Jag inser ju att jag kanske håller ett lite för högt tempo än vad som är nyttigt i längden. Men jag har faktiskt inget val just nu. Jag driver en dansskola, jobbar ideellt inom Svenska Danssportförbundet, tar hand om en tonåring och innehar en halvtidstjänst som googlande häxa inom alternativ medicin. Ibland är mina dagar planerade på minuten. Har till och med påminnelser i mobilen om vissa saker. "Smörja" varje dag kl 10.00, "Kolla anmälningar" ett par gånger i veckan, "MAILEN!" varje dag eftersom det alltid glöms bort, alla tre olika inboxar jag har. Ibland kan jag komma på mig själv att börja tänka på vad som behöver beställas av D-vitamin, gurkmeja eller citrongräs, samtidigt som jag tränar elever på att göra felfria piruetter.
Men på söndag åker vi för andra gången till Arcadia, cancerkliniken i Tyskland. Efter förra besöket mådde min man så bra. Hans kropp blev så boostad och stark av alla behandlingar att han såg helt frisk ut. Det fanns inte ett spår av sjukdom i hans ansikte överhuvudtaget och han kände sig lika frisk som han såg ut. (Vill ni läsa mer om Arcadia så söker ni bland tidigare inlägg här från nov/dec.) Jag ser så mycket fram emot att få vila, andas, äta nyttig mat, träffa helt fantastiska människor och att han får de behandlingar han så väldigt mycket behöver.
Jag undrar om man någonsin vänjer sig vid att leva med cancer? Om ett år från nu, kommer det kännas helt normalt då? Är det som med allting annat i livet, att minnen från förr bleknar? Kommer vi mer och mer glömma bort hur det var innan? Samtidigt som det skulle vara mycket lättare om man gjorde det, så vill jag inte glömma hur det var innan och hur vi levde då. Jag vill minnas och jag vill ha kvar allt i hjärtat, hur ont det än gör att inse att vi aldrig kommer leva så igen. På grund av den där jävla cancern.
Ibland kommer allt ikapp en. Och hur tacksam jag än är över att min man faktiskt lever idag, så känns det så fruktansvärt orättvist ibland.
 |
| En kväll i New York 2015. |