Ni är starkast i hela världen. Ni bär så mycket på era axlar som inte borde finnas där. Förutom att cancern så brutalt har tvingat sig in i era hem, så måste ni även se till att livet utanför funkar. Med barn, jobb, skola, fritidsaktiviteter och allt annat som hör "det vanliga" livet till. Det livet som helt skoningslöst bara fortsätter utan paus.
Sen kommer då allt "det ovanliga". Med sömnlösa nätter, läkarbesök, ångestfyllda röntgenundersökningar, humörsvängningar, svarslösa frågor om "varför just vi", ändlösa timmar av sökande och letande efter hjälp och så det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet över att du ibland inte orkar. Över att du ibland måste få stänga av och tänka på dig själv för att inte gå sönder helt inuti. Men att sluta tänka på det är för mycket begärt eftersom det finns där i hela din kropp, i hela ditt medvetande, hela tiden. Men bara att få låtsas något annat för en kort stund kan hjälpa när du nästan inte kan andas längre. Och det är okej. Det är okej att låtsas för en stund att du inte bär allt det tunga. Det är okej att låtsas att livet är helt annorlunda om så bara för en kort stund. Det behöver du.
Hur länge ska du orka egentligen? Så länge det behövs. För glöm aldrig bort att du är så mycket starkare än vad du tror och när det gäller livet så är man alltid beredd att kämpa lite till. Hur jobbigt det än är så ger du aldrig upp. Aldrig. Och någonstans längre fram så kommer du bli belönad för allt det du tar dig an nu, det är jag helt övertygad om. Ge aldrig upp.
Min bön
Jag ber om änglarnas kraft för att läka hans kropp
Jag ber om änglarnas kraft för att hela hans kropp
Jag ber om änglarnas ljus för att fylla hans kropp
Jag ber om änglarnas styrka för att stilla det onda i hans kropp
För vi ska leva
