Han är hemma från sjukhuset och mår verkligen toppen (för att vara han alltså, allt är ju relativt). Han säger själv att han inte mått så här bra sen han blev sjuk. Jag är övertygad om att det beror på att han slutat med alla mediciner nu. Han kan äta ordentligt, stomin funkar som den ska och han är helt smärtfri. (Nu vet ju vi hur snabbt saker kan förändras så det är verkligen en dag i taget som gäller här.)
För bara två veckor sen var det inte lika bra. Den enorma käftsmäll som cellgifterna gav hans tarmar höll på att kosta honom livet. Plussar vi på en hel del biverkningar från andra mediciner så var hans kropp på väg att ge upp. Men nu ger ju inte han upp, aldrig någonsin, så istället började han tacka nej till en massa mediciner. För att det kändes som att det var det han skulle göra. Inte mig emot. Hans kropp svarade direkt med att reparera sig och bara några dagar senare kunde han åka hem från sjukhuset.
Men självklart är inte cancern puts väck. Efter tre cellgiftsbehandlingar kan läkarna konstatera att det varken minskat eller ökat. Beslut tas om att inte pressa honom mer med cellgifter eftersom han blev så dålig, utan en remiss skickas till Uppsala igen för bedömning om det är dags för en HIPEC. Det svaret får vi om ca två veckor. Tills dess har vi paus från allt vad sjukhus och läkare heter.
Det känns som en enorm lättnad att han mår bra, att han är hemma och att vi får en möjlighet att på riktigt köra vårt eget race med alla naturliga läkemedel vi har valt att ta till oss. Jag har en sådan stark känsla inuti att det är vägen att gå just nu och det känns nästan fysiskt hur många änglar vi har hemma hos oss nu. Det känns i huden, i tankarna och framför allt i det lugn vi båda känner. Något som vi funderat mycket på vad det beror på? Hur kan vi vara så lugna när vi egentligen är tillbaka på ruta ett? Jag får till mig svaret så starkt. För att de är här och för att de äntligen kan hjälpa oss nu när alla gifter är borta från hans kropp.
Så nu fortsätter vi livet ett tag till. Med fiske, vandring, mat (inte alltid en självklarhet) och träning. Att bara få vara tillsammans utan en massa sjukdom som tar över är en gåva från ovan. Vi ska ta vara på varje minut nu. Tillsammans.
 |
| Dagarna innan hans första operation i juli. Sen dess har vi inte haft möjlighet att bara vara tillsammans. |