första behandlingen

Igår kom de. Svaren på de senaste röntgenundersökningarna. Det verkar som att änglarna är med oss för det finns inga dottertumörer någon annanstans än de vi redan vet om. Den lättnaden går inte att beskriva. Tårarna som kom då var av tacksamhet och inte av sorg eller smärta. Nu har vi bara resten kvar. Det finns ju fortfarande en tumör i tjocktarmen med en spridning på bukhinnan.

Idag fick han sin första behandling med cellgifter. Först som dropp på sjukhuset som fortsätter här hemma. Han har en pump i en magväska som under två dygn kommer ge honom cellgiftet genom en PICCline i armen. Den styrs av kroppsvärme, så han måste ha den där väskan på sig hela tiden. Nu hoppas vi bara att han får må hyfsat bra med få biverkningar.

På onkologen är det lugnt, stillsamt och nästan fridfullt. Det är mycket änglar överallt vilket passar mig perfekt. Alla är fyllda av empati och medmänsklighet, både personalen och människor i väntrummet. Helt annorlunda mot kirurgen alltså där det mera var löpande band-principen. (Inget ont om sköterskorna där, de gör så gott de kan med överbelastade avdelningar och personalbrist. Men där kände jag mig aldrig trygg i att lämna honom över natten.)

Nu ska vi vila ett par dagar. I helgen åker jag och sonen till Stockholm och går på Pink. Vi har lovat varandra att i alla fall försöka att inte säga C-ordet överhuvudtaget.

Behandling ett av fyra har börjat.
Samtidigt började sängen bredvid att röra på sig. Av sig självt. 

Hans PICCline. Den kommer nu sitta där i åtta veckor.