Efter att Lillgangstern kommit till världen bestämde jag mig ganska snabbt för att jag nog inte ville ha fler barn. Och det är ett beslut som jag aldrig ångrat. Och vi var rörande överens, jag och Lillgangsterns pappa. Men varför, kanske någon av er undrar?
Jag hade verkligen ingen rolig graviditet. Jag vaknade varje morgon och undrade när fan jag skulle börja skina så där som alla gravida gör. Hände aldrig. Jag fick foglossning i vecka 17 och blev beordrad att vara stilla. Ingen mera dans alltså utan vattengympa ihop med ett gäng pensionärer. Awesome. Mina fötter var ju inte att leka med, som ni vet. Och på slutet sov jag inget, kissade jämt och vägde 78 kilo.
Förlossningen blev en ganska kaosartad historia där en narkosläkare grävde i min ryggrad samtidigt som Lillgangsterns pappa, en barnmorska och sjuksköterska mordhöll mig genom en massa värkar för att jag inte fick röra mig en millimeter. En lite för barsk barnmorska sa åt mig att sluta sjåpa mig och ta i lite och det enda jag i total panik kunde tänka var att jag snart skulle gå sönder riktigt rejält. Mysigt.
Tiden efteråt fortsatte liksom i samma stil. Det var överproduktion av mjölk, stygn som växte inåt (på ställen där stygn helst inte ska växa inåt) och mjölkstockning med över 40 graders feber i några dagar. Till och med min barnmorska tyckte att det var för jäkla synd om mig när hon satt och plockade bort de där stygnen som hade växt åt fel håll. "Nu har du nog fasiken råkat ut för all skit som går under en graviditet, Anna."
Men Lillgangstern mådde prima hela tiden och enligt alla var han tydligen ett praktexemplar. Och det var ju tur att jag åtminstone kunde trösta mig med det. Kärleken till honom liknade ju självklart inget man någonsin upplevt innan. Svindlande, total och absolut.
Så. Jag och graviditeter går inte så bra ihop. Jag ville verkligen inte gå igenom det igen och det står jag för. Jag vägrar att bli ifrågasatt av folk som inte känner mig för att jag bara har ett barn. Så det så. Lillgangstern har massor med kompisar och kusiner runt omkring sig hela tiden och jag skulle knappast kalla honom för ensam.
Men, nu var det ju inte riktigt allt det här jag skulle berätta utan jag skulle ju berätta vad jag drömde inatt. Jag drömde att jag födde fyrlingar.
