En av de negativa kommentarer jag fått om att jag skriver om vårt liv och vad vi valt att tro på, är att jag uppmuntrar sjuka människor att välja naturen. För det kan ju vara så att "naturen visar sig vara skräp och då har man ju dragit ytterligare en nitlott här i livet."
Dra nitlotter kan man göra på ett sjukhus också. Jag vet, för vi drog den fetaste av dem alla. Att få veta att det inte finns något mer att göra och att det rekommenderas "palliativ behandling" är ju ingen vinst här i livet direkt. Att vi läste det själva i hans journal och sedan fick vänta i nio dagar på ett läkarbesök gjorde inte saken bättre.
När vi satt där i rummet på onkologen för att ta det där läkarsamtalet så sa min man efter att han tackat nej till fortsatt cellgiftsbehandling: "det kommer bara göra mig svagare, jag kommer få fler biverkningar och jag kommer bara bli sämre och sämre tills jag dör." Läkaren svarade: "ja". Jaha.
Det är så många saker som gått fel i den cancervård Sverige erbjudit min man, att det många gånger har brunnit en eld inuti mig. Det har funnits en frustration och en ilska som till slut höll på att fräta sönder mig inifrån. Men i samma ögonblick som vi gick ut från det rummet släppte jag allt det. Jag lämnade kvar ilskan där på onkologen och jag hoppas att jag aldrig mer behöver sätta min fot där.
Vi gick vidare. Vi insåg att vi måste lösa allting själva. "Hjälpen" från Sverige var slut nu. Samtidigt som jag blev osäker och rädd, så kände jag konstigt nog en lättnad. Och en styrka. Jag skulle aldrig mer behöva sitta i en sjukhussal och titta på min man när han får näring via dropp, gör sig av med avföring i stomin och tömmer blåsan i en kateter. När han ligger helt stilla i över en vecka och inte ens orkar öppna ögonen på grund av att cellgifterna håller på att släcka ned hela hans kropp. När han själv ligger och tänker om det är nu han ska dö?
Istället vände vi oss helt och hållet till naturen. Ni som har varit med här en stund vet ju hur det gick. Vi vände på allt. Vi fick spridningen att inte bara stanna av, utan även minska. Vilket inte cellgifterna hade lyckats med. Att få den bekräftelsen gav mig allt. Den gav mig styrka, tro och för första gången på väldigt länge, lycka. Att vår insamling gav oss nytt hopp om att faktiskt kunna bekosta behandlingar i både Danmark och Tyskland gjorde att jag kunde släppa den sorg jag känt över att inte längre känna mig trygg i vården i Sverige. Då får det väl vara så då.
I måndags togs det nya blodprover inför vår andra tripp till Danmark. I tisdags ringde läkaren i ett annat ärende och passade då på att dra resultatet av det. Tyvärr missades det att ta prov på en av cancermarkörerna, men markören för tjocktarmscancer har minskat från 18 till 6. Så återigen går det åt rätt håll. Med behandlingar som Socialstyrelsen varken vill kännas vid eller godkänna. Vilka är Socialstyrelsen att ta sig rätten att bestämma över människors liv och val av vård? Jag kommer aldrig att förstå eller acceptera det.
Jag skulle önska att alla människor som har synpunkter faktiskt tog sig tid att läsa hela vår historia fram till nu, innan man börjar ha åsikter. För när det gäller svensk cancervård och bristen på den, insamlingar, vård utomlands och framför allt, bevis på vad naturen kan åstadkomma, så är det inte bara något jag hört "någon annan" berätta. Jag står mitt i det. Precis just nu.
 |
| På måndag är det dags för en roadtrip till Odense igen. |