Imorgon ska han göra en datortomografi igen. Och min klump i magen är tillbaka. Samtidigt som vi så klart måste få veta status i kroppen (inte minst för att komma vidare med en PIPAC) så vill jag bara blunda och stanna kvar där vi är nu. Där han mår bra fysiskt och jag kan låtsas att livet rullar på. Jag vill inte veta men självklart vet jag att vi måste.
Jag vågar inte ens tänka tanken om att våra alternativa behandlingar har gett resultat och att röntgen visar något positivt för en gångs skull. När man är i vår situation blir det att man nästan automatiskt tänker på det värsta inför en undersökning eller blodprov eller röntgen. För att inte hamna i det svarta hålet igen. Om du är förberedd på att någon ska slå undan fötterna på dig så gör det inte riktigt lika ont att ramla. Det har jag lärt mig.
Så jag tar ett djupt andetag, tar på mig min skyddshjälm och står vid hans sida. Hela vägen.
