Vi får ett datum för när undersökningen inför operationen ska ske. Om nio dagar. Nio långa dagar. Både bra och dåligt. Vi får en chans att "fixa" allt inför hans rehabilitering (har till exempel aldrig lärt mig att backspola poolen, det kan jag nu) och vi kan bättre planera vår tid.
Sen kommer kvällen och det svajar rejält för mig. Allt som känts bra under dagen är helt plötsligt inte så bra längre. Jag får tillbaka overklighetskänslan och kippar efter andan när jag inser att han har cancer. Att det är det som är verkligheten, inte den här bubblan vi går runt i när man målar staket.
