Cellgifter är riktigt jävla hardcore. Inget man tar sig igenom med en klackspark direkt. Det visste vi redan innan. Men att det skulle bli som det blev kunde nog ingen förutse.
Han blev riktigt dålig. Under torsdagen eskalerade det till att bli outhärdligt och till slut skrek han av smärta. Då drog vi till akuten. Där togs en massa prover plus EKG. Inget konstigt med det och efter fyra timmar blev vi hemskickade igen, med rådet att prata med onkologen på fredagen om hur det varit under natten. Som fortsatte med smärta, illamående och kräkningar.
På fredagsmorgonen blev det ohållbart och jag fick för första gången i mitt liv ringa 112 för en ambulans. Inte för att det var akut och fara för livet, utan för att de på onkologen ville ha dit honom direkt och en bilresa i 5 mil inte var så aktuellt i hans tillstånd. Mera prover, mera EKG. Smärtlindring, röntgen och dropp.
Sen kom beskedet "vi misstänker att du har haft en hjärtinfarkt". Fast nej. Fast jo. Fast nej. Det var en lättare hjärtmuskelinflammation och övervakning av hjärtat på kardiologen över natten.
Tillbaka till onkologen på lördagen. Då beslutades det att plocka bort hans PICCline för att kolla om det var den som orsakade smärtan. Det var det. En biverkning som drabbar en på tusen. Illamåendet försvann det också i och med att cellgiftsbehandlingen avslutades på fredagen.
Kvar är nu magsmärtor som ingen riktigt har klurat ut vad det beror på. Han klarar inte av att äta utan att få ont. Man misstänker inflammation i tarmen och han blir kvar på sjukhuset tills de vet säkert. Allt han lyckats gå upp i vikt från förra vändan har han tappat igen och väger nu 74 kilo. Imorgon hoppas vi på en röntgen som visar vad felet är och behandling mot detta så han får komma hem igen. Och på något sätt återhämta sig och ladda inför behandling nummer två.
Cellgifter. Riktigt jävla hardcore och riktigt jävla creepy. Jag känner mig totalt traumatiserad och vet inte riktigt vart jag tar vägen inuti nu.
 |
| På avdelning 85. |