Idag vaknar jag utan honom här hemma. Tarmparalysen håller i sig och vill inte släppa. Det blir bättre men det är med långsamma små myrsteg och det är frustrerande och utmattande för honom. Alla slangar är nu bortkopplade, men det betyder bara att istället för att det kommer upp via sonden så får han kräkas för egen maskin varje gång. För upp kommer det, allt han äter och dricker. Han rasar i vikt och har nu förlorat över 5 kilo från det att han blev inlagd.
Jag har nu fått se den svenska sjukvården 2019 inifrån och jag har så mycket jag ska säga om den, men inte idag. Idag ska jag åka in till sjukhuset, krama om min man och tala om för honom hur mycket jag älskar honom.
19 juli 2014 |
![]() |
Nils Ferlins fina dikt lästes vid vår vigsel. Aldrig har det känts mer så här än nu. |