ett helt liv av kunskap

Vi får ofta höra vilket fantastiskt team vi är, jag och min man. Att det ju är helt galet att vi orkar kämpa så mycket tillsammans och att vi tror på samma saker. Vi är ett fantastiskt team, jag och min man, men just det här med att kämpa tror jag alla har inom sig. Om det gäller livet, så ger du fan inte upp. Så enkelt är det. Sen kanske man väljer olika sätt att kämpa på men att bara lägga sig ner och dö är det få människor som gör. I alla fall inte så länge det finns hopp. Det är därför jag tycker att det är så viktigt på vilket sätt läkarna väljer att prata med sina patienter.

Men nu skulle inte det här handla om läkare, utan om oss. Hur kommer det sig att vi så fullkomligt tog naturen till oss direkt efter hans cancerbesked?

Vi hade redan innan lärt oss en hel del om kostens förmåga att läka kroppen. Min man genom att han förr själv sålde ett högklassigt kosttillskott som faktiskt fungerade. (Så bra att vissa preparat så klart blev förbjudna av Läkemedelsverket.) Jag genom att jag helt enkelt var intresserad. Som jag skrivit tidigare här så hade vi redan innan bestämt att vi skulle satsa på C-vitamin intravenöst om vi någonsin skulle bli allvarligt sjuka. När det blev verklighet så var det helt naturligt för oss att fortsätta att lära oss mer om vad naturen kan hjälpa kroppen med. Med hjälp av datorn, en hel massa med timmar och en del kunniga vänner har jag lärt mig mer än vad jag någonsin trodde var möjligt.

Sen handlar vår framgång tillsammans mycket om respekt och tillit. Han har fullkomligt litat på mig när jag berättar om allt jag läst och allt jag skulle vilja att han lägger till i sin kost. Allt ifrån gurkmeja och chlorella till magi complexx och zonterapi. Jag i min tur har respekterat och stöttat alla hans val fullt ut. Han är den som är sjuk och han måste få bestämma vilken väg vi ska gå på.

Vilket leder oss in på min mans beslut om cellgifterna. Jag kände en sådan enorm lättnad när han tog beslutet att tacka nej till palliativa cellgifter (i våra ögon det mest konstiga som finns inom vården). Jag har varit rädd för dessa cellgifter från dag ett och inte vid ett enda tillfälle i Sverige har jag känt att det kommer hjälpa honom. Vilket inte han gjorde egentligen heller, men planen från början var att vi skulle försöka kombinera skolmedicin med alternativt.

Sen kom vår första resa till cancerkliniken i Tyskland. För mig kommer det alltid finnas ett "före" Tyskland och ett "efter" Tyskland. Allt vi lärde oss där, människor vi träffade och känslan av hoppfullhet, har satt spår i oss båda. Positiva spår. Om du inte är en fighter när du kommer dit så är du det garanterat när du åker därifrån. Om mindre än två veckor är vi där igen, platsen där det enbart finns hopp och ljus.

Det här kommer för alltid vara en del av vår vardag. Vi lever ett helt annat liv nu än vad vi gjorde förut och det känns som jag har fått ett helt liv av kunskap på bara 9 månader. Det bästa med det är att jag kommer ha all den här kunskapen med mig för resten av mitt liv. Och att jag kan dela med mig av den till alla som vill lyssna. Tillsammans med min man.

19 juli 2014.