"det är cancer"

Det börjar närma sig årsdagen av cancerbeskedet nu. Jag kan inte förstå att det bara gått ett år. Det känns som en hel livstid sen som allting var annorlunda. Som livet var som vanligt. Med vanliga små bekymmer och funderingar. Jag känner mig 100 år äldre i sinnet och med kunskaper jag aldrig trott att jag skulle ha. Ibland läser jag igenom gamla inlägg här för att påminna mig själv om allt vi gått igenom. När jag skrev det absolut första inlägget om min mans cancer visste vi egentligen ingenting. Tänk om vi hade vetat då att det inte skulle bli en operation? Tänk om vi hade vetat då att spridningen skulle göra hans cancer obotbar? Tänk om vi hade vetat att min man bara några månader senare skulle vara nära att dö av en cellgiftsförgiftning? Och tänk om vi hade vetat då att det var naturen som skulle hjälpa oss bäst?

Hans cancer har tagit oss på en berg- och dalbanetur som skakat om oss inifrån och ut. Och gör det fortfarande. Såklart. Det låter som en tvättäkta floskel, men det perspektivet du får på livet när du riskerar att förlora det gör att små bekymmer raderas ut ganska snabbt. Vem fan orkar bry sig om en regnig sommar, en sur tant i väntrummet till röntgen eller att mjölken i kylskåpet är slut? Här hemma, ingen.

Att leva som vi gör nu, med cancern hela tiden flåsandes i nacken är en väldigt speciell tillvaro. Ibland känns det fruktansvärt skrämmande och otroligt ensamt. Hur mycket människor än vill stötta och hjälpa så går det inte att komma ifrån, det finns ingen som kan känna det du känner när du har dina mörkaste dagar. När jag stänger in mig från världen så bryter jag ihop samtidigt som jag funderar på hur det kommer kännas att leva 30 år ensam? Jag vill inte behöva vänta så länge för att få träffa honom igen.

Sen helt plötsligt vänder det. Min man mår bra igen, cancermarkörerna är stilla, cancern är i regress och man får en tro på livet igen. Man är tacksam för att han lever och det känns som att naturen kommer hjälpa oss hela vägen. Det mörka känns så långt borta och jag blir åter stark och oövervinnerlig. Min man likaså.

Just nu har det precis vänt. Från det mörka till det ljusa. Min man mår återigen bättre tack vare behandlingar här hemma och hos akupunktör. Vi ser fram emot att spendera sommaren i vår bodega. Vi ska må bra nu. Det enda som ligger som en klump i magen nu är läkarsamtalet den 26e. Min man gjorde senaste röntgen den 12e maj. Som vanligt så ska det ta två veckor för en radiolog att gå igenom bilderna. Som vanligt kommer vi skicka dem till Danmark för en second opinion. Som vanligt så kommer de väl ha olika åsikter. Och som vanligt så är väntan en helt omänsklig sak att utsätta cancerpatienter för.

Snart är det ett år sen min man stod i hallen, tog av sig jackan, vände sig mot mig och sa "det är cancer". Livet för oss kommer aldrig någonsin mer bli det det en gång var, men jag är ändå tacksam för vad vi har tillsammans, just nu.

Sommaren 2018. Konsert på en strand och bubbel i ett glas.