Vi fick åka till USÖ denna gång. Tillbaka till onkologen, mitt värsta ställe på jorden. Vi ryggade tillbaka båda två när dörren öppnades och en väldigt välbekant lukt och en obehaglig känsla som vi känner igen slog emot oss. "Bara gå Anna, bara gå förbi allting och ta inte in någonting av det här" hör jag min man säga medan vi går till väntrummet. Hans symptom på feber, huvudvärk, stelhet i nacken och värk i ögonen vill inte släppa så nu måste det redas ut en gång för alla. Därav en CT. Men den visade inget konstigt alls. Ingen spridning, ingen blödning, ingenting. Men han blir ändå inlagd.
Nu blir det förmodligen ett ryggmärgsprov idag för att utesluta infektion i hjärnan och efter det vet vi inte så mycket mer. Men eftersom cellgifter tar bort i stort sett allt immunförsvar under en väldigt lång tid (vilket är helt sjukt eftersom det behövs ganska mycket av just den varan när man har cancer) så kan man inte utesluta någonting.
Återigen får vi samma frågor om hans mediciner. "Inget annat än Alvedon? Men Fentanyl-plåster har du väl ändå? Nehej, inget mer än Alvedon sen september? Det är ju fantastiskt..." Det är så svårt för läkare och sköterskor att ta in detta faktum, att en "palliativ" cancerpatient inte behöver några läkemedel från skolmedicinen.
Vi lyckas äntligen få en läkare att ändra hans medicinlista till enbart Alvedon. Sköterskorna vet nu att det bara är vatten som gäller och ingen äcklig saft. Och efter att en sköterska helt utan att kolla först kommer med ett dropp så händer nog inte det nån mer gång heller. "Du kan ju kolla först om jag vill äta eller dricka? Aptiten är det inget fel på så det där kan du vända med i dörren. Vad är det förresten? För ni ger mig inget socker i dropp-form, bara så ni vet!" Jag känner mig mycket tryggare än vad jag brukar när han är inlagd. Min man har koll på läget.
Men som vanligt efter ett besök på avd 85 så tar jag med mig allting hem. Anhöriga som gråter i korridoren. Alla sjuka människor med kroppar fulla av cellgifter. Det syns så väl. Antingen är det människor magra som skelett eller så är det människor svullna av kortison. Några har hår, de flesta inte. Men gemensamt för alla är den gråa färgen på hyn. När cellgifterna tar över kroppen så försvinner all färg och allt liv. Huden blir helt färglös. Jag har drömt mardrömmar om den huden. Det gör ont i hela min själ att människor behöver lida så, helt i onödan. Lite c-vitamin och gurkmeja in i blodet skulle stärka upp kroppen på varenda en av dem så de fixade sina cellgifter (om de nu valt den vägen) mycket bättre.
Men det är inte en kamp som jag tänker ta nu. Nu ligger fokus på att vara på sjukhuset, fixa matsäck till sonens fotbollscup ikväll, svara på jobbmail och sen dra igång vårterminen på dansskolan på söndag.
 |