tillbaka i Odense

Vi är tillbaka i Odense. Dags för operation nummer två av tre. Det är med väldigt blandade känslor som jag kliver in på ett sjukhus igen. Det kommer för alltid vara så. Även om jag vet att det här är ett bra ställe att vara på, så slår försvarsmekanismen igång och min själ börjar så smått protestera inuti.

På vägen hit ringer kuratorn från USÖ. Hon vill veta hur det går för oss och hur vi mår och "hur går behandlingarna i Danmark?". Han svarar att det går bra och att det ju är väldigt synd att läkarna inte kan tala om att detta finns. "Ja, tyvärr är ju det något som har med lagen att göra...." Han svarar att det ju faktiskt inte är olagligt för en läkare att föreslå annan behandling om det inte krockar med svensk sjukvård eller utsätter patienten för fara. "Ja, hm, jo.... man kan ha lite olika syn på det där med lagen..." Klart man kan. Man kör väl med det som är bekvämast för en själv? Eller?

Kuratorn fortsätter att fråga om Tyskland. "Vad hände där?" Han svarar att han fick jättemycket olika behandlingar som handlar om att stärka upp kroppen för att hjälpa den att läka, men att det handlar om cellgifter även där. Men på ett helt annat sätt eftersom att man efter att ha sänkt blodsockret med insulin kan använda en pyttedos som inte ger biverkningar. "Jaha, sänka blodsockret låter ju verkligen inte bra...." Det är den enda kommentaren. Nehej. Då slutar vi prata om det eftersom det inte var intressant att höra mer om. "Men annars mår vi bra och vi hör av oss om vi behöver. God Jul."

Nu vet jag att hon bara gör sitt jobb och jag dissar verkligen inte henne (min man fick mycket hjälp av henne i början efter cancerbeskedet). Jag dissar hela inställningen från den svenska cancervården. Men det vet ni redan.

Det skulle vara så väldigt befriande att någon endaste gång få möta en svensk läkare på ett svenskt sjukhus som faktiskt på riktigt bryr sig om patienterna mer än ramar, boxar, kollegor, you name it. Som vågar titta ut i den (för en läkare) okända, skrämmande världen utanför svenska sjukhus. Jag lovar er, det är inte så farligt som ni tror. Det skulle vara så fantastiskt skönt att få prata med någon inom cancervården som pratar med oss på våra villkor, istället för på Socialstyrelsens. Någon som lyssnar på vad vi vill och säger "men vet ni, då försöker vi fixa så att ni får göra så här". Vilken jävla dröm det vore.

Imorgon klockan tolv så är det dags för operation igen här i Odense. Denna gång med endast 75% av dosen han fick sist eftersom han fick väldigt ont lite längre än vad som är vanligt. Vi hoppas på det bästa.

Den här gången fick vi ett turkost rum.