Så kom då det fruktade läkarsamtalet om senaste röntgen. Med en läkare vi inte talat med förut. Som inte sett min man sen september förra året då hon skrev in honom när han fick en cellgiftsförgiftning och höll på att dö. Samtalet blev allt annat än pepp och jag förundras än en gång över läkarnas totala iskyla.
"Hur mår du?"
"Jo'rå, hyfsat tycker jag..."
"Mmmm... Klarar du fortfarande av att sköta din personliga hygien?"
Va? Enda problemet min man har just nu är smärta, inget annat. Frågan blir så konstig eftersom han på en bra dag är näst intill som vanligt. Vi kommer av oss helt.
Så kommer resultatet. Spridningen i bukhinnan har ökat plus att de ser en misstänkt skugga i ena lungsäcken. Ökningen handlar om millimetrar, men det är ju fortfarande en ökning. Skuggan i lungsäcken handlar också om millimetrar.
"Men det här är ju väntat Risto, eftersom du inte vill ha någon behandling alls." Med andra ord "skyll dig själv". Att vi varit både i Danmark och Tyskland verkar inte räknas alls, i hennes ögon har han inte behandlats sen augusti 2019. Vi orkar inte ens diskutera våra behandlingar här hemma med henne utan håller tyst. Vi vet att det är att tala för döva öron. Den här människan är inte öppen för att lyssna alls. Plus att hans ordinarie onkologläkare höll med om att palliativa cellgifter inte skulle hjälpa min man utan mer försämra hans tillstånd tills hans kropp till slut ger upp och dör. Det gör inte valet att tacka nej till svensk, palliativ behandling så svårt.
Då kommer nästa konstiga uttalande som ingen riktigt kan förstå.
"Men hur tänker du nu då, Risto? Kommer du någonsin vilja ta cellgifter i framtiden?"
"Det kan jag inte riktigt svara på här och nu..."
"Nej, för du vet, onkologen är ju en behandlande enhet och .... ja, alltså..."
Sen säger hon inget mer. Vi har fullt upp med att ta in beskedet och tänker inte efter förens i efterhand. Vad menade hon med det? Om min man inte vill ta cellgifter blir han utskriven från onkologen då? Trots hans obotliga cancer? Var det ett försök till att pressa honom till cellgifter?
"Du vet att det finns en palliativ enhet i din stad? Som kommer hem och hjälper dig i hemmet om du vill? Det är bara att du hör av dig så skickar vi en remiss."
Nej tack. Vad som händer i den palliativa vården vet vi. Noll undersökningar och morfin som enda "medicin". Och att min man överhuvudtaget skulle höra hemma i en "palliativ hemvård" känns som väldigt långt bort.
Så här går alltså ett samtal med en onkolog till. Noll medkänsla, noll insikt om att hon pratar med en levande människa och noll intresse för om det finns något annat min man vill göra utöver cellgifter? Framför allt noll pepp och noll framtid. Tror fan det att cancerpatienter till slut ger upp. Det här är vad som erbjuds från läkarna. Tack och godnatt. Lycka till nu.
Vi kan väl inte säga att detta kom som en överraskning. Mars och april var två riktigt mörka månader när inget gick vår väg. Vi kunde inte köra med C-vitamin IV som vi brukar på grund av att det inte gick att få tag på. Min man fick en inflammation i tarmen som satte stopp för alla tillskott. Sen kom abstinensen från morfinet som gjorde att han kräktes upp allt han åt. På två månader har vi knappt kunnat göra någonting för att förhindra att cancern får ta över. Plus att min man varit ganska knäckt och inte kunnat fokusera på positiva tankar och att hitta lugn och ro i själen. Något som är ett måste om resten av kroppen ska kunna läka.
Vad gör vi nu? Vi tar nya tag med allt. Vi plussar på och drar bort. Plussar på mer tillskott och drar bort ännu mer kolhydrater. Från och med nu blir det LCHF näst intill hela tiden, något som blir en rejäl utmaning med min mans stomi i tunntarmen. Men det ska gå. Vi väntar oss en second opinion på röntgenbilderna från Danmark i början av nästa vecka.
Vi drar igång en ny insamling inom kort. Vi måste komma iväg till Tyskland. Vi tänker oss att vi bilar ner till Kassel så fort de lättar på karantänsreglerna. Tillstånd att komma in i landet har vi redan från kliniken. Samtal med Dr Henning Saupe är inplanerat till onsdag nästa vecka och förhoppningsvis kan vi börja planera en resa efter det.
Livet är inte lätt just nu, det är vi alla överens om. Men att ge upp, det finns inte ens i våra tankar. Vi ska ta oss igenom det här också. Imorgon är det ett år sen beskedet kom och allt förändrades. Han finns fortfarande hos oss och mår hyfsat bra. Det ser vi som en seger ändå.
 |
| Från vår första resa till Kassel. Första advent och promenad med fantastisk utsikt. |