tisdag, juni 4

kan vi ta om?

Den 29e maj 2019 kl 15.27 förändrades hela vårt gemensamma liv. Precis då stod min man i hallen, tog av sig jackan, vände sig mot mig och sa "det är cancer".

Jag kunde inte andas. Jag ville kräkas. Det svindlade och jag hamnade i en overklighetskänsla. Jag kunde inte förstå att det som hände, verkligen hände. Kan vi ta om det här? Kan vi spola tillbaka en kvart och byta ut handlingen? Det här får inte vara sant. DET KAN INTE VARA SÅ HÄR! DU MÅSTE TA TILLBAKA DET DU JUST SA! Efter det minns jag inte så mycket mer av just det här tillfället.

Men ingen kan ta tillbaka något. Cancern kom till oss också i form av en elakartad tumör i tjocktarmen. Nu väntar en sommar med operation och behandlingar. Nu kommer sömnlösa nätter, mardrömmar och dessa hänsynslösa kast mellan tårar och skratt.

Prognosen är god, men tänk om... Det upptäcktes tidigt, men tänk om... Tumören har inte hunnit växa sig så stor, men tänk om...

Men tänk om... Jag får ett tryck över bröstet och svårt att andas. Jag gråter mycket. Det lättar lite på det onda som finns inuti.

Samtidigt så har vi allt hopp i världen. Det här ska ju gå bra, såklart. Alla förutsättningar finns för att det här bara kommer bli ett ont minne. Ett hinder på vägen. Någonting vi ser tillbaka på med en rysning och tänker "usch så hemskt vi hade det då".

Det är en konstig tillvaro just nu.