Innan cancern flyttade in hos oss var väl vi som de flesta andra. Cancer var något vi inte tänkte på precis varje dag utan det var något som "inte händer oss". Sen kom beskedet. Under sommaren växte det till det tyngsta oket du kan få på dina axlar. "Vi kan inte göra mer för att bota dig nu. Din cancer är tyvärr obotlig och du kommer hamna i den palliativa cancervården från och med nu." Statistiken sa att patienter med bukhinnecancer som inte kan behandlas lever ca 12 månader.
Förr tänkte jag att cancer var en gåta. Att det var en riktigt djävulsk sjukdom som inte ens forskarna rådde på, eftersom så många blev sjuka. Att det var ett lotteri om vilka som blev friska och vilka som dog. Att den svenska cancervården var svinbra och cellgifter det enda som kan hjälpa. Jag hjälpte till med att bidra med pengar till den stora fonden genom att köpa rosa band varje år. Jag var som alla andra otroligt rädd för cancerspöket.
Nu tänker jag inte så längre. Jag har suttit på nätet i timme efter timme efter timme. Jag har tagit del av så mycket information jag inte hade en aning om. Nu tror jag inte längre att cancer är en gåta. Jag vet att den svenska cancervården inte alls är som jag trodde och jag har bevis på att cellgifter inte är det enda som kan hjälpa kroppen att läka från cancer, långt därifrån. Och jag tar extremt illa vid mig av att den stora fonden skickar ut brev i brevlådan med citat tryckta utanpå kuvertet för att skrämma livet ur folk så det skänks ännu mer pengar.
Jag har bestämt mig för vad jag tror. Kroniska sjukdomar börjar alltid i själen. Det börjar med långvarig stress, traumatiska upplevelser eller depressioner. När själen är sjuk så blir kroppen det också, det är så logiskt för mig. Varför får folk helt plötsligt högt blodtryck? Eller psoriasis? Eller cancer? Jag hittade denna artikel om just det. Väldigt intressant läsning om hur kronisk stress faktiskt främjar bröstcancer. Sen avslutas det med att det i samma studie också skrivs lite om C-vitamin och hur det kan hjälpa mot cancer. (Ytterligare en studie i mängden alltså, som borde skickas till professor Martin Bergö.)
I mina ögon finns det redan ett läkemedel mot kronisk stress. Mindfulness. Jag har sett hur det har förändrat min man och jag känner inuti hur det har förändrat mig. Jag är inte lika rädd för cancerspöket längre eftersom jag tror att med de rätta metoderna så kan du faktiskt leva ett liv även med cancer i kroppen. Förhoppningsvis ett bra sådant, till och med.
Min rädsla nu handlar mer om att Socialstyrelsen ska lyckas med sina försök att helt förbjuda alternativa metoder i Sverige. Det finns inte mycket kvar av den varan och om det nya KAM-förslaget går igenom blir det ännu tuffare för cancerpatienter (och andra med andra kroniska sjukdomar) som vill läka kroppen naturligt, att kunna göra det. Sverige hör till de länder i världen som har minst tillgång till alternativt och de hårdaste reglerna gällande det.
Vi börjar snart närma oss årsdagen av cancerbeskedet. Och även om det självklart märks på min man emellanåt att han har obotlig cancer inuti kroppen så mår han mycket bättre nu än när vi litade på skolmedicinen. Statistiken och läkarna till trots.