Han sover hela dagarna, är vaken hela nätterna, bryr sig inte ett skit om vad vi ber honom om och han har noll koll på sin lilla tonårskattkropp. Han snubblar, ramlar och fäller krokben både på sig själv och andra mest hela tiden.
Tonårskatter överdriver gärna. Det här med att visa att man tycker om, för att ta ett exempel, det gör Raffe genom att attackera och bita lite lätt så där. Väldigt onödigt. Det räcker väl att man säger "du är fett cool", eller nåt?
När Raffe ska gosa med ens ansikte gör man bäst i att ta på tandskydd och hockeyhjälm. För då stångas han så hårt att både han och vi riskerar att få en hjärnskada. Och Raffe älskar oss så väldigt mycket, hela tiden. Men Lillgangstern stänger dörren till sitt rum, Doris flyr ner till källaren och gömmer sig, Riksåklagar'n låser dörren till badrummet och jag går till jobbet.
Jag vill jättegärna att tonårs-Raffe snart ska bli nästanvuxen-Raffe. För jag har tröttnat på att sova med hockeyhjälm nu.
