hej då rädsla

Så det tog en och en halv dag på Arcadia och hans smärta i magen som han haft sen PIPAC-behandlingarna i Danmark är under kontroll. Smärtan som orsakat ganska mycket huvudbry och obehag (såklart), som gjort att väldigt många Alvedon och Ipren konsumerats och som vi nästan börjat tro är cancersmärta, har nu börjat ge med sig. Idag har min man inte tagit lika många Alvedon som förut och smärtan har hållit sig borta hela dagen. Idag kunde han ta en lokal hypertermi-behandling utan att de fick sänka effekten.

Svaret var alltså diafragman och andningsövningar. Om någon undrar varför det finns massörer, osteopater och fysioterapeuter på en cancerklinik så har ni svaret här. Det här var det inte en, enda läkare som ens tänkte på (inte vi heller, vår utbildning till trots). Men behandlingarna i Danmark orsakade att diafragman fastnade och började göra ont. Sen finns det nog en inflammation också och det i en kombo har gjort det ganska besvärligt för min man. Men som sagt, efter en och en halv dag har det skett en enorm förbättring.

Kvällens gruppmöte blev om ett riktigt tungt ämne. Rädsla. Rädsla för att vara sjuk, rädsla för att dö, rädsla för att den man älskar ska dö. Alla som är här är väldigt medvetna om att den finns där och lurar, längst bak i skallen. Rätt vad det är så poppar den upp till ytan och orsakar en jäkla massa oreda. Alla i samma situation vet exakt vad jag pratar om.

Jag lärde mig något förra gången jag var här om hur jag kan hantera rädsla. Eller sorg. Eller vad det nu än är för jobbig känsla som dyker upp för att plåga en lite då och då. Vi tar rädsla som exempel.

Jag sorterar mina rädslor. Är det rädsla för att förlora min man? Är det rädsla över att min son växer upp i ett alldeles för kallt och hårt samhälle? Är det rädsla för att jorden håller på att brinna upp? Om jag kan identifiera rädslan som något jag redan känt tidigare så kan jag lägga undan den igen. Det finns absolut ingen anledning för mig att känna samma rädsla om och om igen. Varför ska jag? Det är ju ganska dumt att låta samma rädsla ta plats om och om igen. Nu kan jag tänka: Okej, det är du igen. Jag har redan hälsat på dig och jag känner dig väldigt väl. Jag behöver inte hälsa på dig igen. Jag vet att du finns där och jag behöver inte prata med dig nu. Hej då.

Det här sättet att tänka har gjort att jag faktiskt klarar av att leva med cancern hängandes över oss hela tiden. Jag får inte panik längre på samma sätt utan klarar faktiskt av att identifiera vad det är jag känner. Är det nya grejer tillåter jag mig själv att känna allt vad den känslan innehåller, är det gamla känslor som kommer tillbaka så tackar jag för påhälsningen och stänger sen dörren. Vänligt men bestämt. Hej då.

Alla är vi olika med olika förutsättningar. Men att faktiskt ta till sig mindfullness som ett sätt att klara vardagen har gett mig ett helt nytt perspektiv på saker och ting. Jag får nästan aldrig panik inuti längre. För nu har jag lärt mig att säga hej då.

Kvällens läsning.