Alltså, va fan är det fråga om när det här överhuvudtaget är på riktigt?
Jag umgås dagligen med väldigt många barn och tonåringar, framför allt tjejer, och det här är fullkomligt livsfarligt. Det är helt vidrigt sjukt och jag hoppas verkligen att butiken tvärdör efter ett par månader. Jag blir ledsen på riktigt när jag hör åttaåringar som vill banta och tonårstjejer som slutat äta. Vilket händer oftare nu än förut.
Det är av samma anledning som jag stör mig otroligt mycket på alla inlägg på Fejsan av vuxna människor som visar bikinibilder på sig själva och kommenterar över hur många kilon man lyckats gå ner. Är det verkligen allt som räknas? Är det det vi vill förmedla till våra småttingar och tonåringar? Att det bara är yta och skönhet som gäller och att man måste ha ätstörningar för DO YOU VERKLIGEN FIT IN?
Jag har aldrig varit den där smala tjejen. Jag har alltid haft "några kilon för mycket" (vad nu det betyder egentligen för vem bestämmer det?) Jag har klarat mig väldigt bra ändå, tycker jag. Jag är en förebild för många små och stora dansare. Jag har fått leva min dröm och arbetat som dansare och koreograf ändå. Jag får ganska ofta höra hur snygg jag är (ja faktiskt, nu skiter jag i att man "inte ska säga så") och över det stora hela trivs jag bra med mig själv.
Jag vägrar acceptera att det här ska vara normalt. Jag vägrar acceptera att vi bara fokuserar på yta. Jag kommer fortsätta peppa alla barn och ungdomar om att de duger precis som de är tills jag blir blå i ansiktet.
