Mitt inlägg har delats 266 gånger just nu på FB. På Insta har jag ingen aning om hur många som delat på sin story, men många. Vi har fått mess från folk vi inte känner, vi har fått erbjudande om gratis alternativ medicin, vi har fått en hotellvistelse med middag ute på Väderöarna på västkusten helt gratis bara för att hjälpa oss att glömma allt det hemska en stund. Vi har fått så mycket kärlek från människor att jag inte riktigt kan ta in allt.
Och så självklart då, pengar. Pengar som gör att vi kan åka till Tyskland. Som gör att vi kan göra det utan att behöva gräva stora hål i vår egen ekonomi. Vi kanske till och med kommer ha råd att resa till kliniken en gång till i vår. Eller om vi nu kanske måste bekosta en PIPAC själva så finns åtminstone en grund till det. En stor klump i min mage är borta för nu vet vi att vi kommer åka till Tyskland. Till en fantastisk klinik full med behandlingar som kommer hjälpa honom att hålla sig före cancern i den där jävla kapplöpningen om livet.
Idag skulle hans PICC-line läggas om på vårdcentralen. Sköterskan som kommer in säger "men hej, jag swishade dig igår". Samtidigt som hon beklagade att den svenska cancervården inte kan göra mer.
Det är ett återkommande tema just nu. Folk som beklagar eller är förbannade över den svenska vården. Många vet inte ens hur illa det är ställt. Det gjorde ju inte vi heller förut. Men faktum är att Sverige ligger nog bland de sista i världen när det gäller just behandling av cancer. Det känns så konstigt att ett högteknologiskt land som egentligen har alla resurser, är så totalt handlingsförlamade när det kommer till cancer. Att den svenska cancervården så bestämt och konsekvent vägrar att ta till sig resten av världens forskning är för mig väldigt konstigt. Varför?
 |
| Fredagskväll. Mat, lite vin och mailkonversation med kliniker i Tyskland. Vardagen från och med nu. |