För Danmark så tog det alltså inte ens en vecka för att läsa journal, titta på bilder, konferera kollegor emellan och rent allmänt sätta sig in i hans sjukdomsbild, till att erbjuda oss en tid för en första PIPAC-behandling. Så går det till när man vänder sig utomlands. Här hemma har det snart gått ett halvår. Bara att få ett röntgensvar i Sverige tar ca tio dagar.
Så nu är vi alltså äntligen på väg till Danmark till en första behandling av tre. Jag tar kontakt med Tyskland för att kolla om vi ska avsluta allting i Danmark först och sen åka dit, eller om vi ska åka till Arcadiakliniken emellan behandlingarna i Danmark. Det är en sån enorm lättnad att allt äntligen är igång och han får den hjälp han behöver.
Samtidigt är mitt hjärta tungt. Jag tänker på alla de som litat blint på svensk sjukvård. Som har accepterat att cancern är obotlig, det finns inget att göra och man har si eller så många år kvar. Som trott att cellgifter är enda utvägen och sen sakta tynat bort i en sjukhussal nånstans. Jag kommer för all framtid skrika mig hes för deras skull. Till alla som vill lyssna kommer jag ge råd, pepp och stöd eftersom en "dödsdom" från Sverige inte alls behöver vara det.
That's my mission in life from now on.
 |
| Aldrig mer ska han behöva ligga så här. |