Men tyvärr ska ju ingenting gå som planerat, så klart. Är det något jag lärt mig under hela den här tiden med cancer, så är det det. Hans kropp vill i vanlig ordning inte samarbeta efter ett ingrepp.
Han har fått en mini-tarmparalys och hemfärd idag är uteslutet. Kanske imorgon. Vilket gör att vi inte riktigt vet om vi kommer hinna med planet till Frankfurt på söndag. Han börjar dock pigga på sig redan nu, så imorgon känns som en plan.
Besöket här på sjukhuset har varit en riktig flashback. Till hur det är när man enbart litar till traditionell medicin. Nu pratar jag inte om min man, utan alla andra som ligger inlagda på kirurgen. De flesta med cancer. Trötta, gråa av cellgifter och med så mycket smärta. Det får min själ att bli så tung. Sorgsen. Jag vill ställa mig i korridoren och skrika ut till alla att det finns ett bättre sätt att göra det på. Tillsammans med naturen. Min man fortsätter med sina smoothies och CBD trots att han är inlagd. Finns nog inget som skulle kunna få honom att sluta med det.
Hans rumskompisar fick reda på varför vi är här, ända från Sverige. "Jaha, vi har alltid varit av den uppfattningen att Sverige är bättre än oss i cancervård." Det är inte bara i Sverige vi felaktigt tycker att vi är bäst, alltså.
På det stora hela var ingreppet en stor succé, bara att få ett svar om levern gjorde resan värd. Nu tar vi nya tag inför fortsättningen. Som följer.
 |
| Folktomma sjukhus sent på kvällen är jag van vid. Nu har jag sett ett till |