När en tonårstjej väljer att avsluta sitt liv på grund av att hon fått en stämpel på sig och inte längre orkar ta allt skit hon får kastat på sig dagligen via nätet, då måste vi väl ändå inse att vi misslyckats något så katastrofalt?
När våra unga svälter sig, opererar sig, klär av sig och förvandlar sig i hopp om att passa in, då måste vi väl ändå inse att vi totalt har misslyckats?
När våra unga inte längre förstår att de är värda något bättre, att de faktiskt har rätt till tryggheten i att vuxna bryr sig om, då har det gått riktigt åt skogen.
Vi vuxna måste fan skärpa till oss! Vi måste höja blicken från våra smartphones och surfplattor och se vad som händer. Vi måste ta oss mera tid till att lyssna på våra unga i en tillvaro som håller på att slukas helt av stress. Och vi måste sluta mata dem med bilder på helt sjuka kroppsideal som inte ens finns på riktigt. För det håller på att gå käpprätt åt helvete. När slutade vi att lyssna? När slutade vi att se?
Jag blir helt förtvivlad när jag inser att de unga nog gett upp hoppet om att få bli sedda eller hörda. Att de inte litar på oss vuxna längre utan väljer att må dåligt i ensamhet. Tills de inte orkar längre.
Om du är ung i dagens samhälle och mår dåligt, skrik. Skrik tills någon vuxen hör dig, för vet du? Det är de vuxnas förbannade skyldighet att lyssna på dig. Att hjälpa dig. Att få dig att känna dig trygg igen. Och om du har en kompis som mår dåligt, skrik då också. Det kanske räddar livet på din kompis.
Vi vuxna måste börja se och börja lyssna. På riktigt. Och vi måste hjälpas åt, alla.
It takes a village to raise a child.