Jag trodde aldrig att jag skulle få höra en läkare säga på telefonen "tyvärr så har det spridit sig till bukhinnan och läget är betydligt mer allvarligt än förut".
Jag trodde aldrig att jag varje kväll skulle be änglarna om min mans överlevnad.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sluta med socker över en natt. (I och för sig ett plus.)
Jag trodde aldrig att jag skulle se en annan människa kräkas sin egen avföring på grund av en tarmparalys.
Jag trodde aldrig att vi skulle ha en vagn med hans stomi-saker i badrummet.
Jag trodde aldrig att jag skulle få höra "vi misstänker en hjärtinfarkt som en biverkning av cellgifterna".
Jag trodde aldrig att jag skulle se fyra sköterskor springa ut och in i sjukhussalen för att han höll på att dö av biverkningarna från cellgifterna.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva lära mig hur man fixar dropp via en PICC-line.
Jag trodde aldrig att jag vid 45 års ålder skulle få höra orden "palliativa cellgifter" om min mans sjukdom.
Jag trodde aldrig att jag skulle stå hemma i köket och blanda oljor och tillverka "cancer-te".
Jag trodde aldrig att jag skulle starta en insamling som gäller livet på FB och Insta.
Jag trodde aldrig att jag skulle åka med min man till en klinik i Tyskland för att få den bästa hjälpen.
Men det här är vårt liv nu och just idag blir jag ledsen över hur orättvist jag tycker att det är. Jag gråter samtidigt som jag fixar tvätt. Jag skiter i att öppna när det ringer på dörren eftersom jag inte vet vem det är. Idag måste jag få tycka att livet är skit. Innan jag kaxar till mig igen och klarar av att ge cancern fingret.
För framför allt så trodde jag aldrig att jag skulle klara av att stå stark mitt i allt detta.
