Rent visuellt kan de inte se någon skillnad på hans bukhinna från förra gången (vilket är ganska svårt att se). Prover har tagits för att se om spridningen fortfarande är aggressiv eller om det håller på att luckras upp. Svar på det kommer om cirka en vecka. För säkerhets skull kollade de levern igen. Den ser helt oförändrad ut vilket den ska eftersom det inte är metastaser. Den tredje behandlingen planeras till början av februari efter önskemål från min man.
Besöket här blev precis som förra gången en påminnelse om hur ett sjukhus kan vara när vården funkar. Lugnt och stabilt. Man känner ingen stress här utan det verkar som att alla i lugn och ro kan utföra sina arbetsuppgifter. Och det känns väldigt långt ifrån att vara ett sista halmstrå, universitetssjukhus som det är.
Men jag har aldrig längtat efter mitt hem mer än nu. Sen den 16e november har vi varit hemma 10 dagar. Jag laddar inför att köra hem härifrån imorgon, efter det är det nog. Efter det vill jag bara kura ihop mig hemma i soffan framför brasan. Landa i att vi gjort en del av de viktigaste resorna i våra liv. Reflektera över den helt galna månad vi har bakom oss. Börja planera för våren. Det känns så viktigt att få komma iväg till Tyskland en andra vända innan sommaren.
Men först ska vi fira jul med vår familj. Äta god mat och bara njuta av att få vara tillsammans allihop. Jag tänker hela tiden på att det inte är en självklarhet och att man faktiskt måste sluta ta det för givet. För antingen kommer sjukdom i vägen eller så måste man ge sig iväg hemifrån för att själv se till att man får vård. Att vi får vara tillsammans i jul är jag så väldigt tacksam för.
 |
| Soluppgången från hans fönster kändes som ett bra tecken. |