dr Joe Dizpensa dragit igång en hel del forskning, skrivit böcker och föreläser nu runt om i hela världen om hur du kan läka dig själv. Ett boktips är "Tänk dig frisk" av just Dr Joe Dispenza. Vill man så finns det mycket att googla eller kolla på Youtube om denna man.

Så hur viktigt är det då med ro i själen om du ska läka från allvarliga sjukdomar? Superviktigt, om du frågar mig. Det är därför det känns så bråttom för oss att komma iväg till cancerkliniken i Tyskland igen. Där kombineras alternativa cellgiftsbehandlingar, hypertermi och dropp av alla de slag med att även ta hand om dig som människa. Där blir du bemött med respekt oavsett vad du tror på och du behöver aldrig slåss för att bli lyssnad på. Istället är varenda samtal du har fyllt av pepp och styrka. SOM jag önskar att det vore fallet även här hemma. Här är det snarare tvärtom och ibland känns det som att läkarna här vill att du ska dras ned till absolut lägsta nivå möjligt. Att vara cancerpatient i Sverige idag kräver en vilja av stål plus ett gäng extremt positiva människor som stöttar dig, peppar dig och bär upp dig. Tyvärr kommer inte läkarna att göra det. 

Jag längtar så tillbaka.

insamling för Risto

Den 29 maj 2019 förändrades vårt liv för alltid. 

Det var dagen då min man fick diagnosen "tjocktarmscancer med en spridning till bukhinnan". Under sommaren 2019 sattes en stomi och cellgiftsbehandlingar inleddes. Tyvärr slutade detta med att min man nästan avled av en cellgiftsförgiftning. Efter detta konstaterades att cancern var obotlig och det enda alternativet kvar från den svenska sjukvården var "palliativa cellgifter". Hans behandlande onkologläkare höll med oss om att det inte skulle hjälpa nämnvärt utan endast göra min man svagare och svagare för att till slut dö.

Vi sökte oss utomlands eftersom vi inte ville tro att detta var allt som fanns. I både Danmark och Tyskland fick Risto behandlingar som fick önskat resultat och spridningen i bukhinnan minskade. Vi har efter detta fortsatt med behandlingar i hemmet.

Under mars-april drabbades min man av en inflammation i tarmen plus andra komplikationer vilket gjorde att vi var tvungna att avbryta all behandling hemma. Detta gjorde att cancern återigen fick utrymme att växa. Spridningen i bukhinnan har nu ökat och man ser en ny skugga i ena lungsäcken vilket man misstänker är en metastas. 

Vi behöver nu återigen söka oss utomlands för att få en annan vård än vad den palliativa cancervården kan erbjuda här hemma i Sverige. Vi planerar att ta oss till en cancerklinik i Tyskland så fort det är möjligt. Vården där vet vi har fungerat tidigare för Risto. Men vård utomlands måste vi bekosta själva utan någon hjälp alls från det svenska systemet. Så vi ber nu om er hjälp.

Alla bidrag är välkomna, små som stora. Man kan skänka pengar på två olika sätt.

Via Swish: 0709-493090 (Anna Hentilä Wretling)

Skriv "insamling Risto" i meddelandet.

Via Swedbank, kontonr: 8452-5 694 834 185-1 (Anna Hentilä Wretling)

Skriv gärna vem donationen kommer ifrån, självklart dock valfritt.

Med kärlek

Anna & Risto

skyll dig själv

Idag är första dagen på nästan en vecka som jag inte har gråtit. Men dagen är ju inte slut än så det hinner nog ändra sig.

Så kom då det fruktade läkarsamtalet om senaste röntgen. Med en läkare vi inte talat med förut. Som inte sett min man sen september förra året då hon skrev in honom när han fick en cellgiftsförgiftning och höll på att dö. Samtalet blev allt annat än pepp och jag förundras än en gång över läkarnas totala iskyla.

"Hur mår du?"
"Jo'rå, hyfsat tycker jag..."
"Mmmm... Klarar du fortfarande av att sköta din personliga hygien?"

Va? Enda problemet min man har just nu är smärta, inget annat. Frågan blir så konstig eftersom han på en bra dag är näst intill som vanligt. Vi kommer av oss helt.

Så kommer resultatet. Spridningen i bukhinnan har ökat plus att de ser en misstänkt skugga i ena lungsäcken. Ökningen handlar om millimetrar, men det är ju fortfarande en ökning. Skuggan i lungsäcken handlar också om millimetrar.

"Men det här är ju väntat Risto, eftersom du inte vill ha någon behandling alls." Med andra ord "skyll dig själv". Att vi varit både i Danmark och Tyskland verkar inte räknas alls, i hennes ögon har han inte behandlats sen augusti 2019. Vi orkar inte ens diskutera våra behandlingar här hemma med henne utan håller tyst. Vi vet att det är att tala för döva öron. Den här människan är inte öppen för att lyssna alls. Plus att hans ordinarie onkologläkare höll med om att palliativa cellgifter inte skulle hjälpa min man utan mer försämra hans tillstånd tills hans kropp till slut ger upp och dör. Det gör inte valet att tacka nej till svensk, palliativ behandling så svårt.

Då kommer nästa konstiga uttalande som ingen riktigt kan förstå.

"Men hur tänker du nu då, Risto? Kommer du någonsin vilja ta cellgifter i framtiden?"
"Det kan jag inte riktigt svara på här och nu..."
"Nej, för du vet, onkologen är ju en behandlande enhet och .... ja, alltså..."

Sen säger hon inget mer. Vi har fullt upp med att ta in beskedet och tänker inte efter förens i efterhand. Vad menade hon med det? Om min man inte vill ta cellgifter blir han utskriven från onkologen då? Trots hans obotliga cancer? Var det ett försök till att pressa honom till cellgifter?

"Du vet att det finns en palliativ enhet i din stad? Som kommer hem och hjälper dig i hemmet om du vill? Det är bara att du hör av dig så skickar vi en remiss."

Nej tack. Vad som händer i den palliativa vården vet vi. Noll undersökningar och morfin som enda "medicin". Och att min man överhuvudtaget skulle höra hemma i en "palliativ hemvård" känns som väldigt långt bort.

Så här går alltså ett samtal med en onkolog till. Noll medkänsla, noll insikt om att hon pratar med en levande människa och noll intresse för om det finns något annat min man vill göra utöver cellgifter? Framför allt noll pepp och noll framtid. Tror fan det att cancerpatienter till slut ger upp. Det här är vad som erbjuds från läkarna. Tack och godnatt. Lycka till nu.

Vi kan väl inte säga att detta kom som en överraskning. Mars och april var två riktigt mörka månader när inget gick vår väg. Vi kunde inte köra med C-vitamin IV som vi brukar på grund av att det inte gick att få tag på. Min man fick en inflammation i tarmen som satte stopp för alla tillskott. Sen kom abstinensen från morfinet som gjorde att han kräktes upp allt han åt. På två månader har vi knappt kunnat göra någonting för att förhindra att cancern får ta över. Plus att min man varit ganska knäckt och inte kunnat fokusera på positiva tankar och att hitta lugn och ro i själen. Något som är ett måste om resten av kroppen ska kunna läka.

Vad gör vi nu? Vi tar nya tag med allt. Vi plussar på och drar bort. Plussar på mer tillskott och drar bort ännu mer kolhydrater. Från och med nu blir det LCHF näst intill hela tiden, något som blir en rejäl utmaning med min mans stomi i tunntarmen. Men det ska gå. Vi väntar oss en second opinion på röntgenbilderna från Danmark i början av nästa vecka.

Vi drar igång en ny insamling inom kort. Vi måste komma iväg till Tyskland. Vi tänker oss att vi bilar ner till Kassel så fort de lättar på karantänsreglerna. Tillstånd att komma in i landet har vi redan från kliniken. Samtal med Dr Henning Saupe är inplanerat till onsdag nästa vecka och förhoppningsvis kan vi börja planera en resa efter det.

Livet är inte lätt just nu, det är vi alla överens om. Men att ge upp, det finns inte ens i våra tankar. Vi ska ta oss igenom det här också. Imorgon är det ett år sen beskedet kom och allt förändrades. Han finns fortfarande hos oss och mår hyfsat bra. Det ser vi som en seger ändå.

Från vår första resa till Kassel. Första advent och promenad med fantastisk utsikt.

superlångt inlägg, I know!

Kommer ni ihåg när jag skrev att vi varit hos kinesiologen och att min mans kropp gav oss svaren vi behövde då? Att det hans kropp sa ja till var just de preparat som vi använde oss av när vi började den här otroligt långa och skumpiga resan med att läka hans kropp med hjälp av naturen, kommer ni ihåg det? Jag tänkte nu uppdatera lite här med hur en dag ser ut för oss precis just nu. (Som vanlig vid dessa inlägg är det bäst att jag skriver att jag inte rekommenderar något, jag berättar om vår vardag. Så ingen Häxan Surtant behöver tala om för mig nu att "det ni gör är livsfarligt och det borde vara förbjudet att göra det ni gör". Tack på förhand.)

Min man börjar dagen med att dricka en kopp med Essiac Tea. Inte hälsokost-varianten eftersom den inte är den riktiga, utan te som vi tillverkat här hemma. Känner mig som en häxa (inte Surtant) varje gång jag står och kokar upp "burdock root cut" och "sheep sorel", bland annat.

På morgonen tar min man även 2 kapslar Magi Complexx (frankincense, myrra och gurkmeja) och två kapslar Quercetin. Det går även ner ett halvt glas med Glutamin och en skvätt Omega-3.

På förmiddan gör jag våra smoothie. Proppfull med en massa antioxidanter! För mig har den blivit mitt viktigaste mål om dagen. Får jag den så klarar jag mig sen oavsett. För min man hör den till behandlingarna vi gör här hemma. Superviktig eftersom den innehåller så mycket av det som jobbar mot cancer men för läkning. Självklart är allt ekologiskt.

För två pers (eller ja, två och en halv eftersom sonen också tar sig ett litet glas) behövs:

1 avokado
2 dl kokosyoghurt
2 dl havremjölk
2 dl sockerfri proviva (vi kör hallon/björnbär)
en näve bladspenat
2 msk fryst mango
2 msk frysta blåbär
2 msk frysta hallon
50 ml aloe vera-juice
1 msk kokosolja

Kör i en blender och tillsätt vatten eller (om man som vi har fina vänner som ibland kommer med specialleverans) björksav efter vilken konsistens man vill ha.

Efter att du hällt upp i glas så tillsätts 7,5 ml liposomal gurkmeja, 5000 enheter d-vitamin, 2000 mg (ca 2 kryddmått) c-vitamin och sex varv med pepparkvarnen i varje glas. Förutom i sonens, han tackar bestämt nej till gurkmeja.

Vad är liposomal gurkmeja och måste man använda det? Liposomalt betyder att kroppen tar upp ämnet mycket bättre, eftersom det kan transporteras genom tarmväggen och inte behöver gå "den vanliga vägen" för att kroppen ska kunna tillgodogöra sig det. Självklart går det bra att använda vanlig gurkmeja (1/2-1 msk) men eftersom min man behöver så mycket kurkumin som det bara går, så har vi valt att använda liposomalt. Att tillsätta svartpeppar är ett måste ihop med gurkmeja. Piperin ökar biotillgängligheten av kurkumin med 2000 procent.

2 gånger i veckan sätter vi C-vitamin IV på min man. Ibland lyxar vi till det med ett gurkmeja IV också, men då det kostar ca 1500 för en dos så händer det bara ibland. Nu börjar vi återigen hamna i ett läge när all C-vitamin är restad på grund av att många länder i världen (inte Sverige) använder C-vitamin IV som behandling mot Covid -19. Inom kort så blir det bara ett dropp i veckan för att det ska räcka tills leveranserna kommer igång igen.

2 gånger i veckan åker vi även till en akupunktör för att han ska få nålar dels för abstinens (ja, fortfarande) och dels mot smärtan i magen. Funkar suveränt bra.

Han badar ofta. I kokhett vatten för att höja kroppstemperaturen och få en liten hypertermi-behandling "light". I vattnet brukar han ha frankincense-olja och (om det finns hemma) Epsom-salt.

Framåt kvällen brukar min man behöva ta magnesium och kalcium för att hans stomi ska fungera bra och han får sova ordentligt. Jag masserar även hans mage varje kväll för att hjälpa hans tarmar att jobba bättre. Cancern i bukhinnan gör att tarmarna inte kan jobba optimalt och en massage brukar hjälpa fantastiskt bra. Jag masserar alltid med vår Magi Complexx-olja ihop med kokosolja. Vi smörjer även bakom hans öron, längs med ryggraden och runt hans navel. Det här har nästan utvecklat sig till en form av healing eftersom jag ibland (oftast) blir alldeles kokhet om händerna och ibland får smärta i min mage där han har sin cancer. Flummigt, ja. Trams, nej. Jag har inte bara lärt mig en hel massa om kosttillskott under vår skumpiga resa, jag har även lärt mig om hur energier funkar och hur mycket det finns runt om oss som vi kanske inte alltid lägger märke till. Framför allt hjälper det min man att totalt slappna av vilket är en vinst i sig bara det.

Så, det var det hela. Hur mycket skolmedicin min man använder? Alvedon och Fentanyl-plåster som är på lägsta möjliga dos för att inom kort plockas bort helt. That's it. Och trots att alla på onkologavdelningen (inklusive dietister) gärna vill att man ska "sockra lite extra" så har vi självklart plockat bort allt tillverkat socker från vår meny.

Jag kan såklart inte säga att jag VET att detta är svaret på allt. Det jag dock vet INTE är svaret på allt är palliativa cellgifter. Hade vi valt den vägen så vet jag ärligt inte vart vi varit idag.

Har ni orkat läsa ända hit så förtjänar ni en riktigt fin bild. Det hittade jag ingen så ni får den här.
Min man i en portabel infraröd bastu för en hemmagjord hypertermi-behandling. 

"det är cancer"

Det börjar närma sig årsdagen av cancerbeskedet nu. Jag kan inte förstå att det bara gått ett år. Det känns som en hel livstid sen som allting var annorlunda. Som livet var som vanligt. Med vanliga små bekymmer och funderingar. Jag känner mig 100 år äldre i sinnet och med kunskaper jag aldrig trott att jag skulle ha. Ibland läser jag igenom gamla inlägg här för att påminna mig själv om allt vi gått igenom. När jag skrev det absolut första inlägget om min mans cancer visste vi egentligen ingenting. Tänk om vi hade vetat då att det inte skulle bli en operation? Tänk om vi hade vetat då att spridningen skulle göra hans cancer obotbar? Tänk om vi hade vetat att min man bara några månader senare skulle vara nära att dö av en cellgiftsförgiftning? Och tänk om vi hade vetat då att det var naturen som skulle hjälpa oss bäst?

Hans cancer har tagit oss på en berg- och dalbanetur som skakat om oss inifrån och ut. Och gör det fortfarande. Såklart. Det låter som en tvättäkta floskel, men det perspektivet du får på livet när du riskerar att förlora det gör att små bekymmer raderas ut ganska snabbt. Vem fan orkar bry sig om en regnig sommar, en sur tant i väntrummet till röntgen eller att mjölken i kylskåpet är slut? Här hemma, ingen.

Att leva som vi gör nu, med cancern hela tiden flåsandes i nacken är en väldigt speciell tillvaro. Ibland känns det fruktansvärt skrämmande och otroligt ensamt. Hur mycket människor än vill stötta och hjälpa så går det inte att komma ifrån, det finns ingen som kan känna det du känner när du har dina mörkaste dagar. När jag stänger in mig från världen så bryter jag ihop samtidigt som jag funderar på hur det kommer kännas att leva 30 år ensam? Jag vill inte behöva vänta så länge för att få träffa honom igen.

Sen helt plötsligt vänder det. Min man mår bra igen, cancermarkörerna är stilla, cancern är i regress och man får en tro på livet igen. Man är tacksam för att han lever och det känns som att naturen kommer hjälpa oss hela vägen. Det mörka känns så långt borta och jag blir åter stark och oövervinnerlig. Min man likaså.

Just nu har det precis vänt. Från det mörka till det ljusa. Min man mår återigen bättre tack vare behandlingar här hemma och hos akupunktör. Vi ser fram emot att spendera sommaren i vår bodega. Vi ska må bra nu. Det enda som ligger som en klump i magen nu är läkarsamtalet den 26e. Min man gjorde senaste röntgen den 12e maj. Som vanligt så ska det ta två veckor för en radiolog att gå igenom bilderna. Som vanligt kommer vi skicka dem till Danmark för en second opinion. Som vanligt så kommer de väl ha olika åsikter. Och som vanligt så är väntan en helt omänsklig sak att utsätta cancerpatienter för.

Snart är det ett år sen min man stod i hallen, tog av sig jackan, vände sig mot mig och sa "det är cancer". Livet för oss kommer aldrig någonsin mer bli det det en gång var, men jag är ändå tacksam för vad vi har tillsammans, just nu.

Sommaren 2018. Konsert på en strand och bubbel i ett glas. 

när någon annan bestämmer över din kropp

Det var länge sen nu, men här kommer ett inlägg som kräver en triggervarning. Vill man inte läsa om Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Covid -19, cancer och alternativa behandlingar så slutar man läsa nu.

Okej. Nu har jag varnat. Jag vill även påpeka att vi har varit igenom ganska mycket det senaste året och på egen hand fått uppleva en del av det jag tänker skriva om.

Men vi börjar med att ni läser det här. Väldigt modigt gjort av dessa två läkare att våga säga detta. När det kommer till Covid -19 så tror inte jag att du är helt skyddad från viruset med hjälp av C- och D-vitamin. Nej. Däremot tror jag precis som läkarna i artikeln säger, ditt sjukdomsförlopp behöver inte bli så dramatiskt om du har sett till att ta rejäla doser av dessa vitaminer under några veckor nu. 

För några dagar sen hade TV4s "Efter fem" ett inslag om "helt galna huskurer som folk försöker sig på". Tyvärr så handlade det inte enbart om Trumps uttalanden att man till exempel kan lysa ett starkt ljus in i kroppen, utan en del alternativa mediciner åkte med på köpet. Som vanligt i TV4 så finns det aldrig någon från den alternativa sidan med för att motargumentera, utan det är alltid professorer, överläkare, forskare eller andra "experter" som får breda ut sig. Det brukar oftast späs på av en helt okunnig och oinsatt programledare som kommer med faktafel och utropar "oj!" och "nähä?" för att ännu mera övertyga Svenssons där hemma om att det är livsfarligt att lita på naturen. 

Men hur kommer det sig då att alla från skolmedicinen så konsekvent och bestämt utesluter allt som har med naturmedicin att göra? Svaret heter Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Lobbyverksamheten i Sverige från läkemedelsindustrin är så galet stor och har så många människor med makt i sitt grepp. Läkemedelsindustrin kan inte tjäna pengar på saker från naturen, eftersom man inte kan ta patent på något från naturen. Så självklart vill inte industrin att folk ska bli friska med hjälp av naturliga näringsämnen. De vill att man ska bli "frisk" från kemiska läkemedel och att de får fortsätta att tjäna miljarder. Därför lobbas det stenhårt i Sverige (med stor framgång) på att all naturmedicin måste förbjudas. Att sen Läkemedelsverket till 95% finansieras av läkemedelsindustrin gör ju inte det hela bättre. Läs mer här. 

Vi kan ta några exempel:

C-vitamin IV - här riskerar läkare att förlora sin legitimation om de skriver ut detta trots att det fortfarande i Sverige är lagligt att ta C-vitamin IV. Ett förslag ligger om att det ska förbjudas. Finns endast på recept och används inom sjukvården för akut förgiftning.

CBD - under sommaren 2019 tog Socialstyrelsen/läkemedelsverket beslutet att "beslagta" oljan genom att receptbelägga den. Du får fortfarande använda den i Sverige, men ingen får sälja den till dig. Du kan endast få den på recept, men ingen läkare skriver ut det. I USA, Spanien m fl säljs det som hälsokost.

KS - det råder väldigt delade meningar om detta men vill man bilda sig en egen uppfattning så finns det hur mycket som helst att läsa på nätet om kolloidalt silver. Säljs fortfarande i Sverige, men får endast marknadsföras som "vattenrening". Marknadsför du den som något annat åker du på 800 000 kr i böter. Rimlig summa för lite naturmedicin. 

Melatonin - att kroppens egna sömnhormon är receptbelagt är för mig den största gåtan av alla. Vi bad om melatonin till min man och fick något helt annat utskrivet (så klart ett kemiskt sömnmedel). När vi ifrågasatte detta fick vi till svar att "läkaren skriver ut det hen är van vid". Trots att vi specifikt bett om melatonin. Säljs som hälsokost i Finland där vi har snälla människor som skickar det till oss. 

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Om man helt vill lita på att Socialstyrelsen och Läkemedelsverket har det rätta svaret på allt, så ska man absolut fortsätta tro det. Jag har full respekt för människor som väljer det. Det enda jag önskar är att vi som inte vill ha det så och som faktiskt tror annat, kunde få tillåtelse till det. Det handlar om vuxna människor som är fullt kapabla att ta egna beslut om sin kropp. Inte i något annat sammanhang så accepteras det i samhället att någon annan går in och bestämmer över din kropp. Det är bara inom sjukvården och läkemedel som det aldrig ifrågasätts av beslutsfattare. Jag vill kunna ta hand om min kropp på det sätt JAG tror är bäst och inte på det sätt Socialstyrelsen har bestämt är den enda rätta. 

Men av någon anledning så får vi inte göra det i Sverige. Vad är det som är så farligt med att vi blir lite friskare med hjälp av naturen? Utan en massa kemiska läkemedel? Ja just ja....

Helt utan palliativa cellgifter och med obotlig cancer sen 1 år tillbaka kan min man fortfarande spatsera i skogen med barnbarnet. Tack vare naturen. Alltid tack vare naturen.

skräp in ger sjukdomar tillbaka

Det finns de "experter" som i Corona-tider försöker hävda att det inte spelar någon roll hur mycket du försöker boosta ditt immunförsvar. Som på riktigt säger att du inte behöver ta mer C - eller D-vitamin för det har ingen betydelse för ditt immunförsvar.

Då ska vi se här. Vad är de experter i? Inte är det i näringslära eller naturmedicin i alla fall. Nej, experterna i detta fall är professorer och överläkare. Som har lärt sig att kemiska läkemedel är svaret på allt och som har max 12 timmars näringslära i sin utbildning bakom sig. Det är alltså de som på "expertnivå" uttalar sig om hur ditt immunförsvar kan eller inte kan påverkas av vitaminer eller mineraler.

I mina ögon borde det vara förbjudet för någon som inte kan något om naturmedicin att uttala sig om det. Men det är det så klart inte. Det är bara förbjudet att göra tvärtom. Att säga att något från naturen kan läka kroniska sjukdomar får du inte göra om du vill behålla någon typ av legitimation i Sverige. Big no no.

Därför är det så fantastiskt bra att studier som denna helt plötsligt dyker upp. Den handlar om hur D-vitamin kan hjälpa cancerpatienter. Främst handlar det om smärta, men även om infektioner och trötthet. Självklart kan de inte gå så långt som att säga att D-vitamin faktiskt kan hjälpa till att läka kroppen, men något är bättre än inget. Det finns hur mycket som helst att läsa om hur D-vitamin är en av de viktigaste vitaminerna för en cancerpatient. Och att de rekommenderade doserna är alldeles för låga. Jag tar 5000 enheter/dag. Min man har i perioder tagit upp till 10 000 enheter/dag efter rekommendationer från hans läkare i Tyskland. Rekommendationerna i Sverige är 400. 400? Okej, det enda det kan hjälpa dig med är mot benskörhet. Utöver det så behövs det mycket mer. Läs mer här.

Till och med Läkartidningen hakar på det här med D-vitamin och publicerar det här. Borde vara väldigt intressant för alla i vår värld just nu. Aftonbladet publicerade en artikel i dagarna om just vikten av vitaminer i Corona-tider. Skriver du samma sak på Facebook så får du genast en varning om att du sprider Fake News.

För mig är det självklart att du kan boosta ditt immunförsvar med vitaminer och mineraler. Att säga något annat är i mina ögon att dumförklara sig själv. Allt du äter eller dricker påverkar din kropp. Bra grejer ger bra grejer tillbaka och skräp ger sjukdomar tillbaka. Lätt som en plätt.

Att fylla på med D-vitamin genom solens strålar kan vara bra. En stund i alla fall.
Utöver det behövs tillskott. Säger experterna i näringslära.

det tackar vi för

Äntligen. Äntligen börjar vi se någon typ av förändring till det bättre.

Efter tre behandlingar hos en akupunktör så har det vänt. Borta är illamåendet, kräkningarna, diarréerna, svettningarna, frossan, krypningarna under skinnet och alla humörsvängningar. Snart tänker vi att vi ska testa att ta bort sista dosen på plåstret (den lägsta som går att ha) också. Akupunktören (han som utbildat sig i Kina) ringer och kollar läget och tycker att han nästa gång även sätter lite nålar mot smärta. Om det är okej för min man? Tack tack, säger vi.

Eftersom magen nu börjar fungera bättre, så börjar min man också att gå tillbaka till de kosttillskott som vi vet har fungerat förut. Det verkar också gå bra. Någonstans känns det som att det har vänt igen. Att vi från att ha haft ett par riktigt mörka och jobbiga månader nu äntligen kan andas lite lättare igen.

I veckan kom vårt second opinion-svar från Danmark. Eftersom det senaste röntgen-svaret från Sverige kändes allt annat än bra, ville vi dubbelkolla med Danmark. Som vanligt är de oense. Danmark tycker att det är alldeles för dåligt med kontrastvätska för att kunna säga något säkert och undrar om det inte kan göras en ny? De håller inte med om att metastaser har bildats och tycker väl att läget ser i stort sett oförändrat ut. Jaha. Som vanligt då. Vem ska vi lyssna på? Och hur svårt ska det vara egentligen att få ett tydligt svar? Extremt svårt, tydligen.

I veckan kom även det här. Regelrådet ger tummen ner för det nya KAM-förslaget som Kjell Asplund la fram om Alternativ/Komplementär medicin. Det nya förslaget skulle förbjuda ännu mer av det alternativa (bland annat så skulle vi bryta mot lagen om vi fortsatte med C-vitamin dropp) och göra det i stort sett omöjligt för människor att kunna få bestämma över sin egen kropp vid allvarlig, kronisk sjukdom. Nu kommer det dröja en stund till innan Socialstyrelsen omyndigförklarar sjuka människor och tar ifrån dem rätten att välja själva. Det tackar vi för. Jag har skrivit det här förut, Sverige hör till ett av de länder i världen med flest förbud och hårdast regler mot naturläkemedel. Ett av de länder som gör det näst intill omöjligt för människor att välja naturen för att läka kroppen. Kära gamla Sverige. Jag önskar så innerligt att nästa generation kommer få det lättare. Att de inte ska behöva kämpa så fruktansvärt hårt bara för att få ha rätten och möjligheten att välja själva.

Imorgon ska vi köra lite gurkmeja-dropp. Så mycket bättre för min man än palliativa cellgifter.

Den här bilden togs förra gången det vände till det bättre.
Han var nära på att dö av cellgiftsförgiftning och vi sa hej då till läkarna.
Tre veckor senare satt vi här. Han flugfiskade och jag njöt av solen.

för vi ska leva

Till alla er som lever tillsammans med en människa som har en obotlig cancer. Till alla er som varje dag ser hur er älskade kämpar mot smärtor, ångest och tårar. Till alla er som känner er fullkomligt maktlösa när det är som värst. Som skulle kunna göra vad som helst för att byta plats en stund med den ni älskar och vara den som har ont, som har ångest eller som har fruktansvärda biverkningar av alla läkemedel. Jag har så mycket jag vill säga till er.

Ni är starkast i hela världen. Ni bär så mycket på era axlar som inte borde finnas där. Förutom att cancern så brutalt har tvingat sig in i era hem, så måste ni även se till att livet utanför funkar. Med barn, jobb, skola, fritidsaktiviteter och allt annat som hör "det vanliga" livet till. Det livet som helt skoningslöst bara fortsätter utan paus. 

Sen kommer då allt "det ovanliga". Med sömnlösa nätter, läkarbesök, ångestfyllda röntgenundersökningar, humörsvängningar, svarslösa frågor om "varför just vi", ändlösa timmar av sökande och letande efter hjälp och så det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet över att du ibland inte orkar. Över att du ibland måste få stänga av och tänka på dig själv för att inte gå sönder helt inuti. Men att sluta tänka på det är för mycket begärt eftersom det finns där i hela din kropp, i hela ditt medvetande, hela tiden. Men bara att få låtsas något annat för en kort stund kan hjälpa när du nästan inte kan andas längre. Och det är okej. Det är okej att låtsas för en stund att du inte bär allt det tunga. Det är okej att låtsas att livet är helt annorlunda om så bara för en kort stund. Det behöver du. 

Hur länge ska du orka egentligen? Så länge det behövs. För glöm aldrig bort att du är så mycket starkare än vad du tror och när det gäller livet så är man alltid beredd att kämpa lite till. Hur jobbigt det än är så ger du aldrig upp. Aldrig. Och någonstans längre fram så kommer du bli belönad för allt det du tar dig an nu, det är jag helt övertygad om. Ge aldrig upp.

Min bön

Jag ber om änglarnas kraft för att läka hans kropp

Jag ber om änglarnas kraft för att hela hans kropp

Jag ber om änglarnas ljus för att fylla hans kropp

Jag ber om änglarnas styrka för att stilla det onda i hans kropp

För vi ska leva

flaskor fyllda av liv

Prisa Gud! Här kommer skatteåterbäringen!

Eller hur var det han sa, broder Tuck i Robin Hood? Lite så kändes det idag när vi äntligen fick ett mess från Apoteket att vårt C-vitamin fanns att hämta. Det har varit restat i nästan tre månader. Tre månader av en gnagande oro över att det faktiskt skulle bli kris på riktigt. Under en lång period har vi fått snåla på behandlingarna och gått ner från två gånger i veckan till en gång i veckan. Vi har drygat ut det hela med några doser gurkmeja köpt från klinik i Lettland.

Så varför har det helt plötsligt tagit slut på C-vitamin i världen? På grund av att andra länder (bl a USA, Kina och Italien) använder C-vitamin IV till svårt sjuka coronapatienter. Här i Sverige dissas det såklart, förutom av en docent i Lund som skrev det här nyligen. Att "C-vitamin ännu inte har testats på patienter" gäller såklart patienter i Sverige. "Om det inte har skett här så har det ju inte skett alls" måste nog vara Socialstyrelsens slogan när det kommer till samarbeten med övriga världen.

Att det finns coronasjuka som blir bättre med hjälp av C-vitamin är ju fantastiskt, men tyvärr så har det betytt ganska mycket ångest för många cancerpatienter i Sverige som inte vet när de kan få tillgång till deras starkaste alternativa medicin igen? Men nu så, äntligen, har vi fått en låda och kan köra på utan avbrott. Vilket är livsviktigt för min man och alla andra i samma sits som vi.

Hur min man mår? Jo'rå, han fick sin andra akupunktur-behandling idag. Det kom även besked från onkologen att det inte finns några farliga bakterier i hans mage och läkaren höll till slut med om att det nog är abstinens ändå. Told you so. Min man mår lite bättre för var dag, men vi inser att det här kommer ta lång tid att komma förbi. Morfinabstinens är ingen lek alls och efter detta har han bestämt sig för att aldrig mer acceptera Oxynorm eller Fentanyl som smärtlindring. Oavsett vad läkarna säger och oavsett hur lätt han kan få tag i det. Det måste finnas alternativ, det gör det alltid.

10 flaskor fyllda av liv. En skänk från ovan.

bättre än morfinpiller

Jag önskar att jag här kunde skriva att läget är under kontroll och att vi börjar se en klar förbättring på läget nu. Men det gör vi inte så det kan jag inte.

Min mans abstinens har nu gått in i fas två. Borta är svettningarna, frossan, och den extrema tröttheten. Istället kommer nu kräkningarna, diarréerna och raset i vikt. Det låga humöret med mycket negativa tankar har legat konstant.

Han pratar med en sköterska på onkologen i ett annat ärende. (Behov av mer alvedon utskrivet.) Nämner då att han har börjat trappa ned på sina morfinplåster. Får hurrarop och otroligt mycket beröm. "Alltså Risto, fasiken vad du är bra som tänker så, kör på bara! Vi ser ju aldrig att någon vill gå ner i dos, alla vill alltid gå upp! Heja dig! Och efter det här plåstret kan du klippa totalt, inga problem! Och skulle det bli för svårt så har du ju alltid Oxynorm (morfin fast i tablettform) att ta till!"

När abstinensen börjar bli för svår så googlar jag. På "bli fri från abstinens utan läkemedel" eftersom min man helst inte vill ta morfin för att bli fri från morfin. I vilken form det än må vara. Jag hittar en form av akupunktur, NADA, som jag letar vidare på. Visar sig att det används inom vården, på olika beroendecentrum, för att hjälpa människor bli kvitt sina problem. Eftersom vi nu tycker att vi inte längre ska bekosta något själva som vi kan få genom vården, kontaktas försäkringsbolag som kontaktar läkare. Dagen efter sitter vi hos en läkare som inte har ett skvatt med onkologen att göra. Vi förklarar ganska förkortat varför vi inte vill ha läkemedel mot abstinens, utan akupunktur.

"Jaha, men ja....nähä.... men alltså.... Du tillhör den palliativa vården men utan cellgifter? Vad får du för vård? Alltså... ja... akupunktur säger ni? Inga läkemedel? Ja... det här måste jag nog kolla upp och återkomma.... Och i mina ögon har nedtrappningen gått alldeles för fort och du ska absolut inte sluta med plåstren nu tvärt..."

Han återkommer nästa dag med ett besked om att en remiss på akupunktur är skickad till försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget skickar den vidare till vårt val av akupunktör som ringer upp samma dag och frågar om vi kan komma på en första behandling nästa dag? Vilket var idag.

Så idag fick min man sin första NADA-akupunktur mot morfinabstinens. Inte tack vare varken sköterskor eller läkare på onkologen. En av de första sakerna akupunktören säger när vi kommer in är: "jag har gett NADA sen -97 och jag jobbar ju även på beroendecentrum här i stan". Bingo. Han håller med om att nedtrappningen nog gått lite för fort och inte bör avslutas riktigt än. Efter behandlingen nämner jag lite kort att vi mer har vänt oss till alternativt och därför ville att min man skulle få akupunktur istället för piller. Då kommer: "jag är ju utbildad i Kina... vad gör du mer för hälsan?" Är det sant? Innan vi åker hem frågar han: "Anna, vill du också ha behandling nästa gång ni kommer? Jag bjussar på den till dig, det kanske du kan behöva va?" Finns den här människan på riktigt? Vi får en ny tid till fredag.

Läs mer om NADA-akupunktur här.

Där tror man kanske att det här inlägget är slut? Nej.

När vi kommer hem har min man en telefontid med onkologen. Efter någon vecka med diarré och kräkningar så börjar han bli ganska sliten. Kroppen tar inte upp någon näring och han har tappat 4 kilo på en vecka. Vi misstänker att värdena i kroppen inte kan vara på topp direkt. Det måste kollas. Sköterskan svarar att de vill ha in honom direkt och att väskan bör vara packad för han blir förmodligen inlagd. Vi åker in. Eftersom jag inte får följa med in så åker jag hem igen. Bryter ihop några gånger i bilen och känner mig ganska klar med den här jävla skittillvaron som är nu.

Min man ringer. "Jag får åka hem igen. Alla värden är jättebra, finns ingen brist på någonting. Sänkan är lägre än vad den varit på fasiken ett år, i nivå med en frisk människa." Jaha, i med ett saltdropp för säkerhets skull och sen hem igen. Big surprise.

Läkaren han träffade idag på onkologen tyckte att det lät långsökt med abstinens. "Din nedtrappning har ju pågått så länge nu..." Tvärtemot alltså vad de andra säger och trots att han följer mönstret för abstinens som ett skolboks-exemplar. Onkologläkaren hinner även slänga med ett "äter du Omeprazol?"

Ska vi försöka hitta något på plussidan då? Ja, magsmärtorna är mycket bättre. Magsyran är på bra nivå nu och solen skiner. Det är väl det.

Fem nålar i vardera öra i 30 minuter och avslappning på hög nivå.
Bättre än morfinpiller. Garanterat. 

"doseringen är av mindre betydelse"

Morfin. Läkarnas bästa vän vid svår smärta. Något som används och skrivs ut väldigt frikostigt om ni frågar mig. Väldigt vanlig smärtlindring till cancerpatienter. Speciellt till palliativa cancerpatienter. Jag har tjatat lite om detta förut, har du cancer så diagnostiseras nästan allt som "cancersmärta" och morfindosen ökas. Oavsett. Det är ingen som är riktigt intresserad av att ta reda på varför du har ont, utan det handlar bara om att lindra symptomen dvs. smärtan. Jag vet inte hur många gånger min man fått frågan om han vill att doseringen ska ökas? Det är alltså patienten själv som får bestämma om hen vill ha högre dos av ett beroendeframkallande narkotikapreparat? Helt utan att bli informerad om konsekvenserna av att bara öka dosen hela tiden.

Nu vet jag också att akut smärtlindring ibland är av absolut största nödvändighet. Jag har sett både det ena och andra under det här första året med en cancerdiagnos så tätt intill mig hela tiden. Kroppen stressas oerhört av smärta och läkning är näst intill omöjlig om kroppen har ont. Men att läkarna så lättvindigt bara ökar doseringen över telefonen utan en enda koll av patientens hälsotillstånd har jag stora invändningar mot. Om man säger till cancerpatienter att "doseringen är av mindre betydelse, vi kan öka på hur mycket som än behövs för att ta bort smärtan" så har man nog aldrig tänkt att den patienten någonsin ska sluta med sitt plåster.

Min man är nu beroende av morfin. Så här länge har han aldrig behövt använda fentanylplåster förut och inte i den höga dosering han har nu. Det här ställer såklart till det en del när han nu börjar få ordning på all smärta i magen och vill trappa ned i dosering på sina plåster. Han lider av ganska svår abstinens i form av svettningar, frossa, extrem trötthet, humörsvängningar, depression, oro i kroppen och en allmän sjukdomskänsla. En morgon när han mår som sämst bestämmer han sig för att googla. Vi lär oss att morfinabstinens kan ta upp till sju månader att bli av med, vi lär oss att det kan vara livsfarligt att sluta tvärt och vi lär oss hur vi bäst gör för att trappa ned i dosering.

Det här nämner ingen läkare för oss. Jag tror inte att de tänker att en palliativ cancerpatient någonsin vill trappa ned i dosering. Vilket i mina ögon är så tragiskt. Att bara öka dosering förstör hela tillvaron för patienten och alla anhöriga runt omkring. Min man blir en ganska otrevlig människa att vara runt när han har höga doser morfin i kroppen (jag har fått lov att skriva detta) och tillvaron blir bara en dimma som enbart handlar om smärtlindring. Och om du använder ett morfinpreparat i längre än 2-4 veckor så är du tyvärr beroende och en lång nedtrappning väntar. Men det blir du inte informerad om. Min man vill inget hellre än att sluta med sitt plåster på armen och är beredd att ta alla biverkningar en nedtrappning kan ge. Jag blir återigen imponerad över hans beslutsamhet att inte låta läkemedel ta över hans tillvaro. Jag blir imponerad över att han inte lyssnar enbart på läkarna och jag blir imponerad över hans magkänsla som hela tiden leder honom på rätt väg.

Så nu har vi alltså hans problem med magen, behandlingar av hans cancer OCH hans abstinens från morfin att handskas med här hemma. Motivationen dippar emellanåt och han börjar tvivla på att någonsin må hyfsat bra igen. En vän till oss frågar hur han tar sig ur dipparna när de kommer? "Jag pratar med Anna, hon är bra att prata med då."

Det finns vissa ljusglimtar trots allt. Kosttillskotten som hjälper till att öka produktionen av saltsyran i magen funkar och systemet börjar komma igång igen. Smärtorna börjar avta och tarmarna har sakta börjat jobba igen. Stomin funkar bättre. Nattsömnen funkar bättre. Min man börjar väldigt sakta komma tillbaka till en någotsånär hyfsad vardag igen. Men återigen, inte tack vare svensk cancervård.

Stenshuvud, Österlen 2017. Life was good.

nu vet jag det här också

Efter besöket hos kinesiologen, där vi fick reda på att min man lider av för lite saltsyra i magen, började vi googla och leta efter bra kosttillskott. Återigen fick vi lära oss en hel del som vi inte hade en aning om. Eftersom nästan alla någon gång i livet får problem med magen och tarmarna, så vill jag dela med mig.

Att ha för lite saltsyra i magsäcken ger samma symptom som när man har för mycket saltsyra. Dessa symptom kan bland annat vara:

- Sura uppstötningar, halsbränna
- Ballongmage (Svullen, gasig)
- Illamående
- Diarré
- Förstoppning
- Tidig mättnadskänsla

När man får dessa symptom och söker läkarvård får man oftast diagnosen "för mycket magsyra" och blir rekommenderad läkemedel som minskar magsyran. Till exempel Omeprazol, ett läkemedel som enligt mig är helt livsfarligt och som jag skrivit om här i bloggen tidigare vid ett par tillfällen. Läs här. Grejen med det är bara att det oftast inte är för mycket saltsyra i magen som är problemet, utan för lite. Vilket inte många vet om överhuvudtaget.

Okej. Vi börjar leta efter tillskott som innehåller betaine HCL (som är det som hjälper magen att producera mer saltsyra) och hittar en hel del i hälsokostbutiker på nätet. På Apoteket hittar vi inte ett, enda preparat som hjälper mot för lite magsyra, det finns endast preparat som hjälper mot det motsatta. Vilket ju inte är att rekommendera om man nu lider av för lite saltsyra. Säger sig ju självt.

Det här tycker jag är väldigt konstigt att ingen läkare tipsar om eftersom att kroppens produktion av saltsyra oftast blir nedsatt vid kroniska, dödliga sjukdomar. Istället skrivs det nästan alltid ut Omeprazol till patienter som måste ta en hel del smärtstillande. Och problemen med magen bara fortsätter.

Att kroppens immunförsvar sitter i magen vet alla vid det här laget. Så om magen inte funkar, om maten inte bryts ner som den ska, så kan ju heller inte kroppen ta upp näringen som finns i maten eller kosttillskotten man tar. Inte konstigt att min mans kropp sa nej till de allra flesta tillskotten han tar i kapselform vid vårt besök hos kinesiologen. Hans kropp kan inte ta upp näringen i dem eftersom magen inte bryter ner dem. Det kroppen inte sa nej till var ju alla tillskott i pulver eller droppform. Vi lärde oss även hur vi testar kroppen hemma. Efter att vi införskaffat betaine HCL så var vi tvungna att testa. Min man ville ha lite andra burkar också bara för att göra ett improviserat "blindtest". Han blundade och fick lite olika burkar av mig. Svaret kroppen gav var klockrent.

- Betaine HCL, kroppen sa ja.
- Tomma kapslar, kroppen sa nej.
- Panodil, kroppen sa nej.
- Melatonin, kroppen sa ja.

Okej. Nu kom vi ifrån ämnet lite här som skulle vara saltsyra i magen och bristen av den, men att veta hur vi testar kroppen på olika kosttillskott är en så häftig grej att kunna göra. Du kan även testa hemma om du har tillräckligt med magsyra. Direkt på morgonen när magen är tom så tar du en tesked bikarbonat i ett halvt glas vatten. Om du rapar bikarbonat inom ett par minuter så har du tillräckligt. Om du inte gör det så har du för lite. Om du vill läsa mer om saltsyra och enzymer så gör du det här.

Nu tar min man tillskott av betaine HCL två gånger per dag vid måltid för att öka på saltsyran i magen, han dricker även aloe vera-juice ett par gånger om dagen innan måltid. Andra naturliga tillskott som kan hjälpa att läka och lugna tarmen är glutamin, quercetin och kurkumin (gurkmeja). En viss förbättring har nog skett, men det krävs någon vecka till innan vi kan utvärdera det här ordentligt. Det vi vet säkert är att vi måste få ordning på det här för att kunna fortsätta behandla min mans cancer här hemma på ett bra sätt. Utan magens hjälp blir det bra mycket svårare att läka.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag lär mig nya saker hela tiden och nu vet jag det här också.

back to basic

Idag var en bra dag. Idag var vi hos kinesiologen för att gå igenom alla tillskott och även kolla av status i magen. Det var verkligen värt tiden och pengarna. Äntligen en människa på hemmaplan som pratar med oss på vårt sätt. Som ser kroppens möjlighet att läka på samma sätt som oss.

Status i magen är kaos. Inte mycket som fungerar där (vilket vi ju har misstänkt en stund nu, orsaken är med all sannolikhet alla cellgifter). Min man har problem med läckande tarm, gallgången är det strul med och en del klaffar mellan tarmarna fungerar inte. Han har även för lite saltsyra i magsäcken vilket orsakar en hel massa med problem. Vi får tips om hur vi kan komma tillrätta med allt detta vilket känns som en akut sak att ta hand om.

Vi testar även alla kosttillskott. Min man ligger ned och blundar. Jag lägger på en burk i taget på hans mage medan kinesiologen testar styrkan i ena armen hos min man. Kinesiologen tittar inte ens på burkarna så det är bara jag som vet vilken burk som testas. Två tester görs. Om det är farligt för min mans kropp och om det behövs för tillfället.

"Anna, lägger du på en burk. Den här är inte farlig, men den behövs inte. Anna, nästa. Den här är inte farlig, men den behövs inte. Nästa. Den här är inte farlig, och den här behöver kroppen nu. Nästa...."

Så höll vi på. Jag sorterade mellan "inte behöver" och "behöver". Jag var den enda som visste vilken burk som låg på min mans mage. När vi var klara så går det en susning genom mig. Kvar i "kroppen behöver" står varenda ett av de preparat vi valde när vi först började den här resan mot att läka kroppen naturligt. Det är gurkmeja, c-vitamin, d-vitamin (droppar, inte kapslar) och magi complexx-oljan. Det som vi använde oss av enbart (ihop med c-vitamin IV) under hösten då när min man mådde som allra, allra bäst. Att kinesiologen prickade in detta som det min mans kropp mest behöver just nu känns som en enorm lättnad, det är precis det vi själva har känt också. Det som har kommit till i "behöver"-gruppen är diaberin, ett blodsockersänkande preparat. Allt annat hamnade i "inte farligt för kroppen, men inte i behov av just nu".

Vi får ytterligare tips om hur man bäst får in eterisk olja i kroppen. Runt naveln och bakom öronen. Måste testas redan ikväll.

Att ha fått denna kontakt med någon som finns nära är en enorm lättnad. Vi ska fortsätta hålla kontakten för att kunna få tips och råd om min mans fortsatta läkning av kroppen i vilken form det än må vara. Äntligen. Äntligen känns det som att vi inte hela tiden behöver ha kontakt med Tyskland eller Danmark för att få råd. Nu finns det hjälp för oss att få i Sverige också.

Ni får ha en riktigt skön påsk, hörni. Ta hand om varandra och stanna hemma. Tänk på alla som finns i våra riskgrupper. Om de blir sjuka så kommer de förmodligen behöva sjukvård, så hjälp till att se till att det finns plats för dem på sjukhusen då.

kan vi lämna diskussionen om antioxidanter nu?

En hjälte kan du hitta där du minst anar det. Du kan till exempel hitta en väldigt respekterad professor och cancerforskare i England som forskar i hur din livsstil kan påverka om du får cancer eller hur utgången blir om du redan har cancer.

Vi börjar med att ni läser det här. Eller läser, det kräver jag inte att ni ska göra. Ni kan skrolla igenom lite för att förstå att Professor Robert J Thomas inte är någon man vänder sig till som ett sista halmstrå direkt.

Denna professor var nyligen i Sverige och föreläste om sin forskning. Mer om det kan ni läsa här. Den här artikeln borde ni nog läsa hela vägen till slutet (bortse från stavfel, TV-Hälsa har förmodligen inte någon korrekturläsare anställd). Efter det kan ni googla fram Martin Bergös mailadress och skicka den artikeln till honom.

Nummer ett: återigen en professor som helt dissar forskningen om att antioxidanter skulle sprida cancerceller. Som blir otroligt frustrerad över att det forskats på syntetiska vitamin E och A och att dessa resultat vilseleder allmänheten om antioxidanter.

Nummer två: återigen forskning som talar om risken med raffinerat vitt socker. Jag tror att det snart bara är den svenska cancervården som inte tagit del av denna forskning.

Nummer tre: återigen att frukt är okej eftersom att fruktsocker gör något helt annat i kroppen än vad tillverkat socker gör.

Nummer fyra: återigen hamnar gurkmeja på listan över något som är så väldigt, väldigt bra för cancerpatienter.

Nummer fem: var kan jag få tag på hans kosttillskott?

En sån här forskare/professor/onkolog är värd sin vikt i guld i mina ögon. Jag hoppas att han någon gång, någonstans kommer bli belönad enormt för sin forskning.

Allt medan cancervården i Sverige anser att cancerpatienter ska fortsätta leva sina liv precis som förut, att antioxidanter helst ska undvikas och att gurkmejans egenskaper inte någonstans har vetenskapligt bevisats. "Men vill du ha lite fika medan du får cellgifter? Det är bra för dig om du får i dig lite socker, du behöver energin."

Robert J Thomas for president, I say.