"doseringen är av mindre betydelse"

Morfin. Läkarnas bästa vän vid svår smärta. Något som används och skrivs ut väldigt frikostigt om ni frågar mig. Väldigt vanlig smärtlindring till cancerpatienter. Speciellt till palliativa cancerpatienter. Jag har tjatat lite om detta förut, har du cancer så diagnostiseras nästan allt som "cancersmärta" och morfindosen ökas. Oavsett. Det är ingen som är riktigt intresserad av att ta reda på varför du har ont, utan det handlar bara om att lindra symptomen dvs. smärtan. Jag vet inte hur många gånger min man fått frågan om han vill att doseringen ska ökas? Det är alltså patienten själv som får bestämma om hen vill ha högre dos av ett beroendeframkallande narkotikapreparat? Helt utan att bli informerad om konsekvenserna av att bara öka dosen hela tiden.

Nu vet jag också att akut smärtlindring ibland är av absolut största nödvändighet. Jag har sett både det ena och andra under det här första året med en cancerdiagnos så tätt intill mig hela tiden. Kroppen stressas oerhört av smärta och läkning är näst intill omöjlig om kroppen har ont. Men att läkarna så lättvindigt bara ökar doseringen över telefonen utan en enda koll av patientens hälsotillstånd har jag stora invändningar mot. Om man säger till cancerpatienter att "doseringen är av mindre betydelse, vi kan öka på hur mycket som än behövs för att ta bort smärtan" så har man nog aldrig tänkt att den patienten någonsin ska sluta med sitt plåster.

Min man är nu beroende av morfin. Så här länge har han aldrig behövt använda fentanylplåster förut och inte i den höga dosering han har nu. Det här ställer såklart till det en del när han nu börjar få ordning på all smärta i magen och vill trappa ned i dosering på sina plåster. Han lider av ganska svår abstinens i form av svettningar, frossa, extrem trötthet, humörsvängningar, depression, oro i kroppen och en allmän sjukdomskänsla. En morgon när han mår som sämst bestämmer han sig för att googla. Vi lär oss att morfinabstinens kan ta upp till sju månader att bli av med, vi lär oss att det kan vara livsfarligt att sluta tvärt och vi lär oss hur vi bäst gör för att trappa ned i dosering.

Det här nämner ingen läkare för oss. Jag tror inte att de tänker att en palliativ cancerpatient någonsin vill trappa ned i dosering. Vilket i mina ögon är så tragiskt. Att bara öka dosering förstör hela tillvaron för patienten och alla anhöriga runt omkring. Min man blir en ganska otrevlig människa att vara runt när han har höga doser morfin i kroppen (jag har fått lov att skriva detta) och tillvaron blir bara en dimma som enbart handlar om smärtlindring. Och om du använder ett morfinpreparat i längre än 2-4 veckor så är du tyvärr beroende och en lång nedtrappning väntar. Men det blir du inte informerad om. Min man vill inget hellre än att sluta med sitt plåster på armen och är beredd att ta alla biverkningar en nedtrappning kan ge. Jag blir återigen imponerad över hans beslutsamhet att inte låta läkemedel ta över hans tillvaro. Jag blir imponerad över att han inte lyssnar enbart på läkarna och jag blir imponerad över hans magkänsla som hela tiden leder honom på rätt väg.

Så nu har vi alltså hans problem med magen, behandlingar av hans cancer OCH hans abstinens från morfin att handskas med här hemma. Motivationen dippar emellanåt och han börjar tvivla på att någonsin må hyfsat bra igen. En vän till oss frågar hur han tar sig ur dipparna när de kommer? "Jag pratar med Anna, hon är bra att prata med då."

Det finns vissa ljusglimtar trots allt. Kosttillskotten som hjälper till att öka produktionen av saltsyran i magen funkar och systemet börjar komma igång igen. Smärtorna börjar avta och tarmarna har sakta börjat jobba igen. Stomin funkar bättre. Nattsömnen funkar bättre. Min man börjar väldigt sakta komma tillbaka till en någotsånär hyfsad vardag igen. Men återigen, inte tack vare svensk cancervård.

Stenshuvud, Österlen 2017. Life was good.