Det som har hänt är att han fått en kraftig inflammation i tarmen som en direkt följd av cellgifterna. Han kan inte äta eller dricka utan får näring via dropp. Han får smärta i magen så fort han försöker röra sig och när hickan kommer går det endast att få stopp på den genom att kräkas. Men antibiotikan gjorde sitt och han är inte längre i riskzonen för en infektion. Nu vet vi inte hur det blir med den fortsatta cellgiftsbehandlingen. Om den avbryts eller om det blir en ny plan. Jag vill bara få hem honom så att jag kan få fortsätta ta hand om honom på mitt sätt så länge. Ge kroppen en chans för återhämtning.
Jag försöker hålla mig uppe bäst jag kan. Jag far mellan sjukhus, dansskola och hemmet. Jag städar, förbereder danslektioner och administrerar samtidigt som jag försöker hålla koll på Lillgangsterns läxor och träningar. Jag står på dansskolan på kvällen och undervisar samtidigt som jag tänker: fan, finns det ens någon mat hemma till sonen att äta? Jag känner en stress och ilska över den här jävla tillvaron just nu byggas upp inom mig och till slut skriker jag rätt ut. Olyckligt nog hamnar Lillgangstern rätt i skottlinjen. Det är tur att jag har en otroligt förlåtande och förstående 14-åring här hemma. Imorgon får han åka till sin pappa och slippa detta för ett tag. Bra det. Jag får verkligen försöka skärpa till mig.
Någon gång ska jag försöka skriva här när vi har bra dagar. För de finns ju också fortfarande. Allt är inte helt nattsvart även om det kan verka så här. Vi skrattar ganska mycket också. Ibland.
![]() |
En av de bra dagarna. Födelsedagskalas i vår bodega för honom. Att fylla år betyder mycket när man är svårt sjuk. |