Idag får Riksåklagar'n flytta till sjukhuset som ligger rakt över vägen från vårat hem. Alla prover visar att det är dags nu. Att vi kan blåsa faran över. Äntligen. Nu börjar vi se slutet på denna oerhört långa, skrämmande resa vi varit på. Och allting sköljer över mig igen. De där första nätterna ensam med Lillgangstern här hemma. När jag var vaken nästan dygnet runt och bara var rädd hela tiden. När tårarna inte slutade rinna och när jag kände mig helt förlamad inuti. Jag har förstått nu att det kommer ta ett tag att bearbeta allt vi varit med om.
Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är idag. För att han fortfarande finns hos oss, för att det finns läkare som vet och kan, för att det skänks pengar till forskning så att fler räddas till livet, för att det finns sjuksköterskor som ser till att de inlagda får bästa tänkbara vård trots tidsbrist och överbelagda avdelningar. Och så är jag tacksam för att våra skyddsänglar alltid vakar över oss.
