att han är han

Imorgon slutar han alltså ettan. Jag är väldigt splittrad till att han växer upp och blir stor. En del av mig vill att han alltid ska vara fyra år. Sova med napp och snutte. Snubbla runt med en fotboll som är lika stor som han själv. Tycka att en promenad i skogen är det mest spännande som finns.

Samtidigt så är det ju helt fantastiskt, underbart att få se honom växa upp. Att han börjar bli en helt egen liten person. Att han tycker, tänker och känner saker. Att han har humor och klurar ut finurliga svar på allt. Att han kan bli jättearg över saker han tycker är orättvisa (vilket är allt som har med tandborstning, städning, läggtider osv osv). Att han är omtänksam och snäll mot dem han tycker förtjänar det. Att han kramar mig helt utan orsak och säger att han älskar mig.

I sommar fyller han åtta och jag är så tacksam över att han är han.