Om det händer när jag är hemma så har jag lärt mig att ta det på allvar och pausa det jag håller på med. Förutom förra veckan då jag skulle lagt av med vad jag nu än höll på med långt innan jag gjorde, vilket resulterade i en mental krasch här hemma och två katter som drog ut genom kattluckan när jag började svära högt med ögonen fulla med tårar. Orutinerat av mig.
Men det stora problemet är när jag känner att hjärnan håller på att checka ut bland folk. När jag inte har nånstans att gömma mig. Ingenstans att ta vägen. När det helt enkelt är omöjligt att stänga av och pausa lite. Det är då jag blir tyst. Undviker ögonkontakt. Försöker att dra mig undan så gott det går. Eller blir ”skitsur” som alla tror. Jag gör det för att skydda mig själv. Jag skulle kunna tvinga mig själv att fortsätta, men det gör jag inte längre om jag inte absolut måste. (Typ om man är speaker för en stor danstävling eller domare på ett VM eller står mitt i en inspelning för en reklamfilm, då är det ju inte läge att checka ut. Så då gör jag ju självklart inte det. Men jag får betala dyrt efteråt.)
Den största osäkerhet jag känner är att berätta för nya människor jag möter om min högkänslighet. Jag vet inte riktigt hur man gör det? ”Hej, jag är högkänslig bara så att du vet.” Känns inte helt rätt. Jag har löst det innan genom att vara väldigt öppen på Insta (använder inte Fejsan längre). Då har det blivit ett naturligt sätt för mina vänner och bekanta att börja prata med mig om det. Men hur gör jag med nya människor i livet? De som inte följer mig på Insta och som inte vet? Det har jag inte klurat ut ännu och tills jag gör det får väl folk helt enkelt fortsätta tro att jag ibland är ”jäkligt sur och dryg”.
Nu ska jag fortsätta min dag med att pausa lite med en mössa långt nerdragen på skallen. Ja, det är en sån dag idag.
Drar nog på mig bastumössan. Den stänger ute det mesta.