odense

Vi är framme. På sjukhuset som ska hjälpa honom att bli bättre. Det känns helt galet att detta blev verklighet. Jag var helt inställd på att Danmark också skulle säga nej. Att de skulle hitta något som gjorde att det inte skulle vara genomförbart med en PIPAC. Förutom beskedet om att spridningen i bukhinnan minskat (vilket inte var tack vare sjukvården utan tack vare oss själva och människor runt oss), har vi inte fått annat än dystra besked från sjukvården. Jag var så förberedd på ett till. Att det blev det motsatta, att de välkomnade oss hit inom några dagar känns fortfarande overkligt.

Idag fick jag även svar på min fråga om när vi bör åka till Tyskland. Kliniken i Tyskland vill helst att vi kommer efter första, men senast efter andra behandlingen här i Danmark. Vilket betyder att vi kanske bara hinner hem härifrån tills det är dags att packa väskan igen för två veckor på kliniken i Tyskland. Är detta sant? Händer allt nu, som vi jobbat så hårt för? Alla dessa sömnlösa nätter av googlande, allt letande och all maktlöshet man känt. Vågar jag ens tänka tanken att det är nu det vänder?

Ikväll tas det blodprover inför operationen. Imorgon är det läkarsamtal. Plus att vi måste leta rätt på ekonomiavdelningen här på sjukhuset eftersom ingen verkar veta riktigt hur vi ska betala? Jag ser det som att jag lär mig nya saker varje dag. Saker som jag vet att jag kommer ha nytta av i framtiden. När jag ska hjälpa folk att få rätt cancervård i utlandet.

Patienthotellet. Ingen lyx här inte.
Men jag hade med glädje tältat på parkeringen om det var det som krävdes för en operation.