det ljusa och starka

När man står bredvid någon med en sjukdom som faktiskt skulle kunna döda om det vill sig riktigt illa, går man igenom ganska mycket. När det dessutom är den man älskar som är sjuk, den man ska luta sig mot i tuffa tider, den man tänkt sig dela resten av livet med, går man igenom så mycket mer.

Om du frågar en livspartner till en cancerpatient om vad denna tänker på, kommer svaret bli: allt.
Det finns inte ett, enda scenario som jag inte har tänkt igenom. Varenda liten vändning av detta finns redan i mitt huvud. Allt ifrån att vi ska åka till New York nästa sommar när allt det otäcka är över, till att jag funderar över hur det kommer kännas att leva ensam i ca 30 år? Det går inte att undvika. Tankarna finns där vare sig jag vill det eller ej. Jag jobbar stenhårt på att låta det ljusa och starka vara det som finns i tankarna största delen av tiden.

I mitt fall har jag valt att be ofta. Till mina änglar. Eller guider. Eller vad man nu vill kalla dem. Vare sig man tror på det eller inte så finns det en styrka i att be. Jag valde för länge sedan att tro på mina änglar och jag har fått det bekräftat så många gånger om att de finns där. Just nu går konversationen mellan oss varm varje kväll.

Jag tror verkligen att det här kommer bra. Min man har en sådan enorm livsglädje och är så otroligt stark att jag vägrar tro något annat. Det är en otäck, skrämmande tid vi måste ta oss igenom, men det  kommer att gå bra.