Så. Imorgon drar min dansskola igång för hösten och jag kan inte längre styra arbetstider som jag vill. Vi har ju haft turen mitt i allt det här att jag kunnat vara med vid sidan om honom vid varenda läkarbesök, provtagning, röntgen och cellgiftsbehandling. Jag har kunnat sitta på sjukhuset varenda dag när han varit inlagd för att stötta, peppa och hålla koll på alla mediciner han fått. Det har varit bra för oss båda, tror jag. Han sa en gång till mig: "att få cancer är ungefär som när man blir gravid, det är inte en utan båda som blir/får det". Perfekt jämförelse, om än lite vrickad. Det är verkligen vi som har fått cancer, inte bara han.
Nu drar som sagt dansskolan igång med allt vad det innebär. Jag känner mig otroligt stressad över att behöva vara borta varje kväll. Över att behöva ha telefonen nära hela tiden och över att utrymmet inuti måste delas. En cancer-del och en jobb-del. Och en Lillgangster-del och en städ-del och en tvätt-del och en tahandomdigsjälv-del. (Jag tror jag vet vilken del som ryker först.) Så nu tar jag ett djupt andetag, försöker andas med magen och ta en dag i taget. Helt enkelt.
 |
Sen har vi den här utochgåiskogen-delen. I och för sig en väldigt trevlig del i tillvaron.
Speciellt med honom. |
