Jag kommer sladdandes runt hörnet i sjukhuskorridoren på Riksåklagar'ns avdelning.
Sköterska 1: Men Anna! Hej! Vad roligt att se dig!
Jag: Nämen hej, jaha jobbar du här?
Sköterska 1: Javisst förstår du.
Då kommer Sköterska 2 och ställer sig vid datorn bakom ryggen på Sköterska 1 som vänder sig om mot henne.
Sköterska 1: Det här är min gamla danslärare! Jag dansade hos henne när jag var yngre.
Sköterska 2: Men det gjorde ju jag med! Hej Anna, kul att se dig.
Då hojtar Sköterska 3 till bakom ryggen på mig.
Sköterska 3: Jag med! Vad lustigt! Hej Anna!
Av detta kan vi dra slutsatsen att en gång i tiden så dansade tydligen varenda tonårstjej i hela Örebro hos mig. Nästan i alla fall.
Annars då? Jo'rå, idag ska läkarna ta ett nytt ultraljud av hjärtat och nu välkomnas lite goda nyheter för en gångs skull. Och så bröt jag ihop förut för att jag hade glömt att packa ned en frukt i Lillgangsterns skolväska. Läget är inte helt stabilt, alltså. Och så funderar jag på hur jag ska få ner alla adventssakerna från vinden? Eftersom jag inte når upp till vindsluckan även om jag står på en stol. Det blir ett senare projekt att ta tag i.
Och så tackar jag än en gång för alla erbjudanden om hjälp som jag har fått de senaste dagarna. Det känns så skönt att veta att det finns så många fina människor bredvid oss just nu.
"You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have"
