Det här är ett inlägg som jag väntat länge med att skriva. Jag har börjat skriva och sen slutat igen. För att jag inte riktigt vet hur jag ska formulera mig. Utan att det blir som en enda lång klyscha över hur man ska ta vara på varje dag man får tillsammans.
Men vet ni, det är faktiskt så. Man ska ta vara på varje dag. För rätt var det är så kan det dimpa ned ett brev från läkaren som skar en i ryggen. Och i det brevet kan det stå att hudprovet som avlägsnades från din rygg visade sig vara hudcancer. Men att det var en form av hudcancer som inte sprider sig, som enbart växer lokalt och som inte bildar metastaser. Och att de är säkra på att de fick bort allt. Och att de inte anser att någon vidare behandling behövs.
När man står där med det brevet i handen, och efter att den första, andra och tredje chocken har lagt sig, då tackar man vilken Gud man än tror på. Efter att man har släppt fram de där hysteriska tårarna och den där skräcken som ordet cancer för med sig, så börjar man tänka på hur det kunde ha varit. Om det hade visat sig att det inte var borta. Om det hade spridit sig vidare. Om giftet hade letat sig in i kroppen och börja förgifta inuti.
Nu blev det ju inte så och för det är jag så tacksam. Nu har jag fått en helt ny syn på det här med att försöka leva så hälsosamt som det bara går. Så varje dag tänker jag en liten stund på hur det kunde ha varit och sen kramar jag mina nära och kära en extra gång. Det borde alla göra.
