Han ska nu gå igenom en mängd prover för att se om "cancersmärtan" är något annat. Läkarna tror fortfarande att den "mest sannolika orsaken är att det är cancern som gör ont". Men de går ändå med på, äntligen, att kolla upp det hela. Vi fick även väldigt otydliga svar på röntgen, så det måste också gås igenom lite mer noggrant plus att det ska tas blodprover för kolla cancermarkörerna. I vilket fall som helst så känns läget inte alls så stabilt just nu.
Ännu mer svajigt blir det av att jag inte är välkommen på sjukhuset just nu. Vilket jag så klart har full förståelse för, men nu måste min man ta alla läkarsamtal själv. För första gången måste jag vara hemma och inte med min man på sjukhuset vilket känns helt galet fel. Två par öron hör alltid bättre än ett par. Två envisa hjärnor tänker alltid bättre än en. En tröst i det hela är att min man äntligen känner att han blir tagen på allvar när han inte bara vill behandla smärtan med högre dos smärtlindring utan även få reda på varför det gör ont. Men det tog en stund och en hel del tjatande. Återigen förundras jag över cancervårdens nonchalanta inställning till patienter med obotlig cancer. Även en cancerpatient kan ju få andra problem de behöver få hjälp med istället för att hela tiden få höra orden "cancersmärta" och "högre dos morfin".
Jag gör bäst i att hålla mig inne och borta från folk just nu. Inte så mycket för Corona-rädsla även om det blir en effektiv sidoeffekt av det hela, utan mer för att mina nerver just nu ligger utanpå. Jag litar inte på min förmåga att hålla ihop det just nu. Det finns en gräns för vad man orkar med och jag har nog snart nått min. Det händer för mycket och jag sätter mig själv i karantän en stund. Tack för mig, hej.
 |
| Avdelning 85. Han gick in, jag åkte hem. Inga besök idag. |