en önskan

Den enda dagen vi hade hemma mellan Danmark och Tyskland gick åt till att tvätta, packa, umgås med sonen, fixa ärenden och få ett rejält psykbryt. Det gick inte att stoppa och en tsunami av känslor vällde över mig.

Jag grät. Jag grät så jag nästan hyperventilerade.

Jag grät för att jag är så in i själen trött.

Jag grät för att jag hatar cancer.

Jag grät för att jag inte tycker att min 14-åriga son ska behöva vara utan mig i nästan tre veckor. Det är den där jävla cancerns fel.

Jag grät för att jag har dåligt samvete över att jag låter andra sköta mitt jobb just nu.

Jag grät för att jag saknar det liv vi hade förut och som jag skulle kunna ge allt jag äger för att få tillbaka. Ett liv där han är frisk.

Men mest av allt grät jag för att jag för en kort stund tillät mig att gråta.

På gruppmötet vi hade imorse här på kliniken så fick alla uttrycka en önskan inför veckan som kommer. "Att bli ännu starkare för att hjälpa honom att läka."

Här vaknar man mitt i naturen. Rofyllt.