Läser det här och känner igen mig så fruktansvärt mycket. Kanske inte just planet från Lanzarote, men i det stora hela. Varför är det så här?
Jag kommer ihåg ett telefonsamtal jag hade med min syster när Lillgangstern var inne i sin lite röriga period där mellan ett och tre år. Det var så pass rörigt att vi hamnade på en utredning på BUP om autism. Vilket ju är en helt annan historia än den jag skulle berätta nu.
I alla fall. Jag och min syster pratade ganska mycket i telefonen den här tiden eftersom vi båda var småbarnsmammor då. Med skenande hormoner, sömnbrist, humörsvängningar och allt annat mysigt som följer med. Jag hade fått ett psykbryt precis innan just det här telefonsamtalet och var lite ledsen över att ingen någonsin hade peppat mig över att jag faktiskt var en bra mamma.
"Anna, du är världens bästa morsa till Lillgangstern och han hade sådan otrolig tur att han fick just dig till mamma. Glöm aldrig det!"
Jag grät i två timmar av tacksamhet för just de orden.
